.

Direkt Eric hade parkerat bilen på sjukhusets parkering sprang jag ur bilen och mot sjukhusets entré. Eric sprang lätt ikapp mig. Jag sprang fram till receptionen.
”Aaron Stanley, jag måste veta hur han mår och vart han är” skrek jag till receptionisten. Hon tittade skrämt på mig.
”Vem är du? Jag får inte ge ut information till vem som helst..”
”Jag är hans syster och jag vill veta hur det är med honom!”
Jag kände hur jag började svettas när hon allvarligt tittade på mig och jag stålsatte mig för hennes svar.
”Han ligger i rum 26 men han kan inte ta emot besökare för tillfället. Han ligger i koma. Han har blivit rejält skadad” förklarade kvinnan tyst.
Jag vände om och började gå med snabba steg mot rum 26.
”Hallå! Han kan inte ta emot några besök just nu” ropade kvinnan efter mig.
Jag lyssnade inte, jag fortsatte bara gå i korridoren. Jag hörde kvinnan resa sig från sin stol och gå efter mig, hon sprang ikapp och tog tag i min arm.
”Snälla, det är för det bästa” vädjade hon.
”Det är min bror det handlar om” sa jag och min röst lät kvävd. Eric gav kvinnan en menande blick och hon släppte min arm.

Jag fortsatte gå med snabba steg och tillslut hittade jag rum 26. Mamma satt på en stol utanför och tittade upp när hon såg oss. Hennes ögon var röda och svullna.
”Mamma” mumlade jag och sprang fram till henne och kramade om henne. 
”Vad är det som har hänt? Hur mår han?” Frågade jag och tittade på henne, hon grät tyst.
”Doktorn kunde inte säga exakt vad som orsakat hans skador men han tror att det var något slags djur och han har aldrig sett något liknande förut. Han ligger i koma” svarade hon och hennes röst lät mycket svag.
”Åh mamma” viskade jag och kramade om henne igen och strök henne över ryggen.
”Men han kommer väl bli bra?” Frågade jag oroligt.
”Dom säger att dom inte kan vara säkra på någonting..” Hennes röst svek henne och hon började gråta igen.
Jag kramade henne hårt och tittade upp på Eric över hennes axel.
Hans ansikte var som hugget i sten och han stod bara och stirrade rakt fram. Då gick det även uppför mig. Men kunde det verkligen stämma att det var en vampyr som hade gjort det här mot min bror?
Då kom jag på det. Julian. Han hade skadat mig och skulle inte tveka på att göra detsamma mot Aaron.
När minnet av hans röst spelades upp i mitt minne kände jag hur håret på mina armar reste sig.

”Du förstår, din pappa och jag brukade jobba tillsammans. Men sedan ville han inte vara med i leken längre. Så han stack. Därför är mitt enda val att döda dig, precis som jag sa till honom att jag skulle göra om han svek mig.”

Jag började kallsvettas och jag släppte mamma.
”Jag måste.. hämta något att dricka. Klarar du dig?” Frågade jag mamma med darrande röst.
”Gå du, jag stannar här” svarade hon och log lite.
”Eric.. Kan du följa med?” Jag såg honom rycka till och titta på mig.
”Visst” svarade han stelt.

Vi började gå mot hållet som vi kommit ifrån och när vi rundade hörnet så vände jag mig mot honom.
”Tror du..?” viskade jag. Han tittade oroligt på mig.
”Jag vet inte, men det finns en stor chans” svarade han och jag såg mycket väl hur spänd han var.
”Vi måste stoppa honom” viskade jag. Han tog upp sin mobiltelefon och slog in ett nummer, hans fingrar var suddiga för att han rörde på dom så fort.
”Leon.. Jag tror att Julian har attackerat Aaron, han ligger på sjukhuset och jag är här nu med Ana” sa han väldigt fort. Han lyssnade noga på vad Leon sa i telefonen sedan nickade han sakta. ”Okej, då ses vi där” sa han sedan och lade på.
”Vad sa han?”
”Jag, Leon och Isobel ska hitta honom och ta kål på honom. Dora kommer hit och hon ska vaka över dig medans jag är borta” svarade han och tog min hand.
”Jag lovar Ana, allt kommer ordna sig. Jag ska se till att han dör” lovade han.
Jag tänkte mig långa Julian och hans muskler framför mig skakade på huvudet.
”Jag vill inte att du ska slåss” mumlade jag oroligt.
Om det var någonting jag inte skulle stå ut med så var det om Eric blev skadad. Det skulle knäcka mig, speciellt när jag visste att han blivit skadad tackvare att han ville hämnas på någon som skadat mig.
”Vi är tre och han är bara en. Ingen kommer skadas, i alla fall ingen av oss…”
”Snälla” bad jag. Han tittade mig i ögonen och höll fast mig med blicken.
”Du måste lita på mig. Jag är säker och du kommer också vara säker med Dora. Jag måste gå nu, jag ska träffa dom andra.”
”Hur länge blir ni borta?” Han tvekade ett ögonblick och tänkte efter.
”Tills det här är över” svarade han och sänkte huvudet.
Jag kastade mig i hans famn och kramade honom länge.
”Jag kommer sakna dig” viskade jag och svalde hårt.
”Ta hand om dig, snälla överlev dom här dagarna” sa han och kysste mig på pannan.
Sedan kramade han mig länge och pussade mig på halsen tills han tillslut släppte taget och vände sig om och började gå.

I bilen på väg hem sa vi inte mycket, Eric höll min hand medans han körde och han kastade ständigt oroliga blickar åt mitt håll.
Jag försökte komma på vad jag skulle säga om mamma såg mina blåmärken eller mitt plåster på halsen. Jag kom inte på någon bra förklaring. Och jag kunde absolut inte berätta sanningen för henne, det skulle vara livsfarligt för henne att veta om vampyrerna. Jag var inte heller säker på att jag skulle få fortsätta umgås med Eric om hon visste och det skulle jag inte överleva.

Vi svängde in på min uppfart och Eric öppnade dörren åt mig.
”Vill du att jag ska bära dig?” Frågade han och kollade tveksamt på mig.
”Nej, mamma hörde nog bilen så hon vet att jag kommer. Och jag vill undvika att hon får misstankar och frågar massa saker ifall hon ser att jag inte kan gå” svarade jag.
Han hjälpte mig ur bilen och höll i mig tills jag fått balans. Sedan tog han försiktigt händerna på mina kinder och kysste mig. Jag orkade inte ens lägga armarna runt honom.
”Lova mig att du tar det lugnt nu. Och du kanske borde stanna hemma från skolan imorgon ifall du inte mår bättre än vad du gör nu” sa han.
”Vi får se…”
”Jag älskar dig. Förlåt mig” viskade han. Jag suckade trött.
”Det var inte ditt fel.”
Han log bara lite mot mig. Jag vände mig om och började gå mot dörren. Jag fokuserade allt vad jag kunde på att gå som vanligt, jag lyckades nästan. Men det värkte i benen, jag bet ihop.
Jag vände mig om och vinkade lätt åt Eric, han hade en rynka mellan ögonbrynen. När jag gick in genom ytterdörren hörde jag att han tryckte på gasen och körde iväg. Jag drog ett djupt andetag.
”Mamma, jag är hemma” ropade jag. Inget svar.
Jag tog av mig jackan och skorna och gick sedan in i köket. Hon var inte där heller.
”Aaron?” ropade jag. Inget svar där heller.
Jag gick in i vardagsrummet, det var tomt. Jag sprang uppför trappan och knackade på Aarons dörr.
”Aaron?” sa jag.
Han svarade inte så jag öppnade dörren, det var tomt i hans rum, fönstret stod på vid gavel. Jag stängde det.
Vad tänkte han med? Det var ju iskallt ute idag. Jag gick in i mitt rum och la väskan på sängen.
Plötsligt knackade det häftigt på mitt fönster. Jag hoppade till men jag såg sedan att det var Eric.
Jag öppnade balkongdörren. Jag såg på hans ansiktsuttryck att det var något som inte stämde.
”Eric vad är det?” Han tittade skräckslaget på mig.
”Vi måste till sjukhuset nu” sa han med livlös röst.
”Eric, vad har hänt? Varför måste vi till sjukhuset?” Han tittade mig i ögonen, hans blick oroade mig.
”Det är Aaron” sa han tyst. Jag kände hur jag blev helt kall inombords.
”Aaron? Vad har hänt? Är han..?”
Jag kunde inte röra mig, jag var fastfrusen i golvet. Eric sa inget utan lyfte blixtsnabbt upp mig och på mindre än en sekund satt vi i hans bil.
Jag brydde mig inte om att ta på mig bältet vilket jag egentligen borde ha gjort med tanke på att Eric körde alldeles för fort.
Mitt hjärta bankade fort och jag kallsvettades. Vad hade hänt med Aaron? Jag kände tårarna trycka i ögonvrårna och jag började få panik.

Vi kysstes och han var väldigt försiktig. I den stunden ville jag bara kyssa honom förevigt.
Lyckan av att fortfarande vara levande och med honom överväldigade allt.
Men jag kunde inte kyssa honom med all den passion som jag egentligen ville, för jag var fortfarande för svag. Det gjorde mig irriterad.
”Hur är det?” Frågade han mig när han avslutat kyssen.
”Sådär” sa jag tveksamt. ”Jag känner mig väldigt… trött.”
”Det är bäst att du vilar lite, jag är här med dig hela tiden” sa Eric och kysste min panna.
Då kom jag på att jag måste hem, mamma måste vara hög av oro över vart jag var.
”Jag måste hem!” Utbrast jag och reste mig häftigt upp.
”Nej, det enda du måste göra nu är att vila” sa Eric och tryckte mig försiktigt tillbaka.
”Men mamma..” började mig.
”Jag har ordnat det. Jag ringde henne och berättade att du var här men att du hade somnat och då ville jag inte väcka dig så jag hade bestämt mig för att ringa henne själv istället” förklarade han och log mot mig.
”Och hon gick med på det? Att jag sover här?” Frågade jag skeptiskt.
”Ja, men hon tror förstås att jag har bäddat ner dig i en egen säng och att vi inte ens sover i samma rum.” Sa han och blinkade med ena ögat.
Jag suckade lättat. Han tog min hand.
”Nu måste du allvarligt talat sova Ana, du ser helt död ut. Du är nästan lika blek som jag.”
Jag log blekt mot honom och slöt sedan ögonen. Jag somnade direkt.

När jag öppnade ögonen så var det enda jag såg mörker, men i samma sekund tändes en liten lampa bredvid mig. Eric log mot mig.
”God morgon” sa han.
”Hej du” sa jag. ”Hur länge har jag sovit?” Vad för dag är det?”
Eric skrattade lågt, antagligen åt att jag var så virrig.
”Du har sovit i tolv timmar sedan du vaknade första gången. Innan det så hade du legat i koma i sex timmar. Det är söndag, klockan är snart ett på dagen. Mår du bättre?” Frågade han.
Han tog min hand och tittade mig i ögonen. Jag sträckte på mina armar och ben, dom var väldigt stela och det värkte i hela kroppen.
Jag satte mig försiktigt upp på sängkanten. Jag tog ett stadigt tag om Erics arm och han hjälpte mig ställa mig upp. Mina ben bar knappt men jag tvingade dom att röra sig framåt.
”Jag måste hem nu, kan du köra mig? Jag är inte säker på att jag orkar gå..”
”Det är klart jag kör dig, du ska inte anstränga dig alls nu” sa Eric snabbt och pussade mig på hjässan. Sedan böjde han sig ner och tog ena handen under mina ben och lyfte lätt upp mig.
”Men först ska du få låna kläder av Dora så att din mamma inte undrar vad som hänt med dina kläder” sa han sedan.
Jag tittade på honom och undrade om han egentligen var orolig för att hon skulle se mina blåmärken och sår, men jag sa ingenting.
Jag fick ett par jeans och en långärmad tröja av Dora och klädde på mig dom.
”Jag måste bara på toaletten. Ge mig en minut” sa jag till Eric.
Väl inne på toaletten tittade jag mig noga i spegeln från topp till tå. Mitt hår var uppsatt i en tofs som någon antagligen satt upp för att få bort allt hår från såren.
Jag såg förskräcklig ut, mitt smink som jag haft på mig var nu utsmetat och jag hade några rivsår i ansiktet.
Jag undrade hur jag skulle förklara mitt stora plåster som jag hade på halsen, jag undrade hur stort såret under det verkligen var.
Jag visste inte ens om jag ville veta. Jag släppte ut mitt hår för att dölja plåstret lite och sedan borstade jag det.
Jag sköljde av ansiktet och nu sedan tittade jag mig i spegeln igen. Jag såg mycket mer ut som vanligt nu.
Tack vare jeansen och den långärmade tröjan såg man inte längre hur skadad jag var. Jag gick ut från badrummet och visade upp mig för Dora och Eric.
”Bättre?” Frågade jag och bet mig i läppen. Båda granskade mig noga.
”Vänta lite” sa Dora och försvann blixtsnabbt. Men hon var tillbaka på mindre än fem sekunder. Hon höll en scarf i sin ena hand.
”Ta på dig den här så kommer hon inte se ditt plåster” sa hon och sträckte fram scarfen.
Jag gjorde som hon sa och tittade sedan frågande på dom båda.
”Nu ser du ut som en människa igen” sa Dora och log mot mig, jag log tillbaka.
Plötsligt kom Isobel och Leon insvepandes i rummet. Dom båda tittade chockat på mig.
”Är du redan på fötter?” Frågade Isobel vänligt.
”Nja, men jag måste hem. Mamma kommer börja undra” mumlade jag.
”Jag förstår” svarade hon. Leon gick fram till mig och klappade mig på axeln och log mot mig.
”Vi är så ledsna för vad som har hänt, det kommer inte upprepas” sa han lågt.
”Det är inte ert fel” protesterade jag.
”Jag vet, men jag kan ändå inte låta bli att känna skuld över vad som har hänt” svarade han.
Eric gick fram till mig och lyfte upp mig igen och började gå mot dörren.
”Hejdå” sa jag till dom andra i familjen över Erics axel.
”Vi ses” svarade dom.

Min första reaktion var att ta mig på halsen med händerna, men dom lydde inte mina försök att få dom att röra på sig.
Det kändes som att dom satt fast. Jag försökte prata igen och lyckades.
”Eric” andades jag lågt.
”Där ser du, hon är redan bättre. Ge henne lite tid” sa rösten som var så otroligt vacker att den måste ha tillhört Dora. Jo, det var Dora som ägde den vackra rösten, jag kände igen den nu. Något kallt snuddade vid min kind.
”Ana, allt kommer bli okej. Jag älskar dig” viskade Eric och rösten var så nära att han måste ha viskat direkt i mitt öra.
Jag kämpade för att få upp mina ögonlock. Jag lyckades öppna dom och pep till när ljuset fick mig att stänga dom igen.
”Dora, släck lampan, du förblindar henne” väste Eric.
Jag öppnade försiktigt ögonen igen och märkte att det inte längre var lika ljust. Jag kisade för att kunna se ordentligt. Eric stod oroligt böjd över mig, han hade en skarp rynka mellan ögonbrynen.
Dora stod lite längre bort, hon log mot mig. Jag kände igen rummet som jag var i och insåg att jag låg i Erics säng. Jag började resa mig upp för att sitta upp istället men sjönk ihop direkt.
Hela min kropp värkte och jag flämtade till av smärta. Eric var framme vid mig på mindre än en sekund och fångade mig innan jag hann slå huvudet i sängkanten.
”Ana, hur är det? Vart gör det ont?” Frågade han ängsligt.
”Överallt” konstaterade jag. Erics ansikte förvred sig i en plågad min, Dora gick fram till Eric och strök honom på armen samtidigt som hon smidigt puttade undan honom, bort från mig.
”Du behöver inte se henne skadad, jag kan ta hand om henne. Lita på mig” sa Dora till Eric.
”Finns det ingenting jag kan göra?” Frågade Eric. Dora log snett mot honom.
”Du skulle kunna hämta en alvedon och ett glas vatten” sa hon. Han suckade men vände sig motvilligt bort och försvann ut genom dörren. ”Vad hände?” Viskade jag. Dora tittade först på mig och sedan ner, hon skakade på huvudet.
”Jag vet inte hur långt du kommer ihåg av vad som hände…” började hon, hon tittade på mig.
”Det sista jag kommer ihåg var när han… bet mig.”
”Ingenting mer? Sa han ingenting till dig innan?” frågade hon.
”Han berättade att han heter Julian och att han är vampyren som förvandlade min pappa. Och att pappa hade svikit honom, men han sa inte varför. Han sa bara att han skulle döda mig” viskade jag.
”Den satans pasiten ska inte döda någon” fräste Dora ilsket.
”Vad hände med honom? Var är han nu?” Frågade jag.
”Han lyckades smita undan, fast det enda Eric brydde sig om var att få dig hem hit, Leon och Isobel försökte få tag på honom, men han hann undan” svarade Dora och tittade ursäktande på mig.
”Eric? Hur hann han dit så fort? Jag trodde att ni inte skulle komma hem förrän på söndag.”
”Eric blev mätt väldigt fort, han har nog aldrig jagat så snabbt förut. Han ville hem till dig så fort som möjligt och vi åkte hem mycket tidigare än planerat. På vägen hem korsade vi ditt spår och vi hörde ett hjärtas oroliga bankande. Vi förstod att du var i fara, det fanns ingen annan anledning till varför ditt hjärta slog så fort. Då skyndade vi oss dit så fort som möjligt och det var nära att vi inte hann. Han sög nästan livet ur dig den pestsmittade jä..” Svarade Dora och tvingade sig själv att inte säga mer.

Dörren öppnades till rummet och Eric kom in i rummet med ett glas vatten i ena handen och en alvedon i den andra. Han tittade ängsligt på mig och gav mig glaset och alvedonen.
Jag svalde den och sköljde ner den med vattnet. Jag kände smärtan som kom av att jag reste mig upp igen och la mig motvilligt ned igen.
”Hur illa är det?” Frågade jag.
”Du har blivit biten på halsen och du har blåmärken överallt som orsakades när han slängde bort dig, du flög in i ett träd och landade i massvis av taggbuskar. Du har brutit tre revben.” Förklarade Dora.
Jag tittade på mina armar, dom var fulla med sår och var nästan täckta av blåmärken. Jag såg ut att ha blivit misshandlad.
”Vad skönt att höra.” Svarade jag och försökte le. Eric rynkade förbryllat på ögonbrynen.
”Det finns ingen anledning att försöka skämta bort det här. Du behöver inte le” sa han och skakade på huvudet.
”Jag är bara glad att jag trots allt inte är så misshandlad som jag känner mig.”
Eric gav Dora en lång förklarande blick och gick ut ur rummet och lämnade oss ensamma. Eric gick fram mot mig och lutade sig mot mig så att våra ansikten bara var några centimeter ifrån varandra.
”Det är mitt fel att det här har hänt dig. Om jag inte hade lämnat dig ensam här så hade det här aldrig hänt” sa han och det hördes tydligt vilken skuld han verkligen kände. Jag fnös.
”Om det inte vore för att dig hade jag legat i en kista nu, eller kanske aldrig blivit hittad” kontrade jag. Han skakade bara på huvudet och log mot mig.
”Du är omöjlig Anabelle.”
”Ana.” Rättade jag. Han böjde sig fram lite till så att våra läppar försiktigt snuddade vid varandra.
”Tack för att du lever” andades han. ”Tack vare dig” viskade jag.

Jag försökte tänka klart, försökte tänka ut en lösning som kunde rädda mig ur den här situationen. Jag kom inte på någon.
Jag ville försöka springa igen, men mina ben var fastfrusna i marken.
Julian fortsatte gå mot mig, han gick långsamt. Som för att dra ut på mina sista sekunder i livet, göra dom så plågsamma som möjligt.
Jag ville skrika, men det fanns ingen anledning, jag var bortom all räddning. Det fanns ingen som kunde rädda mig nu, Eric var långt borta och antagligen var Isobel och Leon också det.
Jag ville inte heller att någon människa som hörde mig om jag ropade skulle komma för att hjälpa mig. Det skulle förmodligen bara innebära att den personen också dog.
Och det vore dumt av mig, att dra med mig någon i fallet.
Så jag stod där, jag stod där och förberedde mig för vad som jag visste skulle hända. Jag undrade om det skulle bli smärtsamt eller om det skulle vara över fort.
Jag stängde ögonen i samma ögonblick som Julians knivvassa tänder skar igenom min hud.

Allt var väldigt suddigt. Minnen från dom sista dagarna i mitt liv flipprade förbi likt ett töcken.
Jag mindes ett ansikte, så mycket mer speciellt än dom andra ansiktena som flög förbi. Jag kom inte ihåg vem personen var, bara att han var viktig.
Jag var säker på att jag var död. Det fanns ingen annan förklaring till varför allt var så mörkt.
Plötsligt blev det väldigt ljust i en liten stund, jag försökte slippa undan ljuset, sedan återgick det till det mörka igen.
Men på något sett så var det något som inte stämde med det faktum att jag var död. Jag hörde ett konstant pipande ljud, men jag kunde inte bestämma mig för vad ljudet kom ifrån. Jag hörde ett annat ljud också, jag kom fram till att det var röster. Det tog ett tag för mig att kunna lyssna på vad rösterna sade.
”Kommer hon bli okej?” Frågade en ängslig röst.
”Ja, det kommer hon. Hon reagerade på ljuset i ögat” svarade en lugn, samlad röst. Den var klingande som ett klockspel.
”Men hur länge?” Frågade samma ängsliga röst igen.
”Det är svårt att säga, förmodligen om någon timme” svarade den vackra rösten. En suck hördes.
”Ta det lugnt Eric, hon kommer bli okej. Allt kommer bli okej” tröstade personen med den vackra rösten.
Eric, namnet fick något inom mig att tändas. Och jag började minnas.
Jag mindes sekunderna innan allt blivit svart, jag mindes den långa personen som gått med sakta steg mot mig. Vampyren som hade tänkt döda mig, tömma mig på allt mitt blod.
Jag mindes också vem det viktiga ansiktet var, Eric. Ängeln som fått mig att orka kämpa för mitt liv, även om det varit totalt meningslöst. Jag kände en våg av sorg dränka mig när jag insåg att jag aldrig skulle få se honom igen. För jag var död, det var försent.
Det starka ljuset bländade mig igen och jag skyddade mig en än gå mot det.
Jag kände ett tryck mot någon av mina kroppsdelar, det kunde varit varsomhelst för jag kunde inte placera det.
”Ana. Hör du mig? Ana det är jag, Eric.”
Jag ville säga någonting, men det gick inte. Mina ord blev till ett enda stön, och jag kände av smärtan som brände min strupe.

Jag vaknade med ett skrik och jag var helt svettig. Mitt hjärta bankade och jag andades häftigt.
Jag satte mig upp i sängen och försökte skaka av mig rädslan. Det var bara en dröm, det var bara en dröm, intalade jag mig själv.
När min andhämtning var regelbunden igen så klev jag upp ur sängen. Jag kollade på klockan, den var inte mer än halv nio på morgonen.
Jag tog en dusch och gjorde allt långsamt för att få tiden att gå snabbare. Jag klädde på mig dom första kläderna jag hittade och gick sedan ned för att äta frukost.
I hallen stod Sarahs skor och på en krok hängde hennes jacka. Jag mindes det som hänt igår kväll och fick plötsligt ett väldigt stort behov av att komma härifrån.
Jag slängde på mig jackan och skorna och brydde mig inte om att äta. Patty gnällde från sin korg så jag hällde snabbt upp lite mat i hans skål i köket.
När jag hade gjort det så gick jag ut. Jag började gå utan att veta vart jag var på väg. Jag gick på trottoaren längs vägen.
Efter ett tag så ledde en smal stig in i skogen bredvid mig. Jag svängde av på den och började gå allt djupare in i skogen.
Jag visste inte vart jag var på väg, för jag hade ingenstans att ta vägen. Det var väldigt stilla i skogen, det hördes inget fågelkvitter och inga djur syntes till.
Jag svängde av på ytterligare en väg och nu var jag så långt inne i skogen att jag inte längre hörde ljudet från bilarna på vägen, fast allt annat var knäpptyst.
Jag satte mig ned på en trädstam och bara satt där. Hur kunde Sarah göra såhär mot mig? Jag förstod fortfarande inte det. Det var Aarons fel också, det var jag medveten om.
Men samtidigt så hade Aaron alltid varit på det här sättet, han tänker inte efter innan han gör något. Han hade sabbat hans senaste förhållande på det sättet. Jag var säker på att Sarah hade gjort det med flit.
Jag sparkade irriterat på en sten som låg vid min fot och följde den med blicken. Den stannade inte mer än två meter ifrån mig precis vid ett par fötter som alldeles nyss inte varit där.
Jag stelnade till och höjde blicken.
Framför mig stod en ung svarthårig kille, han var lång och hans ansikte bar upp en självsäker min. Han log snett mot mig. Hans bleka hud och perfekta drag gjorde så att jag insåg direkt vad han var, mitt blod frös till is. Jag ställde mig upp och backade några steg.
”Jag hade visst mer tur än väntat, att få träffa dig här. Ensam” hans lena röst fick mig att stelna till och förbli en staty. Jag kunde inte röra mig en meter. ”Det är en ära att få träffa dig, Anabelle” fortsatte han.
”Hur?” Var det enda jag fick fram.
”Du förstår, din pappa och jag brukade jobba tillsammans. Men sedan ville han inte vara med i leken längre. Så han stack. Därför är mitt enda val att döda dig, precis som jag sa till honom att jag skulle göra om han svek mig.”
”Du… Du är Julian” viskade jag. Han log belåtet.
”Jag visste väl att du hade hört talas om mig” sa han och hans belåtna min äcklade mig.
”Din pappa ljög alltså inte, du är verkligen vacker. Det är synd att jag måste döda dig.”
”Snälla” bad jag.
Jag backade ytterligare två steg och mitt hjärtas höga bankande var det enda som hördes, resten var knäpptyst.
För första gången i mitt liv gjorde jag något som jag aldrig gjort förut. Jag bad till Gud, jag bad om att få överleva det här.
Jag tänkte på hur allt skulle bli om jag dog, mamma skulle inte klara ännu ett dödsfall i familjen, det skulle knäcka henne totalt. Tanken på att inte få se Erics ansikte en till gång fick mig att hålla alla mina sinnen på topp.
Jag tittade mig runt efter den bästa flyktvägen jag kunde hitta. Jag valde en och började springa allt vad jag kunde.
Det var slöseri med energi. Jag hade inte kommit mer än 3 meter innan Julian stod framför mig. Han skrattade.
”Det finns ingen anledning till att försöka rymma. Du kan inte komma undan.” 
Jag kände hjälplösheten dra ner mig och mina ben vek sig under mig. Jag greppade tag i ett träd för att hålla mig upprätt. Mina leder var som spagetti, dom kunde inte röra på sig.
En hjälplös tår gled ner för min kind. Jag torkade snabbt bort den. Jag tänkte inte ge honom nöjet att få mig att gråta.
Han släntrade mot mig och log brett. Han drog upp ärmarna på hans jacka som för att förbereda sig för en måltid.
Jag glömde bort hur man gjorde för att andas och jag kunde inte förmå mig själv att ens försöka hitta mina lungor igen.
Hans tänder var blottade och han morrade likt ett rovdjur. En ilning for längs min ryggrad.

Jag tog av mig ytterkläderna och masade mig in i vardagsrummet där mamma satt och skrattade högt åt någon komedi. Jag harklade och hon kollade på mig.
"Jag går och lägger mig. Jag ville bara säga att jag har kommit hem."
"Okej, har du haft det trevligt?"
Jag skrattade till. "Ja, jätte trevligt. Erics föräldrar är väldigt snälla."
"Vad bra, god natt."
"God natt" svarade jag och gick sedan upp för trappan till mitt rum.
Jag höll precis på att stänga dörren till mitt rum när jag hörde ett fnissande från Aarons rum.
Det kom garanterat från en tjej. Jag gick till Aarons dörr och kunde höra vad rösterna på andra sidan väggen sade.
"Det där kan inte kittlas" skrattade Aaron, ett tjut hördes och sedan skratt.
"Sluta! Aaron sluta det kittlas!" Jag hörde tydligt att tjejen som pratat var Sarah.
Jag öppnade dörren med ett ryck och stirrade på dom.
Dom båda låg i underkläder i Aarons säng och han låg över henne och slutade kittla henne i samma ögonblick som jag öppnade dörren.
Båda två såg lika chockade ut som jag kände mig och jag kunde inte hitta några ord. Jag kände ilskan stiga i min halsgrop och jag ville bara skrika.
"Vad är det här?" Frågade jag och jag kokade av ilska. Sarah tittade först på mig och sedan ner. Aaron kollade på Sarah för att se om hon tänkte svara. Han mötte inte min blick.
"Svara!" Skrek jag.
Aaron tittade på mig och jag kunde se på honom att han skämdes.
"Jag, jag menar vi, vi bara.. Jag skulle.." började han.
"Jag struntar i dina bortförklaringar. Jag förstår inte hur ni kan göra såhär, hur du kan göra såhär" sa jag och stirrade rakt på Sarah. Hon sneglade skamset på mig. "Först har du total ignorerat mig och sedan tror du att du kan komma hem till mig och hålla på med min lillebror?!"
"Jag är så ledsen" viskade Sarah. Jag klev två steg in i rummet.
"Är du ledsen?" min röst var kvävd så jag kunde inte riktigt få fram den ilskna tonen jag nyss haft i den.
"Du förstår inte Ana, jag är verkligen ledsen. Förlåt."
Jag vände mig om och stegade ut ur rummet, tårarna tryckte i ögonvrårna på mig. Steg hördes bakom mig.
"Ana, snälla lyssna" bad Sarah och tog tag i min arm. Jag slog bort hennes hand och vände mig mot henne.
"Det finns inget mer att säga, du har just bevisat att jag aldrig har betytt någonting för dig. Och nej, jag förstår inte."
"Jag förstår inte vad du menar.."
"Du umgicks med mig bara för att komma närmare alla mina vänner. Närmare Jason, Malese, alla. Jag har förstått det nu."
"Ana du vet att det där inte är sant" viskade Sarah.
Jag svarade inte utan gick in i mitt rum och stängde igen dörren med en smäll. Jag sjönk ihop på golvet mot dörren och lät tårarna rinna.
Jag förstod inte hur dom kunde göra såhär, jag förstod mig inte på Sarah. Jag ville bara bort härifrån, jag ville ha någon att krama.
Nej inte någon, jag ville krama Eric. Det fanns ingen annan jag hellre skulle vela ha i min famn just nu.
Jag reste på mig och la mig i sängen. Jag grät mig till sömns.

Jag drömde den natten. I mina drömmar var Eric med mig, jag drömde om första gången vi träffades.
Jag mindes allt tydligt. Det var nästan så verkligt att jag skulle trott att det var på riktigt ifall jag hade vaknat.
Jag gick och tittade ner på mitt schema när jag plötsligt gick in i någonting hårt. Jag ryckte till och jag tappade alla mina papper och böcker. Jag tittade upp och såg en kille med mörkbrunt hår som hade perfekta vågor och ljusbruna ögon.
Han var väldigt blek och han hade det mest perfekta ansikte jag någonsin sett. Hans ansiktsdrag var felfria. Jag kom på mig själv med att stirra på honom och han stirrade likadant tillbaka på mig.
"Fö..örlåt", stammade jag fram. Jag kände att jag rodnade enda upp till öronen och böjde mig ner för att ta upp det jag hade tappat. Men han var snabbare.
"Det gör ingenting, här har du dina böcker", sa killen och rösten lät som om den kom från en ängel. Han sträckte fram mina böcker utan att släppa min blick och jag tog emot dem. Jag kom på mig själv med att gapa och stängde munnen med en ljudlig smäll.
"Jag är ledsen men jag är född klumpfotad", sa jag och rodnade ännu mer, hur det nu var möjligt.
"Ingen skada skedd, jag är Eric Roosevelt och du är… Anabelle Stanley?" sa han med sin magnifika röst. Jag blev förvånad över att han visste mitt namn.
"Kalla mig Ana! Förresten, hur visste du mitt namn?" Frågade jag och rynkade på ögonbrynen.
"Det står på dina böcker", svarade han och nickade mot böckerna i min hand.
"Jaha, ja juste...", sa jag och tittade ner, när jag tittade upp så log han.
Det var ett stelt leende, men det var i alla fall ett leende. Jag log tillbaka. Plötsligt rynkade han på ögonbrynen.
"Har du gjort illa dig?" Frågade han. "Jag vet inte, jag tror inte det", svarade jag.
Jag drog upp ärmen på tröjan och såg att jag fått ett litet sår på armbågen, det var rött och en liten blod droppe kom ur såret. Jag måste fått det av hans penna när vi krockade.
Plötsligt ändrades hela bilden och Erics ansikte förvreds i en plågad min.
Hans tänder var blottade och två långa huggtänder växte fram. Hans blick stirrade vilt på mig och jag skrek.
Jag vände mig om för att springa men han tog tag i mig.
Han böjde på mitt huvud så att min hals var blottad och förberedde sig för attacken.

Eric guidade mig genom stora rum med högt i tak. Huset var större än vad jag insett.
Det innehöll allt ifrån ett spelrum till ett litet bibliotek som hade hyllar prydligt staplade med böcker från golv till tak. Det rum jag blev mest chockad av var nog deras garderob.
Först öppnade han dörren till vad jag trott varit ett vanligt rum. När man kom in i rummet så fanns där en korridor.
Mitt i korridoren fanns 4 fåtöljer som stod runt ett bord. Det fanns 3 dörrar i korridoren. När han öppnade den första dörren så slogs jag av doften av tusen rosor.
Väggarna i rummet var djupt röda och längs väggarna hängde så mycket kläder att dom skulle kunna fyllt upp en hel klädaffär.
”Det här är Doras kläder” förklarade Eric, han kastade en blick på mig och skrattade.
”Vad är det som är så roligt?” frågade jag.
”Du ser ut som om du för första gången ser kläder” sa han och skrattade mer.
”Jag har aldrig sett någon som haft såhär mycket kläder” erkände jag.
”Man hinner samla på sig rätt mycket under åren” svarade Eric.
Jag kollade på kläderna, jag såg inget jag tyckte verkade så omodernt. Han visade mig till sin garderob och han hade lika mycket kläder.
Vi hade precis hunnit genom hela huset när Eric vände sig mot mig.
”Isobel ropade att maten var klar” sa han.
”Jag hörde inte att hon ropade? Hon måste ha viskat” sa jag. Eric pekade på sitt ena öra och log brett.
”Jag har superhörsel” påminde han mig stolt. Jag skrattade.
När vi kom in i den enorma matsalen så stod det dukat på bordet med en tallrik. Vid bordet satt hela familjen. Jag satte mig vid platsen där tallriken stod.
”Jag hoppas att det smakar bra. Det var väldigt länge sedan jag lagade den där maträtten åt någon” sa Isobel och log vänligt. Jag tog en tugga av maten, det smakade utsökt.
”Det är fantastiskt. Jag har nog aldrig ätit något som smakar såhär bra” sa jag uppriktigt. Jag tänkte på mammas kotletter som hade varit min favoriträtt sedan jag var liten. Det var ingenting mot det här. Isobel log lyckligt.
”Tack så mycket, då lyckades jag trots allt” sa hon.
Efter ett litet tag hade vi fått igång ett samtal vid bordet och tiden flöt iväg. Så fort jag hade ätit klart middagen så kom Isobel in med en efterrätt.
Jag märkte knappt hur fort tiden gick och jag blev chockad när jag kollade på vägguret. Eric såg det.
”Det kanske är bäst om jag skjutsar hem dig? Du lovade att inte komma hem för sent” frågade han mig artigt.
”Ja det är nog bäst” konstaterade jag.
Jag tackade för maten och allt. Vi gick ut och satte oss i bilen, på hemvägen satt vi och pratade.
Jag skrattade högt när han berättade om byxorna som han tvingats använda under 50-talet för att passa in.
Det kändes som att det inte hade gått mer än två minuter innan han bromsade in vid vägen nedanför mitt hus. Han böjde sig mot mig för att kyssa mig. Jag besvarade kyssen. När han sakta drog bakåt huvudet så log han mot mig.
”God natt, sov gott” sa han förföriskt.
”Ska du inte stanna?” frågade jag besviket.
”Ledsen men jag kan inte. Vi ska åka nu med en gång. Jag och Dora ska till Nebraska” förklara han.
”Vad ska ni göra i Nebraska?” frågade jag förvirrat.
”Du är inte den enda som behöver äta ibland.” Då förstod jag vad han menade. Han och Dora skulle förstås jaga.
”Hur länge blir ni borta?”
”Vi kommer hem på söndag morgon.”
Det knöt sig i magen på mig när jag tänkte på hur min helg skulle se ut utan honom.
”Och ni ska åka nu?” Frågade jag och bet mig i läppen. Eric log mot mig, han kupade sin hand om min haka och såg mig i ögonen.
”Jag kommer sakna dig. Här, ta mitt hemnummer så kan du ringa ifall det skulle vara något. Isobel och Leon ska nog vara hemma” sa Eric och sträckte fram en lapp och en penna ur fickan och skrev snabbt ned några siffror på det sedan sträckte han fram lappen till mig.
 ”Ta hand om dig. Jag kommer hem till dig så fort jag är hemma” viskade Eric samtidigt som han kramade mig. ”Jag är bara halv utan dig så se till att ta väl hand om din halva. Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig” viskade jag tillbaka. Eric pussade mig på kinden och vände sig sedan om och gick mot sin bil.
”Var försiktig” sa jag. Jag hörde honom skratta lågt, han vände sig mot mig.
”Du behöver inte oroa dig för mig. Jag är den minst ömtåliga av oss” sa han.
Jag suckade och himlade med ögonen, men jag log.
”Hejdå” sa han och log mot mig.
”Vi ses.”
”Ja det gör vi, vi ses snart” konstaterade Eric, han öppnade bildörren och satte sig i den. Sedan körde han iväg.
Jag stod där och tittade efter honom tills hans bil inte längre syntes.
Jag vände mig om och släpade fötterna efter mig mot ytterdörren. Det fanns ingen anledning till att stressa.
För imorgon skulle  ändå bli den längsta dagen i mitt liv, i alla fall den tråkigaste.

Dörren öppnades och in kom en kvinna med rödbrunt hår som hängde ner från hjässan likt ett vattenfall.
Hennes ansikte var vänligt och hon var ganska kort. Jag kände igen Isobel men fotografiet hade inte gjort henne rättvisa.
Hon var lika vacker som Dora men till skillnad från Dora så såg hon äldre ut och hennes drag var skarpare och inte lika barnsliga. Hon dansade fram till oss och log brett. Både jag och Eric ställde oss upp.
”Hej Ana, vi har ju träffats förut och jag är ledsen för att jag inte fick presentera mig på rätt sätt” sa Isobel.
”Det gör inget” svarade jag och log prövande.
”Det glädjer mig att du ser ut att må bättre än senast” sa Isobel innerligt.
Minnet av första gången jag träffat henne fick mig att skämmas, jag hade betett mig så barnsligt.
”Jag är ledsen för hur jag betedde mig då” sa jag och log ursäktande och tittade sedan ned på mina fötter. Isobel la en hand på min axel.
”Var inte det, jag är säker på att vem som helst hade reagerat som du gjorde.”
”Det var ändå överdrivet” mumlade jag lågt. Hon log mot mig och skakade på huvudet.
”Vill du äta middag här ikväll?” frågade hon mig.
”Jag skulle precis ringa min mamma och fråga henne ifall det var okej” svarade jag och i samma ögonblick räckte Eric ut sin hand och i den låg en mobiltelefon.
Jag tog den och slog mitt hemnummer. Signal efter signal gick och både Isobel och Eric tittade på mig. Jag vände ryggen mot dom när jag hörde mamma svara.
”Hej det är Maria”.
”Mamma, det är Ana. Jag är hemma hos Eric, jag tror jag kommer vara här ikväll” sa jag och jag kände deras blickar i ryggen.
”Okej vad bra, för jag tror ändå inte jag kommer vara hemma ikväll, för Celia har bjudit över mig på pokerkväll. När tror du att du blir hemma?” Sa mamma.
Celia Mayer, Jasons mamma. Hon var mammas bästa vän. När jag och Jason varit mindre så hade hon och mamma föst ihop oss så att vi kunde leka med varandra medans dom umgicks.
Det hade lett till den långa vänskapen mellan oss, jag var fortfarande skyldig mamma efter det. Jason hade alltid funnits där för mig, han var en äkta vän.
”Jag vet inte” svarade jag.
”Hur kommer du hem senare?” Frågade mamma.
”Jag kan köra dig” föreslog Eric bakom mig.
”Eric kör mig” sa jag med lugn röst till mamma.
”Åh… vad bra då. Då ses vi senare. Hejdå.”
”Hejdå.”
När vi lagt på så vände jag mig om mot Eric och upptäckte att Isobel inte längre var kvar i rummet. Jag sträckte fram telefonen till Eric och han stoppade den i sin byxficka.
”Isobel gick ned för att börja laga mat” sa Eric.
”Jaha okej” svarade jag. Eric tog min hand och drog ner mig på sängen, han la en arm runt min midja.
”Så vad vill du göra tills det är dags för dig att äta?” sa Eric och betonade ordet dig.
Det knöt sig i magen på mig då bilden av hur jag satt och åt medans resten av familjen satt under tystnad och tittade på, dök upp i mitt huvud. Jag försökte att inte tänka på det sättet.
”Tja... Jag skulle gärna vilja se mer av ditt hus” svarade jag. Eric log mot mig.
”Vart vill du börja?” Frågade han.

Jag började skaka av nervositet.
”Jag har redan träffat din mamma, och din syster” fick jag fram.
”Ta det lugnt Ana, det är inget som du behöver stressa upp dig för. Dom kommer gilla dig. Faktiskt så vet jag att Dora redan gör det och min mamma tycker att du verkar vara en bra tjej. Jag vill bara att du ska få träffa min familj så att du vet vilka det är. Så sluta stressa upp dig så mycket” sa Eric med en mjuk röst.
”Jag stressar inte upp mig” mumlade jag.
Eric kollade på mig och himlade med ögonen.
”Ana om det är någon som vet att du stressar upp dig just nu så är det jag. För ditt hjärta slår som en trumma. Ta det lugnt” han tog min hand i sin och kollade på mig med en lugnande blick. ”Det kommer gå bra.”
Det hjälpte inte hur lugn hans röst var, jag kunde inte sluta skaka.
Jag var inte nervös för själva hälsandet utan det jag var nervös för var ifall dom inte skulle tycka om mig. Om dom skulle tycka att jag var opassande för Eric och inte gilla mig överhuvudtaget så skulle det bli väldigt jobbigt för mig i framtiden att komma hem till honom.
Tänk om det till och med slutade så illa att dom verkligen hatade mig och Eric blev tvungen att göra slut med mig.
Den tanken tålde jag inte och den fick mig att skaka ännu mer. Eric kastade en ängslig blick på mig.
”Du vill verkligen ta kål på mig” mumlade han för sig själv.
Han tog tag i min arm och höll fast mig så att jag slutade skaka.
”Dom kanske inte kommer gilla mig” viskade jag. Han suckade och himlade med ögonen. Sedan log han.
Under resten av bilresan så satt jag och försökte tänka ut hur jag skulle hälsa på hans föräldrar, jag försökte intala mig själv att det inte skulle bli så hemskt som jag trodde.
Men jag drogs ständigt tillbaka till allt negativt som kunde hända. Vi åkte genom den täta skogen på en väg som man knappt såg.
När skogen öppnade sig och vi körde in på vad som antagligen var deras uppfart så började jag svettas.
Eric klev ur bilen och öppnade dörren åt mig. Han tog min hand och drog mig ut ur bilen.
”Det här kommer gå bra Ana, lita på mig. Dom skulle aldrig vara otrevlig mot någon som jag gillar. Och jag tror inte att det finns någon i hela världen som inte skulle vilja ha dig åt sin son” sa Eric och kramade om mig hårt. ”Jag älskar dig” viskade han i mitt öra.
Jag smälte totalt och jag var inte längre nervös. För ingenting annat spelade någon roll längre. Han älskade mig och det betydde mer än någonting annat.
”Jag älskar dig” viskade jag tillbaka.
Jag var lycklig, löjligt lycklig. Han tog mitt ansikte mellan sina båda händer och kysste mig.
Jag var till och med för lycklig för att kunna besvara kyssen ordentligt, jag kunde inte sluta le. Han tittade på mig och hans ögon gnistrade.
”Kom” sa han sedan. Vi började gå mot huset och när han öppnade dörren så stod Dora där.
”Jag undrade just när ni skulle dyka upp” sa hon ivrigt. Sedan vände hon sig mot mig och sa ”Hej Ana.”
”Hej” svarade jag och skrattade åt hennes ivriga röst.
Hon kramade om mig och gick sedan och satte sig i fåtöljen som stod bredvid sofforna. Plötsligt stod en lång blond man framför oss.
Jag kände igen Erics pappa från fotografiet som jag sett förut och han var utomordentligt snygg. Hans blonda hår såg ut att vara några nyanser mörkare än på bilden.
Han log vänligt mot mig. Han sträckte fram sin hand för att hälsa på mig.
”Hej det är jag som är Leon, Erics pappa, iallafall nästan” sa Leon och skrattade lättsamt. Jag skakade hans hand.
”Ana” svarade jag.
”Vi tänkte bjuda dig på middag senare ifall du vill ge oss nöjet?” Frågade Leon med sin vänliga röst.
”Gärna. Jag måste bara ringa mamma först och se så att det är okej” svarade jag och log mot honom.
”Vi kan gå upp till mitt rum, du kan ringa där ifrån” sa Eric rakt till mig, sedan vände han blicken mot Leon.
”Vart är Isobel?”
”Hon borde vara hemma snart. Hon hade några ärenden att uträtta. Jag kan be henne komma upp sedan så att Ana får hälsa på henne” svarade Leon och nickade vänligt mot mig.
Eric föste med mig upp för trappan och när vi var inne i hans rum så andades jag lättat ut. Vi satte oss på hans säng och han la armen runt mig.
”Det var väl inte så farligt?” Frågade han.
”Lagom farligt för att ge mig andningssvårigheter” svarade jag.
Han skrattade och tryckte min kropp hårdare mot sin.
”Ibland förstår jag inte mig på dig, nervös för småsaker när det finns mycket värre saker att oroa sig för” sa han lågt.
”Vad kan vara värre än att bli hatad av ens pojkväns familj?”
”Det finns en hel del som du borde oroa dig för. Som att jag när som helst kan förlora självkontrollen och döda dig” svarade Eric och kollade på mig med en sorgsen blick.
”Jag litar på dig. Jag vet att du klarar det. Och om du det skulle hända något så är det väl inte hela världen” sa jag lågt. Eric kollade på mig med en ursinnig blick.
”Det skulle vara hela världen för mig ifall jag dödade dig. Du verkar inte förstå vad du betyder för mig, Ana. Jag skulle aldrig kunna leva utan dig” sa Eric.
”Du kan aldrig vara säker.” Han rynkade förbryllat ögonbrynen.
”Vad menar du med det?”
”Det jag menar är att en dag när du kommer i underfund med hur värdelös jag är så kommer du ångra allt du har sagt till mig.”  
Eric kollade förbryllat på mig och drog sedan lätt upp mig så jag satt i hans knä.
Hans ansikte var nu bara några centimeter framför mitt och han kollade mig rakt in i ögonen, det gick inte att kolla bort från hans blick.
”Tror du att jag kommer tröttna på dig?” Frågade han och jag andades in hans andedräkt. Den gjorde mig yr och jag glömde bort vad jag hade tänkt svara.
”Mm” var det enda jag fick fram.
”Lita på mig, det kommer inte hända. Jag har varit ensam väldigt länge och aldrig har jag träffat någon som är som du” sa han uppriktigt.
Jag skakade bara på huvudet. Plötsligt knackade det på dörren till Erics rum och både jag och Eric kollade på dörren.
”Du kan komma in Isobel” sa Eric lugnt.

Nästa dag var inte Sarah i skolan och inte dagen efter det heller.
Malese hade också försökt ringa henne men hon hade inte heller fått något svar. Veckan gick fort och tillslut blev det fredag och hon hade inte varit i skolan på hela veckan.
Det var märkligt, klumpen i min mage växte sig större för varje dag som gick. Det enda som höll den ifrån att explodera var Eric.
Jag kunde inte tillåta mig själv att grubbla över det om Sarah medans jag var med honom.
Jag var nog tråkig nog som det var, och jag ville inte att han skulle inse hur patetiskt tråkig jag faktiskt var.
Så jag lät bli, jag försökte att inte tänka på det.
”Om hon inte svarar på mina samtal idag så åker jag hem till henne!” Sa Malese och tittade menande på mig medans hon tog en tugga av sin baguette.
”Jag förstår inte vad det är med henne. Vart har hon hållit hus hela veckan?” Frågade jag.
”Nej, inte jag heller. Men det är skumt.” Svarade Malese och tittade sedan ner på sin mat och började äta.
Jag tog en tugga av min mat och kastade sedan en blick på den stora klockan som satt på väggen.
Tio i tolv, han skulle vara här snart. Vilken sekund som helst skulle den mest perfekta varelsen dyka upp runt hörnet.
Och mycket riktigt, precis då kom Eric gående in i cafeterian. Han mötte min blick och log, uppriktigt glad av att se mig.
Det bubblade i min mage. Några meter bakom honom kom Dora in genom dörren och när hon såg mig så log även hon.
Båda två gick först och lastade på varsin bricka med mat. Inte för att dom behövde äta, det var bara på låtsas.
”Hej” kvittrade Dora glatt när hon satte sig ned bredvid oss.
”Hej” svarade jag och Malese tillbaka.
”Hej” sa Eric när även han satte sig ned.
”Hej” svarade Malese. Jag log mot honom och han böjde sig fram och gav mig en puss på kinden.
Det var löjligt, men den lilla gesten fick mitt hjärta att slå ovanligt fort. Jag kände ett styng av stolthet och jag kollade på Malese.
Hon var fortfarande inte van vid hela den här ”Eric-och-jag-grejen” men hennes förvånade ansiktsuttryck gick snabbt över till ett leende.
”Hur har din dag varit?” Frågade Eric mig med en intensiv blick. Den tvingade mig att tala sanning.
”Tråkig… Tills nu” jag bet mig i läppen och rodnade. Han log brett.
”Samma här.”
Resten av dagen fortsatte på samma sätt som dom andra dagarna.
Eric följde mig mellan lektionerna och under den enda lektionen som vi hade tillsammans så satt han bredvid mig.
Jag trodde aldrig att skoldagen skulle ta slut och när det väl ringde ut så började jag gå till mitt skåp.
När jag öppnade mitt skåp så ramlade ett papper ut ur mitt skåp, det var blankt så jag kastade bort det.
När jag hade lämnat mina böcker så gick jag till Erics skåp.
Jag väntade i nästan tio minuter vid hans skåp men han kom aldrig. Jag antog att han hade fått sluta tidigare så jag började gå mot skolans entré.
Jag undrade vad Eric skulle göra ikväll och jag hoppades att han skulle vilja vara med mig.
Jag drog ledsamt ner mungiporna när jag funderade på vad jag skulle göra ikväll ifall jag inte skulle få vara med honom.
När jag kom ut på skolans parkering så flämtade jag när jag såg den mörka bilen som stod parkerad precis nedanför trapparna till skolan bredvid trottoaren.
Jag kände genast igen den, bilen hade mörkt tonade rutor så man såg inte in i den.
Men på förarsidan var rutan nervevad och personen som satt bakom ratten passade perfekt ihop med bilen.
Även om personen i fråga fick bilen att se ut som en gammal Volvo så var det ändå något som gjorde så att dom passade ihop.
Eric log mot mig och motorns låga spinnande hördes knappt bland sorlet av röster som uppspelta diskuterade bilen som stod parkerad framför dom.
Jag brydde mig inte om att allas blickar växlade mellan mig och honom utan jag log bara mot honom och gick mot bilen.
Jag var glad över att det verkade som att jag skulle slippa sitta hemma ikväll och göra ingenting. Jag satte mig i bilen och tog på mig säkerhetsbältet.
”Du tog lång tid på dig” sa Eric frågande.
”Jag väntade på dig vid ditt skåp men du kom aldrig.”
Han tittade frågande på mig. ”Fick du inte min lapp?”
Nu var det min tur att titta frågande på honom. ”Vilken lapp?” frågade jag förvånat.
”Ja jag la en lapp i ditt skåp. Du måste ha sett den.”
Plötsligt förstod jag. Det hade varit pappret som ramlat ur mitt skåp. Dumt nog hade jag inte brytt mig om att titta på båda sidorna av pappret.
”Jaha jag trodde det bara var skräp så jag kastade bort den” svarade jag skyldigt.
Han tittade på mig och skrattade sedan. Jag kastade en blick ut genom sidorutan och såg skog virvla förbi.
Jag hade inte ens lagt märke till att vi börjat åka, det kunde bero på att bilen vi satt i rörde sig likt en katt.
Eller så berodde det bara på att jag var så besatt av honom att jag inte kunde släppa honom med blicken, att jag glömde bort verklighetens existens när jag var med honom.
Det låg något i det. När jag fokuserade på omgivningen utanför så upptäckte jag att den vägen vi åkte nu inte ledde hem till mig.
”Vart är vi på väg?” Frågade jag nyfiket. Han tittade på mig och log stridslystet.
”Är du säker på att du inte vet vart vi ska?” Frågade han utmanande. Jag rynkade förbryllat på ögonbrynen.
”Inte en aning.”
Han släppte blicken från vägen helt och kollade intensivt på mig.
”Det är dags att du får träffa min familj.”

Under hela förmiddagen följde Eric mig mellan alla mina lektioner. När vi hade matematik lektionen tillsammans så satt han bredvid mig.
Avundsjuka lyste i Emmas ögon, som satt vid bänken snett framför oss.
Hon sneglade bakåt på oss flera gånger och antagligen försökte hon få det att se diskret ut. Tillslut satt hon och glodde på oss, jag blängde tillbaka.
När lektionen var slut och det var lunch så lämnade Eric motvilligt min sida för att gå och lämna sina saker i sitt skåp, jag gjorde samma sak.
Till min stora förvåning så stod Dora vid mitt skåp och väntade på mig. När hon fick syn på mig så banade hon väg genom alla elever.
När hon kom gående mot mig så flyttade alla elever på sig maniskt, det var som om hon vore någon sorts kändis eller något liknande.
Hon log sitt vackra leende mot mig och jag kände mig riktigt ful vilket jag alltid gjorde i hennes omgivning.
”Ana!” Utbrast hon glatt.
”Hej Dora” svarade jag och log tillbaka.
”Jag hörde vad som hände i fredags, och jag är så ledsen. Jag vet att Eric också är det. Han mådde så dåligt, om du bara visste..” Började hon men jag avbröt henne.
”Nej, var inte ledsen. Jag överreagerade.” Hon rynkade förvirrat pannan.
”Överreagerade? Jag är rätt så säker på att vem som helst skulle reagera som du gjorde.”
Jag skakade misstroget på huvudet.
”Grejen är den att jag bryr mig inte. Det spelar ingen roll vad han är, inte vad du är heller för den delen. Jag gillar er som ni är sen får ni vara vad ni vill. Men jag blev ju rätt skraj.” Jag bet mig i läppen efter mitt erkännande. Hon skakade på huvudet men log sedan mot mig.
”Du är konstig Anabelle Stanley, men jag gillar det!” Jag skrattade till och hon tog tag i min arm och drog mig genom folkmassan.
”Kom vi ska hitta min bror” sa Dora med sin ivriga röst.
”Jag är ju precis här” skrattade Eric och jag hoppade till för plötsligt stod han framför oss.
”Vad har vi sagt om det där? Du vet att jag hatar när du gör sådär” låtsas gnällde Dora.
Sedan började båda två skratta. Eric slöt upp vid min sida och la en arm runt min midja.
Jag tryckte mig mot honom och jag visste att jag skulle kunna gå och gå hur långt som helst med hans arm runt om mig.
Vi rundade sista hörnet innan matsalen och längre fram i korridoren stod Malese och Sarah. Båda gapade förvånat när dom mig och vilka som gick vid min sida.
Jag log prövande mot dom. Malese log brett tillbaka, Sarah verkade fortfarande rätt förvirrad och besvarade inte leendet.
”Så det är här du håller hus, jag har inte kunnat nå dig på hela helgen.” Sa Malese retsamt.
”Jag har varit… upptagen” svarade jag och det hettade på mina kinder när jag tänkte efter på mitt ordval.
”Jag antar att jag får ta på mig ansvaret för det” fyllde Eric mjukt in.
Det blixtrade till i Sarah’s ögon. Utan ett ord gick hon rakt förbi mig utan att så mycket som ge mig en blick. Jag vände mig om efter henne.
”Sarah?” Frågade jag efter henne. Inget svar.
”Sarah, vart ska du? Hallå Sarah?” Ropade Malese och när inte hon heller fick något svar så småsprang hon efter henne och tog tag i hennes axel för att få henne att stanna.
”Låt mig bara va!” Skrek Sarah rakt upp i Maleses ansikte.
Malese gapade chockat och när Sarah började gå igen så försökte inte Malese stoppa henne den här gången. Hon stod orörlig och stirrade tomt efter Sarah.
Jag slängde en blick på först Eric och sedan Dora, dom såg väldigt förvirrade ut och jag förstod att dom fattade lika lite som jag gjorde.
Jag gick med snabba steg fram till Malese som hade tårar i ögonen. Jag kramade om henne.
”Det är okej” viskade jag i hennes öra. Först sa hon ingenting.
”Jag förstår inte vad det är med henne” viskade hon tillbaka efter ett tag.
”Nej inte jag heller” svarade jag.


Den kvällen försökte jag ringa Sarah flera gånger, först till hennes mobil och när det inte gav någon vidare framgång så prövade jag att ringa till hennes hemtelefon.
Enligt hennes mamma hade hon inte kommit hem idag och hon hade inte hört något ifrån henne.
Hennes mamma sa att hon förmodligen var med Malese men där visste jag att hon hade fel. När jag ringde för tredje gången till hennes hemtelefon och hennes mamma för tredje gången fick upprepa att hon inte hade kommit hem än så bestämde jag mig för att sluta vara jobbig.
Hon skulle höra av sig när hon hade kommit hem, det var i alla fall vad jag trodde.
Och sen så skulle jag ju se henne i skolan imorgon, för även om hon ignorerade mina samtal så kunde hon väl inte ignorera mig i skolan? Jag kunde inte vara säker på det.
Jag kunde inte slappna av resten av kvällen. Jag försökte verka normal under middagen.
Och efter jag hade städat undan all disk så gjorde jag en läxa som inte skulle lämnas in förrän om två veckor, bara för att försöka koppla av.
Jag bestämde mig för att gå och lägga mig tidigt, men ändå låg jag och vred mig i sängen i vad som kändes som en evighet.
Jag höll precis på att falla in i sömnen när jag kände en kall vindpust mot min panna, sedan kände jag något mjukt snudda vid den. Jag log brett för mig själv.
”Är du vaken? Förlåt om jag väckte dig.” Viskade Eric i mitt öra.
Jag svarade inte utan öppnade ögonen och kollade rakt in i hans vackra mörka ögon. Dom var bruna som choklad och jag drunknade i dom.
Jag kom på mig själv med att inte andas och drog ett hastigt andetag.
”Ska du stanna inatt?” Frågade jag.
”Om du vill” svarade Eric oskyldigt.
Vilken dum fråga, som om jag inte skulle vilja ha honom här. Det fanns nog ingenting jag hellre ville ha just nu.
”Det vill jag gärna” svarade jag.
Han strök med handen över min kind och jag tog hans hand. Han kramade om mig och jag la armarna runt hans hals och våra läppar möttes hastigt.
Sedan kurade jag ihop mig mot hans bröst och blundade.
”God natt” viskade Eric.
Jag log i mörkret. ”God natt.”

Det första jag hörde när jag vaknade nästa dag var det smattrande ljudet av regn mot fönsterrutan.
Ännu en regnig dag, toppen! Jag rullade över åt andra håll och skrek rakt ut när jag såg Eric ligga bredvid mig. Han skrattade lågt, och jag började minnas gårdagen. Jag drog förläget täcket över huvudet.
Jag såg säkert hemsk ut efter att ha sovit. Men jag kunde inte låta bli att fnissa åt hur förvånad jag måste ha sett ut.
”Förlåt, skrämde jag dig?”
”Ja, det kan man lugnt säga.”
Jag tittade upp från täcket och upptäckte att hans ansikte inte var mer än en decimeter ifrån mitt.
”God morgon” viskade han och log.
”God morgon” viskade jag tillbaka.
Han lutade sig närmare mig och kysste mig mjukt på munnen. Jag besvarade kyssen och den blev hetsigare. Han tryckte mig försiktigt mot sin kropp. Jag tvinade in fingrarna i hans hår och blev väldigt chockad när han helt plötsligt var borta ur min famn.
”Eric?” utbrast jag förvånat.
”Sch, din mamma är på väg för att väcka dig, vi ses senare i skolan” rösten var som ett eko, den hängde sig kvar i rummet. Jag lyckades inte ens avgöra vilket håll den kommit ifrån.
Inte förrän nu kunde jag höra stegen i trappan och jag satte mig upp på sängkanten. Mamma knackade försiktigt på dörren.
”Ana” sa han lågt.
”Ja mamma, du kan komma in.” Mamma öppnade dörren och stack in huvudet.
”Vad bra att du är vaken, jag tyckte jag hörde dig prata med någon men jag kanske bara inbillade mig” sa hon fundersamt.
”Åh, jag kollade på tv nyss” sa jag oskyldigt och pekade på den svarta skärmen som stod i ett hörn av mitt rum. Den teveapparaten hade varit trasig i över ett år nu, men jag hade aldrig berättat det för mamma.
”Jaha okej. Jag ville bara se så att du var vaken, jag tänkte åka till jobbet nu och jag kommer nog behöva jobba över så skulle du kunna säga till Aaron att det finns mat i kylen?”
”Okej.”
”Hejdå gumman” sa mamma och log.
”Hejdå.”
Mamma log och stängde sedan dörren. Hon hade gått på min lögn om att jag inte alls hade pratat med någon. Jag brukade inte ljuga för mamma och dom få gångerna jag tvingats göra det så hade jag aldrig gillat det.
Jag kände ett stygn av dåligt samvete. Men det var bättre för henne om hon inte visste, eller det var i alla fall bättre för mig.
Mamma skulle aldrig tillåta att jag hade en pojke övernattandes i mitt rum. Men det är väl som man säger? Det man inte vet lider man inte av. Och vi hade ju inte direkt hållit på med något ohyfsat.
Jag sköt undan dom tankarna och började göra mig i ordning för skolan. Jag duschade tills det var alldeles immigt på spegeln i badrummet.
Jag tog på mig ett par jeans och en blus, jag borstade mitt hår som fortfarande var vått och gick sedan ned för att äta frukost. I vardagsrummet satt Aaron och tittade på tv medans han åt.
”Aaron.” Han vände motvilligt bort blicken från teven.
”Ja?” ”Mamma bad mig berätta för dig att hon nog skulle behöva jobba över idag så det finns mat till senare i kylen som vi kan värma.”
”Okej.” Jag vände om och började gå mot köket.
”Du Ana” ropade Aaron. Jag snurrade runt och kollade frågande på honom.
”Vad är det?”
”Jag bara undrar, har du pratat något mer med Eric Roosevelt?” Han log mot mig. Jag skrattade lite och vände sedan om och började gå till köket.
”Ja det har jag” ropade jag över axeln.
Jag hörde inte vad han svarade på det för nu hade jag satt på högsta volym på radion. Det spelades en gammal låt som jag kunde utantill och jag sjöng med för full hals.
Det måste ha låtit hemskt. Men jag var för munter idag för att orka bry mig om det. Istället bredde jag en macka och hällde upp ett glas juice.
Jag bokstavligt talat slängde i mig maten och jag ställde in glaset i diskmaskinen. Jag borstade tänderna medans jag tog på mig skorna och jackan och sedan gick jag ut genom dörren och gick i rask takt till skolan.
Jag blev nästan lite förvånad när jag bara fem minuter senare såg skolan i slutet av raksträckan. Jag hade gått fortare än jag anat. Jag tänkte på hur mycket som hade förändrats sedan innan helgen.
Jag tänkte på hur Malese och Sarah skulle reagera. Sara skulle bli avundsjuk, Malese skulle bli överlycklig och fråga ut mig om precis allt som hade med det att göra.
Luften försvann från mina lungor när jag såg vem som satt på bänken bredvid parkeringen.
Han var för perfekt.
Det virvlade runt av elever på parkeringen och jag såg tydligt vem alla tjejers blickar var fästa vid. Men han verkade inte lägga märke till dom, han tittade rakt på mig och han log.
Jag lade märke till att han hade bytt kläder, nu hade han på sig ett par chinos och en skjorta. När jag var drygt trettio meter ifrån honom så reste han sig upp och gick mig till mötes.
Folk tittade efter honom där han gick, och jag trodde att deras ögon skulle ploppa ur deras hålor när dom insåg vem han var på väg mot.
”Hej.”
Jag harklade mig för att kunna svara ordentligt. ”Hej” svarade jag.
Han tog handen på min rygg och styrde mig mot skolans ingång. Jag kände blickarna på oss men jag försökte ignorera dom.
”Jag hatar när dom gör såhär” mumlade jag.
”Vadå?” Frågade Eric.
”Stirrar ut oss, som om vi vore utomjordingar.” Han lutade sig närmare mig och viskade.
”Dom där tjejerna där med blått och vitt säger att dom är avundsjuka på dig.”
Jag följde hans blick och såg till min förvåning att dom tjejerna som han menat var skolans mest populära tjejer. Rachel och Emma.
Dom var båda ledare av skolans cheerleading lag. Förra året när eleverna på skolan fått rösta på vem som skulle bli hejaklacksledare så hade det blivit lika mellan dom.
Alltså var båda hejaklacksledare nu. Emma hade aldrig varit särskilt förtjust i mig. Men Rachel och jag hade varit goda vänner när vi var yngre. Jag gapade chockat mot honom.
”Jo det är säkert, den ena tjejen verkar inte så förtjust i dig. Hon säger massa saker, som… ja. Men den andra säger att du är söt och att hon skulle göra allt för att vara dig.” Han log mot mig.
”Hur kan du veta vad dom säger?” Frågade jag förstummat.
”Jag hör dom. Det är också en speciell sak med min sort, vi har otroligt bra hörsel. Men det är ingenting jämfört med vårt luktsinne.”
Jag visste inte vad jag skulle svara utan fortsatte gå mot skolans entré.

”Jag var arton år gammal och året var 1873. Min riktiga far, Nicholas, var ledare över hela den brittiska flottan. Han ville att jag skulle ta över hans plats som överhuvud. Men jag vägrade. Jag hade andra planer, jag ville gifta mig och skaffa familj. Min far var en mycket bestämd och sträng man, han var van att alltid få som han ville. Och något han verkligen inte gillade var att hans enda son inte ville ta över efter honom själv. Jag hade vid det laget träffat en tjej som hette Elisabeth, som jag var helt fäst vid. Hon var inte lik någon annan tjej jag träffat, hon var energisk, barnslig och framför allt, väldigt vacker. Nicholas gillade inte mina planer om min framtid tillsammans med Elisabeth. I själva verket var det nog Elisabeth han inte gillade. Hon var en vanlig skrädderska, hon var inte från någon adlig familj som jag var. Han tyckte att jag var för bra för honom. Tillslut fick jag nog och gjorde uppror mot honom. Jag berättade för honom att jag hade friat till Elisabeth och att vi skulle gifta oss. Jag och Nicholas blev ovänner, han sa att han aldrig mer ville se mig. Jag skrek till honom att det var sista gången han skulle få se mig om det verkligen var vad han ville, jag sa att jag tyckte att han var en usel fader. Nästa kväll när jag var på väg att möta Elisabeth så hörde jag ett skrik från en kvinna i skogen bredvid mig. Jag tog min ljuslykta och gick in i skogen. Först såg jag ingenting, allt var mörkt. Sedan hörde jag att skriket var närmare mig. Jag började små springa och till min stora fasa så såg jag Elisabeth ligga på marken, hon blödde väldigt mycket. Jag slängde mig ned på knä bredvid henne och sa: ”Elisabeth? Vad är det som har hänt?” Hon svarade inte utan fortsatte skrika. Jag såg en skugga i skenet av min lykta. ”Vem där?” frågade jag rakt ut i luften. Jag hörde ett mullrande skratt, jag kände igen det och jag skrek av ursinne. Det var Nicholas. Jag slängde mig på honom och slog allt vad jag kunde. Men han hade en kniv med sig och med den så högg han mig så jag fick djupa sår. Han var starkare än mig och tillslut fick han övertaget. Tillslut orkade jag inte kämpa emot längre. När han var säker på att jag skulle dö så lämnade han mig där, han lämnade mig! Min egen far!”
Eric hade tårar i ögonen och jag kunde tydligt märka hur insatt han var i berättelsen. Jag förstod att det rev upp djupt lagda sår i honom av att berätta den. Jag la armarna om honom och kramade honom tröstande.
”Du behöver inte berätta mera. Jag förstår att det är jobbigt att tänka på den kvällen” sa jag tyst.
”Jag vill berätta mitt förflutna för dig, jag vill att du ska förstå mig. Att du inte ska vara rädd för mig och tro att jag är något monster”
”Jag tror inte..” Jag ändrade mig mitt i meningen, ”jag vet att du inte är något monster. Om jag gjorde det, varför skulle jag då sitta här med dig nu?”
Jag fångade hans blick och han tog mitt ansikte mellan hans stora händer. Sedan kysste han mig mjukt på munnen.
”Du är för bra för att vara sann” viskade han lågt.
”Det där stämmer inte” protesterade jag.
”Ana, du vet inte hur länge jag har varit i dina trakter, hur länge jag har vakat över dig” han tittade på mig med sina makalösa ögon.
”Vad menar du? Har du följt efter mig?”
”På sätt och vis. Jag blev fäst vid dig redan när du bara var en liten flicka. Har du aldrig undrat hur du har kunnat överleva dom mest farliga situationer?” Han tittade på mig och log sitt vackra leende.
”Var det du som räddade mig när jag höll på att bli överkörd?” Frågade jag häpet.
Bara minnet av den olyckliga dagen fick mig att vilja spy. Jag kom mycket väl ihåg synen av motorcykeln som kommit med en sådan fart mot mig att jag inte ens hade en chans att tänka på åt vilket håll jag skulle kasta mig av vägen. Jag hade varit tretton år när det hände.
”Jag kom nästan för sent. Jag hörde din mammas panikfyllda skrik och jag rusade dit så fort jag kunde. Jag hann dit i tid och jag lyckades nästan få dig att förbli oskadd. Men stöten av min kropp när jag tacklade dig av vägen bröt tre revben på dig. Allt gick för fort för att din mamma skulle kunna se mig, för henne såg det bara ut som att motorcyklisten körde på dig och att du flög av vägen. Det var hemskt. För en sekund trodde jag att du var borta föralltid, att jag hade brutit mitt löfte mot din pappa. Men jag hann, och det är inte enda gången jag har räddat dig.” Jag kunde höra en klang av stolthet i hans röst. Jag gapade chockat mot honom.
”Det var därför doktorn ständigt upprepade att det var ett under att jag fortfarande levde, att det inte fanns någon som helst förklaring till hur det kunde vara möjligt. Att jag hade en riktigt snäll…” Jag kom av mig.
”Att du hade en snäll vadå?” Frågade Eric nyfiket.
”Skyddsängel” viskade jag. Eric log ännu bredare mot mig och lyfte upp mig i hans knä.
”Jag kommer alltid vara din skyddsängel. Så länge du vill ha mig som din pojkvän så kommer jag aldrig lämna dig. Jag kan inte påstå att jag skulle sluta vaka över dig ens då men jag tror du förstår min poäng.”
Det bubblade i min mage, jag kunde inte hjälpa att jag tänkte högt.
”Pojkvän” sa jag fundersamt, men lågt. Eric skrattade till.
”Ja, vad föredrar du, partner?” Eric skrattade lågt för sig själv.
”Pojkvän funkar bra för mig” sa jag skämtsamt. Eric kastade en blick över min axel.
”Ana, klockan är mycket, du borde försöka sova.”
”Jag kan ju inte sova när du är här, jag menar, jag vill ju inte vara otrevlig.”
”Det gör ingenting, jag stannar här.”
”Eh… Jag tror inte att min mamma skulle gilla tanken av att en pojke sover över i min säng” sa jag tveksamt.
”Ta det lugnt Ana, hon kommer aldrig få reda på något. Och förresten så stämmer det inte direkt” sa Eric retsamt.
”Vad är det som inte stämmer?” Frågade jag förbryllat.
”Att en pojke sover över i din säng” svarade han med samma retsamma tonfall.
”Jag förstår inte riktigt vad du menar, vad kallar du dig själv då?”
”Saken är den att… jag sover aldrig” hans retsamma tonfall fanns inte längre där, nu var hans röst allvarlig.
”Vad? Sover du aldrig?” Frågade jag häpet.
”Nix” svarade han lätt.
”Okej” sa jag bara.
”Vi pratar mer imorgon, för nu ska du sova Ana. Godnatt” viskade Eric i mitt öra och tryckte ner mig i sängen. Han strök mig över ryggen och kysste mig i nacken.
Jag trivdes så otroligt bra i hans närhet. Och fast jag försökte hålla mig vaken så smög sig sömnen tillslut på mig i alla fall.
Men det gjorde inte så mycket, för jag var nästan helt säker på att han skulle vara där när jag vaknade.

”Så han övergav oss bara?” frågade jag med trött röst. Eric tittade ängsligt på mig.
”Nej det var inte så. Som jag sa så blev han för insatt i vampyrer och då blev vampyren vid namn Julian rädd att han skulle avslöja vad vi egentligen är. Han hotade med ditt och din brors liv om inte Robert frivilligt gick med på att bli vad han själv var.” Hans ansiktsuttryck var omöjligt att tolka.
En kort stund undrade jag vad han tänkte på, men en annan känsla fyllde mina tankar.
Dom senaste fyra åren hade jag alltid fått höra att min pappa var död, att det inte fanns någon anledning att fortsätta hoppas.
Att jag borde gå vidare med mitt liv, acceptera hans frånvaro. Jag hade alltid protesterat mot det faktum att han antagligen var borta föralltid.
Nu visste jag varför, jag hade alltid varit så säker på att han fortfarande var vid liv. Ibland hade jag till och med kunnat svära på att jag hört hans röst, eller bara känt hans närvaro.
Att nu få veta att han faktiskt levde fick mig att vilja lipa åt alla dumma psykologer som jag pratat med, eller åt skolans kurator, till och med åt mamma. Jag hade haft rätt hela tiden. Eric avbröt mina tankar.
”Vad tänker du på?” Han granskade mitt ansiktsuttryck.
”I alla dessa år har jag klandrat pappa, trott att han övergivit oss. Jag vägrade tro på allt som alla sa till mig, att han antagligen var död. Men nu vet jag” jag pratade fort och otydligt.
Men Eric verkade uppfatta orden jag sa i alla fall. Han gav mig en blick som antydde att han lät mig fortsätta prata.
”Pappa offrade sitt liv för mitt och Aarons” sa jag långsamt med ett lågmält tonfall. Än en gång kunde jag inte hålla tårarna tillbaka och Eric smekte mig över ryggen.
Jag kände mig fånig, att sitta och gråta när jag var med honom. Jag rodnade och gömde mitt ansikte mot hans bröstkorg. Han var kall, jag frös men jag orkade inte bry mig om det.
Då gick det upp för mig, att det inte fanns någon annan människa i världen som jag skulle vilja byta ut mot honom just nu. Det fanns ingen annan jag skulle vilja sitta tätt intill, jag struntade i vad han var.
Det var dumt, det visste jag. Han var farlig, men jag kunde inte låta mig själv lida genom all smärta som skulle orsakas av att vara utan honom igen.
Jag sneglade upp på hans alltför perfekta ansikte och han tittade mig rakt i ögonen. Jag var tvungen att titta ner och jag sänkte huvudet en aning.
Han tog sitt finger under min haka och lyfte upp mitt huvud igen. Han lyfte på ena handen och torkade bort en tår från min kind. Han tittade på mig med en intensiv blick som var omöjlig att väja ifrån.
Han sa ingenting utan lutade sig sakta närmare mig. Mitt hjärta slog så fort att jag var säker på att jag skulle få en hjärtattack. När hans läppar försiktigt nuddade mina så besvarade jag kyssen.
Hans läppar var mjuka men ändå hårda. Hela mina tankar var fyllda med honom. Han tryckte försiktigt min kropp mot hans och jag tvinade in fingrarna i hans hår.
Kyssen var långsam, men den var så mycket bättre än någon annan kyss jag fått. Alltför fort så föste Eric försiktigt bort mig från honom.
Han vände sig bort från mig och ställde sig upp. Han stod där stilla och andades tungt. Jag bet mig i läppen.
”Eric?” viskade jag. Han svarade inte. Jag klev upp ur sängen och gick fram till honom.
”Eric?” frågade jag igen. Jag höjde handen för att vända hans ansikte mot mig men han slog bort den. Jag fick en klump i magen.
”Vad är det?” frågade jag.
”Ana, ge mig lite tid. Jag vill inte att du ska bli rädd för mig” väste han mellan sammanbitna tänder. Jag svalde hårt och lyfte bestämt upp handen igen och den här gången vände han sig istället om helt, bort från mig.
”Eric, du behöver inte dölja vem du är för mig. Nu när jag vet sanningen om vad du verkligen är så lär jag inte bli lika rädd igen” manade jag lugnande.
”Jag skäms över den jag är, jag vill inte att du ska se mig som ett monster” viskade Eric. Men han vände ändå sig sakta mot mig. När han stod rakt mot mig så tittade han sorgset på mig.
Jag kvävde skriket som ville komma ut. Jag kunde inte plåga honom genom att bli rädd för honom igen. Han hade lovat att inte skada mig, och jag trodde på honom.
Hans puppillrar var lika svarta som vems som helst men hans irisar var blodigt röda. Ögonvitorna verkade också ha fått en mörkare färg och under hans stängda läppar stack två långa vassa tänder ut.
Jag kämpade med hela min kraft för att tränga tillbaka rysningen som gick längs ryggraden. Han såg farligare ut än vad något sorts skräckodjur jag kunde komma på.
Jag tvingade mig själv att komma på någonting att säga.
”Du är inget… monster. Du är du och det är så jag vill att du ska vara. Jag vill inte ha dig på något annat sätt.” Meningen lät konstig redan efter jag sagt den.
Han blickade sorgset ner och tog min ena hand i båda sina. Sedan drog han mig till sängen och drog ner mig bredvid honom.
”Menar du det? Är du inte rädd?” viskade han.
”Nej jag är inte rädd” ljög jag. Hans ögon var nu bara lite röda och dom långa tänderna var borta. Jag drog ett djupt andetag.
”Får jag ställa några frågor?” frågade jag försiktigt.
”Ja, jag förstår att du säkert har tusentals frågor” svarade Eric.
”Din mamma berättade att ni endast lever på djurblod, hur fungerar det?”
”Det stämmer. Det var min mamma Isobel som upptäckte att det fungerade att överleva utan att behöva döda människor. Det håller mig levande men det är verkligen inte samma sak som att leva på människoblod.”
”Vad är skillnaden?”
”Människoblod ger oss vår optimala styrka, den styrkan kan vi inte uppnå om vi endast lever på djurblod. Men hittills har det inte varit något problem.”
”Okej. Men är Isobel och Leon dina… riktiga föräldrar?”
”Nej, det är bara vad vi får alla att tro. Vi vill inte dra allt för mycket uppmärksamhet till oss och folk skulle börja undra ifall vi inte var deras barn.” Han gjorde citat tecken när han sa ordet ”barn”.
Jag funderade över detta faktum ett tag. ”Men hur hittade ni varandra då?”
”Isobel och Leon hittade varandra långt innan jag ens var född, någon gång under tidiga artonhundratalet. Jag var den som räddade Dora, hennes historia är lång och den får du höra någon annan gång. Eller i stort sett så vet jag ju bara om en liten bit av hennes liv innan hon blev förvandlad. Bara den lilla tiden som jag träffade henne då hon fortfarande var människa. Alla dom andra tre har sina egna berättelser, detaljer som jag inte känner till. Därför känns det fel att låta dig höra dom av någon annan än dom själva. Det var Leon som räddade mig, jag var svårt misshandlad och låg i en öde skog. Jag var medvetslös och jag hade inte långt kvar.”
Jag kunde se på Eric att han i sina tankar var långt tillbaka i tiden. Jag undrade hur länge. Säkert flera århundraden.
 Han satt tyst och funderade ett tag tills han plötsligt verkade komma ihåg att jag var där och han granskade noga mitt ansikte.
”Jag borde nog inte berätta min historia, den är inte precis en trevlig sådan” sa han tveksamt.
”Jo snälla, jag vill höra den” sa jag och tittade honom djupt i ögonen.
I alla fall så djupt jag kunde utan att drunkna. Han log mot mig en kort stund och harklade sig sedan och blev sedan allvarlig. Han började berätta.

”Ta det lugnt Ana, det är jag, Isobel. Erics mamma” sa den änglalika rösten lågt. När jag hörde hans namn så rös jag.
Men jag kunde inte förmå mig själv att bli rädd, hennes röst var trygg och vad jag behövde just nu var trygghet.
”Är Eric här?” viskade jag.
”Nej, han är väldigt ledsen för att du blev så rädd. Jag sa åt honom att gå och leta efter dig i skogen men han ville inte skrämma dig mer än han redan hade gjort. Så jag bestämde mig för att hämta dig istället”
”Är du..?” jag kunde inte yttra ordet. Jag hörde henne svälja.
”Ja, jag är också en vampyr” svarade hon sedan lågt.
”Snälla, döda mig inte” pep jag. Till min stora förvåning brast hon ut i skratt.
”Varför skrattar du?” frågade jag förvirrat.
”Ingen i min familj lever på människoblod. Vi dricker bara blod av djur, det är därför jag klarar av att vara så här nära dig” förklarade hon mjukt. Jag tittade upp på den mörkt blåa himlen.
”Vad är klockan?” utbrast jag.
”Klockan är halv tolv. När skulle du vara hemma? Jag kan köra dig hem”
”Jag vet inte, jag kommer inte ihåg” svarade jag förvirrat.
”Kom, jag hjälper dig” sa Isobel och tog händerna under mig och bar upp mig i sin famn.
”Nej, du kan inte bära mig” protesterade jag och försökte krångla mig ur hennes grepp. Men det var omöjligt.
”Jo det kan jag, slappna bara av nu” sa hon med vänlig röst. Jag orkade inte kämpa emot mer utan kände hur tunga mina ögonlock var. Jag slöt ögonen och somnade.

Kalla vindpustar smekte mitt ansikte. Det tog ett tag innan jag förstod att det i själva verket var andetag. Jag öppnade försiktigt ögonen.
Inte mer än en decimeter ifrån mitt ansikte var Eric. Jag sparkade mig bakåt i sängen och slog huvudet i sängkanten. Det gjorde ont.
”Aj” gnällde jag.
”Hur gick det?” frågade Eric oroligt.
”Jag överlever” svarade jag. Jag kom på att mig själv med hans närvaro och för en sekund tvivlade jag på att jag helt ärligt skulle överleva. Mitt hjärta började slå fortare.
”Ana, jag är så ledsen för det som hände ikväll. Jag menade inte att göra dig rädd. Jag vet inte vad jag ska säga. Förlåt” han pratade väldigt fort.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag kollade mig runt och såg till min lättnad att jag var i mitt rum. I skenet av gatlampan utanför så kunde jag se Erics bekymrade ansikte.
 Han satt bredvid mig på min säng. Jag såg att balkongdörren var öppen och mina tunna vita gardiner vajade sakta fram och tillbaka av vinden.
”Hur kom jag hem?” frågade jag osäkert.
”Jag körde dig hem, du hade glömt din jacka hemma hos mig och i den låg din mobil. Du hade fått ett sms av din mamma där det stod att hon hade varit tvungen att åka till jobbet och inte skulle komma hem förrän sent på natten. Förlåt att jag tittade på din mobil men jag var tvungen” förklarade han ursäktande.
Vilken tur jag hade, att mamma hade behövt jobba över. Hur skulle jag annars ha förklarat leran på mina byxor? Eller varför min mascara var runt hela ansiktet. Jag tittade ner på min kropp.
Jag hade på mig en t-shirt och ett par jeans. Det var garanterat inte mina kläder. Jag började koka av ursinne.
”Hur fan kan jag ha bytt kläder? Har du bytt kläder på mig kanske?” frågade jag ursinnigt. Han skrattade lågt.
”Nej, Dora bytte kläder på dig, jag lovar” svarade han oskyldigt. Jag slappnade av. Och jag skämdes, mina kinder hettade. Han måste ha märkt hur varmt mitt ansikte blev för jag kunde se att han log.
”Är det här Doras kläder?” frågade jag och tittade ner på dom.
”Ja” svarade han enkelt.
Jag satte mig upp i sängen och granskade honom. Han hade på sig en vit t-shirt som smet åt om hans vältränade överkropp och ett par mörka jeans.
En kall vindpust som kom från den öppna balkongdörren fick mig att rysa till och jag drog täcket runt mig.
”Fryser du inte?” frågade jag och rynkade på ögonbrynen.
”Nej, det är en sak med… vad jag är. Jag är redan kall. Kyla berör mig inte” förklarade han och han försökte få rösten att låta oberörd.
”Okej” sa jag lätt. Jag kom plötsligt ihåg allt som hänt ikväll och jag grep hårt tag i sängkanten.
”Du har lite att förklara” sa jag kyligt.
”Jag vet”
”Varför har ni en bild på pappa och mig i ert vardagsrum?” fick jag ur mig. Jag satt på helspänn och väntade mig en bra förklaring.
”Din pappa Robert och min pappa Leon kände varandra förut. Robert gillade mig väldigt mycket och ville att du och jag skulle bli tillsammans när du hade blivit äldre” började han.
”Så pappa visste om vad ni egentligen var?” avbröt jag förvånat.
”Ja, han visste. Robert och Leon jobbade tillsammans ett tag förut och det var då dom lärde känna varandra. Dom blev mycket goda vänner och Leon litade så mycket på Robert att han berättade vår hemlighet för honom”
”Men om Leon kände pappa så bra så måste han väl veta vart han är nu” min röst var upphetsad.
”Det här är svårt, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här” han tog en paus för att komma på hur han ska börja. ”Din pappa försvann ju för fyra år sedan. Dagen innan han försvann så kom han till mig och fick mig att lova att skydda dig hela ditt liv, att alltid vaka över dig.”
”Men vadå? Hade han planerat att försvinna?” frågade jag förbryllat.
”Nej, så var det inte. Det var mycket mer komplicerat än så. Han hade inget val, han visste att det skulle hända förr eller senare” Eric rynkade på ögonbrynen. Jag förstod inte vad som hade hänt med pappa.
”Vad menar du med inget val?” Eric såg mig djupt i ögonen.
”Din pappa blev lite för insatt i oss vampyrer och hur vi lever. Det blev en slags hobby för honom. En natt när han var ute och gick som han brukade göra på nätterna så dök en vampyr upp som hette Julian upp och han hade med sig ett foto på dig och Aaron. Han sa att han skulle döda er båda ifall han inte blev en av hans egna” Eric slutade prata och tittade på mig. Jag svalde hårt och försökte se samlad ut.
”En av hans egna?” frågade jag.
”Vampyr” svarade Eric lågt. Jag drog efter andan.
”Är pappa en..?” började jag men sedan var klumpen i halsen för tjock för att den skulle kunna släppa fram något ljud.
”Jag är så ledsen Ana” viskade Eric och drog mig närmare sig.
Istället för att bli rädd av hans närhet så drog jag honom närmare mig. Jag struntade i att han var så kall att jag frös, jag borrade in mitt ansikte i hans tröja och grät.
Han höll om mig utan att säga någonting. Han lät mig gråta ut och sedan samla mig.

”Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar med allt det här” Otroligt nog ställde min röst upp för mig.
”Jag kan inte berätta” sa han och sänkte huvudet. Jag tvekade med handen i luften men tog ett djupt andetag och bestämde mig för att våga.
Jag sträckte ut handen och tog hans hand i min. Den var iskall och det fick mig att rysa till, men jag låtsades inte om det utan försökte fånga hans blick.
”Eric, du kan lita på mig” sa jag och försökte låta övertygande. Han tittade upp och in i mina ögon med en bottenlös blick. Det gick inte att tyda hans ansiktsuttryck.
”Det är inte det att jag inte litar på dig, det är bara säkrare för dig att inte veta” sa han lågt.
”Berätta för mig” sa jag mjukt. Eric tittade ner på våra sammanlinkade händer och drog ur sin hand ur mitt grepp.
Jag trodde först att han skulle fösa bort min hand men istället så tog han den mellan båda sina och höll den hårt. Jag trivdes otroligt bra i hans närhet och jag kom på att jag för första gången rörde vid hans hud.
Som jag hade drömt om att få göra. Han strök över min handrygg med sin ena tummen. Och han verkade leta efter rätt ord.
”Jag önskar att du visste. För jag vill berätta. Men jag vet inte hur jag ska förklara” han pratade fort och jag var tvungen att anstränga mig för att höra vad han sa.
”Vad är det du inte kan förklara?” frågade jag och rynkade ögonbrynen.
”Det vore enklare om jag inte hade varit så satans självisk” muttrade han lågt.
Jag gav honom en frågande blick och han drog på munnen i ett leende.
”Jag vill inte att du ska bli rädd för mig” förklarade han. Jag tänkte precis fråga vad tusan han menade med det men plötsligt reste han sig upp fort och gick ut på balkongen. ”Eric?” sa jag frågande efter honom. ”Din mamma kommer, men jag lovar att jag hämtar dig imorgon kväll så kan du få se hur jag bor. Sov gott Anabelle” sa han med sin förföriska röst.
”Ana” suckade jag. Jag fick inget svar så jag insåg att jag var ensam. Jag gick fram till balkongräcket och lutade mig försiktigt över det. Ingen var där, allt var stilla. Jag kanske hade drömt trots allt. Jag stapplade in i mitt rum igen och bytte om till pyjamas och kröp ner i sängen. I mina tankar snurrade bara ett endaste ord, ett endaste namn. Eric Eric Eric.

Morgonen därpå när jag vaknade så var det något annorlunda. Jag kunde känna det redan från stunden då jag öppnade ögonen. För det första så sken solen för ovanlighetens skull idag.
Det fick mig att skutta upp ur sängen och ut på balkongen. Jag stod och njöt av dom få strålarna som lyckats sippra igenom alla grenar och löv.
Sedan skuttade jag ned för trappan och in till köket och jag bredde en macka i farten. Jag åt mackan framför teven vilket jag aldrig brukade göra.
När jag hade ätit klart och var på väg upp för trappan så kom mamma in genom ytterdörren med Patty.
”Hej!” sa jag glatt.
”Hej gumman, du sov igår när jag kom hem va?” sa mamma med sin vänliga röst.
”Ja, jag antar att jag var rätt så trött” svarade jag nonchalant. Sedan skuttade jag uppför trappan och på väg till badrummet så kom Aaron ut ur sitt rum. Hans hår var rufsigt och han var antagligen nyvaken.
”Vissa är visst glada och pigga idag” muttrade han för sig själv när jag skuttade förbi. Jag skrattade och sa, ”det är ju sol ute!”.
Jag duschade väldigt noga och länge, jag smörjde till och med in benen med en hudlotion som jag fått av mamma. Den luktade hallon och fick mig att känna mig jätte fräsch.
Jag lade fram kläder som jag skulle ha ikväll och drog på mig ett par joggingbyxor och en t-shirt så länge. Jag lade på lite mascara på ögonfransarna.
Tillslut var jag klar med allt som jag kunde komma på att göra. Då fanns det bara en sak kvar att göra. Jag satte mig ner med historia uppsatsen och den här gången fokuserade jag mycket bättre.
Jag märkte knappt hur tiden gick och jag avslutade belåtet den sista meningen på uppsatsen. Jag klädde på mig mina kläder som jag hade lagt fram. En ljusblå blus och jeans.
”Ana, du har besök!” det var mammas röst, hon ropade på mig nedifrån. Jag gick nedför trappan och in i vardagsrummet. När jag såg vem som stod där frös jag fast i dörröppningen.
”Jag berättade just för din mamma att jag tänkte bjuda över dig på middag hos mig ikväll” sa Eric med artig röst, han log mot mig.
Jag kunde inte komma på någonting att säga utan kastade en blick på mamma. Hon log mot mig. Jag såg direkt på henne att hon gillade Eric och jag suckade lättat.
”När kommer du hem ikväll?” frågade mamma mig med sin vänligaste röst, men jag hörde tydligt undertonen av den. Och på något sätt så förstod jag henne, hon var en mamma.
Hon var bara orolig över att hennes dotter skulle förälska sig i fel sorts pojke och sen råka ut för dumheter.
”Jag vet inte” svarade jag osäkert och sneglade på Eric.
”Oroa dig inte, jag tar hem henne i tid” försäkrade Eric och log mot mamma.
”Så bra då, det var trevligt att träffa dig Eric” sa mamma och log tillbaka.
”Ja det var en ära, Ms Stanley” sa Eric med sin artiga röst.
”Åh, kalla mig Maria!” sa mamma och fnissade. Antagligen för att säkert ingen någonsin hade kallat henne ”Ms” i hela hennes liv.
”Maria” försäkrade Eric och log mot mamma.
Jag hade redan tagit på mig mina skor så jag började fumla med jackan. När jag hade klätt på mig mina kläder så gick jag ut och stängde dörren efter mig.