.

Jag försökte tänka klart, försökte tänka ut en lösning som kunde rädda mig ur den här situationen. Jag kom inte på någon.
Jag ville försöka springa igen, men mina ben var fastfrusna i marken.
Julian fortsatte gå mot mig, han gick långsamt. Som för att dra ut på mina sista sekunder i livet, göra dom så plågsamma som möjligt.
Jag ville skrika, men det fanns ingen anledning, jag var bortom all räddning. Det fanns ingen som kunde rädda mig nu, Eric var långt borta och antagligen var Isobel och Leon också det.
Jag ville inte heller att någon människa som hörde mig om jag ropade skulle komma för att hjälpa mig. Det skulle förmodligen bara innebära att den personen också dog.
Och det vore dumt av mig, att dra med mig någon i fallet.
Så jag stod där, jag stod där och förberedde mig för vad som jag visste skulle hända. Jag undrade om det skulle bli smärtsamt eller om det skulle vara över fort.
Jag stängde ögonen i samma ögonblick som Julians knivvassa tänder skar igenom min hud.

Allt var väldigt suddigt. Minnen från dom sista dagarna i mitt liv flipprade förbi likt ett töcken.
Jag mindes ett ansikte, så mycket mer speciellt än dom andra ansiktena som flög förbi. Jag kom inte ihåg vem personen var, bara att han var viktig.
Jag var säker på att jag var död. Det fanns ingen annan förklaring till varför allt var så mörkt.
Plötsligt blev det väldigt ljust i en liten stund, jag försökte slippa undan ljuset, sedan återgick det till det mörka igen.
Men på något sett så var det något som inte stämde med det faktum att jag var död. Jag hörde ett konstant pipande ljud, men jag kunde inte bestämma mig för vad ljudet kom ifrån. Jag hörde ett annat ljud också, jag kom fram till att det var röster. Det tog ett tag för mig att kunna lyssna på vad rösterna sade.
”Kommer hon bli okej?” Frågade en ängslig röst.
”Ja, det kommer hon. Hon reagerade på ljuset i ögat” svarade en lugn, samlad röst. Den var klingande som ett klockspel.
”Men hur länge?” Frågade samma ängsliga röst igen.
”Det är svårt att säga, förmodligen om någon timme” svarade den vackra rösten. En suck hördes.
”Ta det lugnt Eric, hon kommer bli okej. Allt kommer bli okej” tröstade personen med den vackra rösten.
Eric, namnet fick något inom mig att tändas. Och jag började minnas.
Jag mindes sekunderna innan allt blivit svart, jag mindes den långa personen som gått med sakta steg mot mig. Vampyren som hade tänkt döda mig, tömma mig på allt mitt blod.
Jag mindes också vem det viktiga ansiktet var, Eric. Ängeln som fått mig att orka kämpa för mitt liv, även om det varit totalt meningslöst. Jag kände en våg av sorg dränka mig när jag insåg att jag aldrig skulle få se honom igen. För jag var död, det var försent.
Det starka ljuset bländade mig igen och jag skyddade mig en än gå mot det.
Jag kände ett tryck mot någon av mina kroppsdelar, det kunde varit varsomhelst för jag kunde inte placera det.
”Ana. Hör du mig? Ana det är jag, Eric.”
Jag ville säga någonting, men det gick inte. Mina ord blev till ett enda stön, och jag kände av smärtan som brände min strupe.

Jag vaknade med ett skrik och jag var helt svettig. Mitt hjärta bankade och jag andades häftigt.
Jag satte mig upp i sängen och försökte skaka av mig rädslan. Det var bara en dröm, det var bara en dröm, intalade jag mig själv.
När min andhämtning var regelbunden igen så klev jag upp ur sängen. Jag kollade på klockan, den var inte mer än halv nio på morgonen.
Jag tog en dusch och gjorde allt långsamt för att få tiden att gå snabbare. Jag klädde på mig dom första kläderna jag hittade och gick sedan ned för att äta frukost.
I hallen stod Sarahs skor och på en krok hängde hennes jacka. Jag mindes det som hänt igår kväll och fick plötsligt ett väldigt stort behov av att komma härifrån.
Jag slängde på mig jackan och skorna och brydde mig inte om att äta. Patty gnällde från sin korg så jag hällde snabbt upp lite mat i hans skål i köket.
När jag hade gjort det så gick jag ut. Jag började gå utan att veta vart jag var på väg. Jag gick på trottoaren längs vägen.
Efter ett tag så ledde en smal stig in i skogen bredvid mig. Jag svängde av på den och började gå allt djupare in i skogen.
Jag visste inte vart jag var på väg, för jag hade ingenstans att ta vägen. Det var väldigt stilla i skogen, det hördes inget fågelkvitter och inga djur syntes till.
Jag svängde av på ytterligare en väg och nu var jag så långt inne i skogen att jag inte längre hörde ljudet från bilarna på vägen, fast allt annat var knäpptyst.
Jag satte mig ned på en trädstam och bara satt där. Hur kunde Sarah göra såhär mot mig? Jag förstod fortfarande inte det. Det var Aarons fel också, det var jag medveten om.
Men samtidigt så hade Aaron alltid varit på det här sättet, han tänker inte efter innan han gör något. Han hade sabbat hans senaste förhållande på det sättet. Jag var säker på att Sarah hade gjort det med flit.
Jag sparkade irriterat på en sten som låg vid min fot och följde den med blicken. Den stannade inte mer än två meter ifrån mig precis vid ett par fötter som alldeles nyss inte varit där.
Jag stelnade till och höjde blicken.
Framför mig stod en ung svarthårig kille, han var lång och hans ansikte bar upp en självsäker min. Han log snett mot mig. Hans bleka hud och perfekta drag gjorde så att jag insåg direkt vad han var, mitt blod frös till is. Jag ställde mig upp och backade några steg.
”Jag hade visst mer tur än väntat, att få träffa dig här. Ensam” hans lena röst fick mig att stelna till och förbli en staty. Jag kunde inte röra mig en meter. ”Det är en ära att få träffa dig, Anabelle” fortsatte han.
”Hur?” Var det enda jag fick fram.
”Du förstår, din pappa och jag brukade jobba tillsammans. Men sedan ville han inte vara med i leken längre. Så han stack. Därför är mitt enda val att döda dig, precis som jag sa till honom att jag skulle göra om han svek mig.”
”Du… Du är Julian” viskade jag. Han log belåtet.
”Jag visste väl att du hade hört talas om mig” sa han och hans belåtna min äcklade mig.
”Din pappa ljög alltså inte, du är verkligen vacker. Det är synd att jag måste döda dig.”
”Snälla” bad jag.
Jag backade ytterligare två steg och mitt hjärtas höga bankande var det enda som hördes, resten var knäpptyst.
För första gången i mitt liv gjorde jag något som jag aldrig gjort förut. Jag bad till Gud, jag bad om att få överleva det här.
Jag tänkte på hur allt skulle bli om jag dog, mamma skulle inte klara ännu ett dödsfall i familjen, det skulle knäcka henne totalt. Tanken på att inte få se Erics ansikte en till gång fick mig att hålla alla mina sinnen på topp.
Jag tittade mig runt efter den bästa flyktvägen jag kunde hitta. Jag valde en och började springa allt vad jag kunde.
Det var slöseri med energi. Jag hade inte kommit mer än 3 meter innan Julian stod framför mig. Han skrattade.
”Det finns ingen anledning till att försöka rymma. Du kan inte komma undan.” 
Jag kände hjälplösheten dra ner mig och mina ben vek sig under mig. Jag greppade tag i ett träd för att hålla mig upprätt. Mina leder var som spagetti, dom kunde inte röra på sig.
En hjälplös tår gled ner för min kind. Jag torkade snabbt bort den. Jag tänkte inte ge honom nöjet att få mig att gråta.
Han släntrade mot mig och log brett. Han drog upp ärmarna på hans jacka som för att förbereda sig för en måltid.
Jag glömde bort hur man gjorde för att andas och jag kunde inte förmå mig själv att ens försöka hitta mina lungor igen.
Hans tänder var blottade och han morrade likt ett rovdjur. En ilning for längs min ryggrad.

Jag tog av mig ytterkläderna och masade mig in i vardagsrummet där mamma satt och skrattade högt åt någon komedi. Jag harklade och hon kollade på mig.
"Jag går och lägger mig. Jag ville bara säga att jag har kommit hem."
"Okej, har du haft det trevligt?"
Jag skrattade till. "Ja, jätte trevligt. Erics föräldrar är väldigt snälla."
"Vad bra, god natt."
"God natt" svarade jag och gick sedan upp för trappan till mitt rum.
Jag höll precis på att stänga dörren till mitt rum när jag hörde ett fnissande från Aarons rum.
Det kom garanterat från en tjej. Jag gick till Aarons dörr och kunde höra vad rösterna på andra sidan väggen sade.
"Det där kan inte kittlas" skrattade Aaron, ett tjut hördes och sedan skratt.
"Sluta! Aaron sluta det kittlas!" Jag hörde tydligt att tjejen som pratat var Sarah.
Jag öppnade dörren med ett ryck och stirrade på dom.
Dom båda låg i underkläder i Aarons säng och han låg över henne och slutade kittla henne i samma ögonblick som jag öppnade dörren.
Båda två såg lika chockade ut som jag kände mig och jag kunde inte hitta några ord. Jag kände ilskan stiga i min halsgrop och jag ville bara skrika.
"Vad är det här?" Frågade jag och jag kokade av ilska. Sarah tittade först på mig och sedan ner. Aaron kollade på Sarah för att se om hon tänkte svara. Han mötte inte min blick.
"Svara!" Skrek jag.
Aaron tittade på mig och jag kunde se på honom att han skämdes.
"Jag, jag menar vi, vi bara.. Jag skulle.." började han.
"Jag struntar i dina bortförklaringar. Jag förstår inte hur ni kan göra såhär, hur du kan göra såhär" sa jag och stirrade rakt på Sarah. Hon sneglade skamset på mig. "Först har du total ignorerat mig och sedan tror du att du kan komma hem till mig och hålla på med min lillebror?!"
"Jag är så ledsen" viskade Sarah. Jag klev två steg in i rummet.
"Är du ledsen?" min röst var kvävd så jag kunde inte riktigt få fram den ilskna tonen jag nyss haft i den.
"Du förstår inte Ana, jag är verkligen ledsen. Förlåt."
Jag vände mig om och stegade ut ur rummet, tårarna tryckte i ögonvrårna på mig. Steg hördes bakom mig.
"Ana, snälla lyssna" bad Sarah och tog tag i min arm. Jag slog bort hennes hand och vände mig mot henne.
"Det finns inget mer att säga, du har just bevisat att jag aldrig har betytt någonting för dig. Och nej, jag förstår inte."
"Jag förstår inte vad du menar.."
"Du umgicks med mig bara för att komma närmare alla mina vänner. Närmare Jason, Malese, alla. Jag har förstått det nu."
"Ana du vet att det där inte är sant" viskade Sarah.
Jag svarade inte utan gick in i mitt rum och stängde igen dörren med en smäll. Jag sjönk ihop på golvet mot dörren och lät tårarna rinna.
Jag förstod inte hur dom kunde göra såhär, jag förstod mig inte på Sarah. Jag ville bara bort härifrån, jag ville ha någon att krama.
Nej inte någon, jag ville krama Eric. Det fanns ingen annan jag hellre skulle vela ha i min famn just nu.
Jag reste på mig och la mig i sängen. Jag grät mig till sömns.

Jag drömde den natten. I mina drömmar var Eric med mig, jag drömde om första gången vi träffades.
Jag mindes allt tydligt. Det var nästan så verkligt att jag skulle trott att det var på riktigt ifall jag hade vaknat.
Jag gick och tittade ner på mitt schema när jag plötsligt gick in i någonting hårt. Jag ryckte till och jag tappade alla mina papper och böcker. Jag tittade upp och såg en kille med mörkbrunt hår som hade perfekta vågor och ljusbruna ögon.
Han var väldigt blek och han hade det mest perfekta ansikte jag någonsin sett. Hans ansiktsdrag var felfria. Jag kom på mig själv med att stirra på honom och han stirrade likadant tillbaka på mig.
"Fö..örlåt", stammade jag fram. Jag kände att jag rodnade enda upp till öronen och böjde mig ner för att ta upp det jag hade tappat. Men han var snabbare.
"Det gör ingenting, här har du dina böcker", sa killen och rösten lät som om den kom från en ängel. Han sträckte fram mina böcker utan att släppa min blick och jag tog emot dem. Jag kom på mig själv med att gapa och stängde munnen med en ljudlig smäll.
"Jag är ledsen men jag är född klumpfotad", sa jag och rodnade ännu mer, hur det nu var möjligt.
"Ingen skada skedd, jag är Eric Roosevelt och du är… Anabelle Stanley?" sa han med sin magnifika röst. Jag blev förvånad över att han visste mitt namn.
"Kalla mig Ana! Förresten, hur visste du mitt namn?" Frågade jag och rynkade på ögonbrynen.
"Det står på dina böcker", svarade han och nickade mot böckerna i min hand.
"Jaha, ja juste...", sa jag och tittade ner, när jag tittade upp så log han.
Det var ett stelt leende, men det var i alla fall ett leende. Jag log tillbaka. Plötsligt rynkade han på ögonbrynen.
"Har du gjort illa dig?" Frågade han. "Jag vet inte, jag tror inte det", svarade jag.
Jag drog upp ärmen på tröjan och såg att jag fått ett litet sår på armbågen, det var rött och en liten blod droppe kom ur såret. Jag måste fått det av hans penna när vi krockade.
Plötsligt ändrades hela bilden och Erics ansikte förvreds i en plågad min.
Hans tänder var blottade och två långa huggtänder växte fram. Hans blick stirrade vilt på mig och jag skrek.
Jag vände mig om för att springa men han tog tag i mig.
Han böjde på mitt huvud så att min hals var blottad och förberedde sig för attacken.

Eric guidade mig genom stora rum med högt i tak. Huset var större än vad jag insett.
Det innehöll allt ifrån ett spelrum till ett litet bibliotek som hade hyllar prydligt staplade med böcker från golv till tak. Det rum jag blev mest chockad av var nog deras garderob.
Först öppnade han dörren till vad jag trott varit ett vanligt rum. När man kom in i rummet så fanns där en korridor.
Mitt i korridoren fanns 4 fåtöljer som stod runt ett bord. Det fanns 3 dörrar i korridoren. När han öppnade den första dörren så slogs jag av doften av tusen rosor.
Väggarna i rummet var djupt röda och längs väggarna hängde så mycket kläder att dom skulle kunna fyllt upp en hel klädaffär.
”Det här är Doras kläder” förklarade Eric, han kastade en blick på mig och skrattade.
”Vad är det som är så roligt?” frågade jag.
”Du ser ut som om du för första gången ser kläder” sa han och skrattade mer.
”Jag har aldrig sett någon som haft såhär mycket kläder” erkände jag.
”Man hinner samla på sig rätt mycket under åren” svarade Eric.
Jag kollade på kläderna, jag såg inget jag tyckte verkade så omodernt. Han visade mig till sin garderob och han hade lika mycket kläder.
Vi hade precis hunnit genom hela huset när Eric vände sig mot mig.
”Isobel ropade att maten var klar” sa han.
”Jag hörde inte att hon ropade? Hon måste ha viskat” sa jag. Eric pekade på sitt ena öra och log brett.
”Jag har superhörsel” påminde han mig stolt. Jag skrattade.
När vi kom in i den enorma matsalen så stod det dukat på bordet med en tallrik. Vid bordet satt hela familjen. Jag satte mig vid platsen där tallriken stod.
”Jag hoppas att det smakar bra. Det var väldigt länge sedan jag lagade den där maträtten åt någon” sa Isobel och log vänligt. Jag tog en tugga av maten, det smakade utsökt.
”Det är fantastiskt. Jag har nog aldrig ätit något som smakar såhär bra” sa jag uppriktigt. Jag tänkte på mammas kotletter som hade varit min favoriträtt sedan jag var liten. Det var ingenting mot det här. Isobel log lyckligt.
”Tack så mycket, då lyckades jag trots allt” sa hon.
Efter ett litet tag hade vi fått igång ett samtal vid bordet och tiden flöt iväg. Så fort jag hade ätit klart middagen så kom Isobel in med en efterrätt.
Jag märkte knappt hur fort tiden gick och jag blev chockad när jag kollade på vägguret. Eric såg det.
”Det kanske är bäst om jag skjutsar hem dig? Du lovade att inte komma hem för sent” frågade han mig artigt.
”Ja det är nog bäst” konstaterade jag.
Jag tackade för maten och allt. Vi gick ut och satte oss i bilen, på hemvägen satt vi och pratade.
Jag skrattade högt när han berättade om byxorna som han tvingats använda under 50-talet för att passa in.
Det kändes som att det inte hade gått mer än två minuter innan han bromsade in vid vägen nedanför mitt hus. Han böjde sig mot mig för att kyssa mig. Jag besvarade kyssen. När han sakta drog bakåt huvudet så log han mot mig.
”God natt, sov gott” sa han förföriskt.
”Ska du inte stanna?” frågade jag besviket.
”Ledsen men jag kan inte. Vi ska åka nu med en gång. Jag och Dora ska till Nebraska” förklara han.
”Vad ska ni göra i Nebraska?” frågade jag förvirrat.
”Du är inte den enda som behöver äta ibland.” Då förstod jag vad han menade. Han och Dora skulle förstås jaga.
”Hur länge blir ni borta?”
”Vi kommer hem på söndag morgon.”
Det knöt sig i magen på mig när jag tänkte på hur min helg skulle se ut utan honom.
”Och ni ska åka nu?” Frågade jag och bet mig i läppen. Eric log mot mig, han kupade sin hand om min haka och såg mig i ögonen.
”Jag kommer sakna dig. Här, ta mitt hemnummer så kan du ringa ifall det skulle vara något. Isobel och Leon ska nog vara hemma” sa Eric och sträckte fram en lapp och en penna ur fickan och skrev snabbt ned några siffror på det sedan sträckte han fram lappen till mig.
 ”Ta hand om dig. Jag kommer hem till dig så fort jag är hemma” viskade Eric samtidigt som han kramade mig. ”Jag är bara halv utan dig så se till att ta väl hand om din halva. Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig” viskade jag tillbaka. Eric pussade mig på kinden och vände sig sedan om och gick mot sin bil.
”Var försiktig” sa jag. Jag hörde honom skratta lågt, han vände sig mot mig.
”Du behöver inte oroa dig för mig. Jag är den minst ömtåliga av oss” sa han.
Jag suckade och himlade med ögonen, men jag log.
”Hejdå” sa han och log mot mig.
”Vi ses.”
”Ja det gör vi, vi ses snart” konstaterade Eric, han öppnade bildörren och satte sig i den. Sedan körde han iväg.
Jag stod där och tittade efter honom tills hans bil inte längre syntes.
Jag vände mig om och släpade fötterna efter mig mot ytterdörren. Det fanns ingen anledning till att stressa.
För imorgon skulle  ändå bli den längsta dagen i mitt liv, i alla fall den tråkigaste.

Dörren öppnades och in kom en kvinna med rödbrunt hår som hängde ner från hjässan likt ett vattenfall.
Hennes ansikte var vänligt och hon var ganska kort. Jag kände igen Isobel men fotografiet hade inte gjort henne rättvisa.
Hon var lika vacker som Dora men till skillnad från Dora så såg hon äldre ut och hennes drag var skarpare och inte lika barnsliga. Hon dansade fram till oss och log brett. Både jag och Eric ställde oss upp.
”Hej Ana, vi har ju träffats förut och jag är ledsen för att jag inte fick presentera mig på rätt sätt” sa Isobel.
”Det gör inget” svarade jag och log prövande.
”Det glädjer mig att du ser ut att må bättre än senast” sa Isobel innerligt.
Minnet av första gången jag träffat henne fick mig att skämmas, jag hade betett mig så barnsligt.
”Jag är ledsen för hur jag betedde mig då” sa jag och log ursäktande och tittade sedan ned på mina fötter. Isobel la en hand på min axel.
”Var inte det, jag är säker på att vem som helst hade reagerat som du gjorde.”
”Det var ändå överdrivet” mumlade jag lågt. Hon log mot mig och skakade på huvudet.
”Vill du äta middag här ikväll?” frågade hon mig.
”Jag skulle precis ringa min mamma och fråga henne ifall det var okej” svarade jag och i samma ögonblick räckte Eric ut sin hand och i den låg en mobiltelefon.
Jag tog den och slog mitt hemnummer. Signal efter signal gick och både Isobel och Eric tittade på mig. Jag vände ryggen mot dom när jag hörde mamma svara.
”Hej det är Maria”.
”Mamma, det är Ana. Jag är hemma hos Eric, jag tror jag kommer vara här ikväll” sa jag och jag kände deras blickar i ryggen.
”Okej vad bra, för jag tror ändå inte jag kommer vara hemma ikväll, för Celia har bjudit över mig på pokerkväll. När tror du att du blir hemma?” Sa mamma.
Celia Mayer, Jasons mamma. Hon var mammas bästa vän. När jag och Jason varit mindre så hade hon och mamma föst ihop oss så att vi kunde leka med varandra medans dom umgicks.
Det hade lett till den långa vänskapen mellan oss, jag var fortfarande skyldig mamma efter det. Jason hade alltid funnits där för mig, han var en äkta vän.
”Jag vet inte” svarade jag.
”Hur kommer du hem senare?” Frågade mamma.
”Jag kan köra dig” föreslog Eric bakom mig.
”Eric kör mig” sa jag med lugn röst till mamma.
”Åh… vad bra då. Då ses vi senare. Hejdå.”
”Hejdå.”
När vi lagt på så vände jag mig om mot Eric och upptäckte att Isobel inte längre var kvar i rummet. Jag sträckte fram telefonen till Eric och han stoppade den i sin byxficka.
”Isobel gick ned för att börja laga mat” sa Eric.
”Jaha okej” svarade jag. Eric tog min hand och drog ner mig på sängen, han la en arm runt min midja.
”Så vad vill du göra tills det är dags för dig att äta?” sa Eric och betonade ordet dig.
Det knöt sig i magen på mig då bilden av hur jag satt och åt medans resten av familjen satt under tystnad och tittade på, dök upp i mitt huvud. Jag försökte att inte tänka på det sättet.
”Tja... Jag skulle gärna vilja se mer av ditt hus” svarade jag. Eric log mot mig.
”Vart vill du börja?” Frågade han.