.

Direkt Eric hade parkerat bilen på sjukhusets parkering sprang jag ur bilen och mot sjukhusets entré. Eric sprang lätt ikapp mig. Jag sprang fram till receptionen.
”Aaron Stanley, jag måste veta hur han mår och vart han är” skrek jag till receptionisten. Hon tittade skrämt på mig.
”Vem är du? Jag får inte ge ut information till vem som helst..”
”Jag är hans syster och jag vill veta hur det är med honom!”
Jag kände hur jag började svettas när hon allvarligt tittade på mig och jag stålsatte mig för hennes svar.
”Han ligger i rum 26 men han kan inte ta emot besökare för tillfället. Han ligger i koma. Han har blivit rejält skadad” förklarade kvinnan tyst.
Jag vände om och började gå med snabba steg mot rum 26.
”Hallå! Han kan inte ta emot några besök just nu” ropade kvinnan efter mig.
Jag lyssnade inte, jag fortsatte bara gå i korridoren. Jag hörde kvinnan resa sig från sin stol och gå efter mig, hon sprang ikapp och tog tag i min arm.
”Snälla, det är för det bästa” vädjade hon.
”Det är min bror det handlar om” sa jag och min röst lät kvävd. Eric gav kvinnan en menande blick och hon släppte min arm.

Jag fortsatte gå med snabba steg och tillslut hittade jag rum 26. Mamma satt på en stol utanför och tittade upp när hon såg oss. Hennes ögon var röda och svullna.
”Mamma” mumlade jag och sprang fram till henne och kramade om henne. 
”Vad är det som har hänt? Hur mår han?” Frågade jag och tittade på henne, hon grät tyst.
”Doktorn kunde inte säga exakt vad som orsakat hans skador men han tror att det var något slags djur och han har aldrig sett något liknande förut. Han ligger i koma” svarade hon och hennes röst lät mycket svag.
”Åh mamma” viskade jag och kramade om henne igen och strök henne över ryggen.
”Men han kommer väl bli bra?” Frågade jag oroligt.
”Dom säger att dom inte kan vara säkra på någonting..” Hennes röst svek henne och hon började gråta igen.
Jag kramade henne hårt och tittade upp på Eric över hennes axel.
Hans ansikte var som hugget i sten och han stod bara och stirrade rakt fram. Då gick det även uppför mig. Men kunde det verkligen stämma att det var en vampyr som hade gjort det här mot min bror?
Då kom jag på det. Julian. Han hade skadat mig och skulle inte tveka på att göra detsamma mot Aaron.
När minnet av hans röst spelades upp i mitt minne kände jag hur håret på mina armar reste sig.

”Du förstår, din pappa och jag brukade jobba tillsammans. Men sedan ville han inte vara med i leken längre. Så han stack. Därför är mitt enda val att döda dig, precis som jag sa till honom att jag skulle göra om han svek mig.”

Jag började kallsvettas och jag släppte mamma.
”Jag måste.. hämta något att dricka. Klarar du dig?” Frågade jag mamma med darrande röst.
”Gå du, jag stannar här” svarade hon och log lite.
”Eric.. Kan du följa med?” Jag såg honom rycka till och titta på mig.
”Visst” svarade han stelt.

Vi började gå mot hållet som vi kommit ifrån och när vi rundade hörnet så vände jag mig mot honom.
”Tror du..?” viskade jag. Han tittade oroligt på mig.
”Jag vet inte, men det finns en stor chans” svarade han och jag såg mycket väl hur spänd han var.
”Vi måste stoppa honom” viskade jag. Han tog upp sin mobiltelefon och slog in ett nummer, hans fingrar var suddiga för att han rörde på dom så fort.
”Leon.. Jag tror att Julian har attackerat Aaron, han ligger på sjukhuset och jag är här nu med Ana” sa han väldigt fort. Han lyssnade noga på vad Leon sa i telefonen sedan nickade han sakta. ”Okej, då ses vi där” sa han sedan och lade på.
”Vad sa han?”
”Jag, Leon och Isobel ska hitta honom och ta kål på honom. Dora kommer hit och hon ska vaka över dig medans jag är borta” svarade han och tog min hand.
”Jag lovar Ana, allt kommer ordna sig. Jag ska se till att han dör” lovade han.
Jag tänkte mig långa Julian och hans muskler framför mig skakade på huvudet.
”Jag vill inte att du ska slåss” mumlade jag oroligt.
Om det var någonting jag inte skulle stå ut med så var det om Eric blev skadad. Det skulle knäcka mig, speciellt när jag visste att han blivit skadad tackvare att han ville hämnas på någon som skadat mig.
”Vi är tre och han är bara en. Ingen kommer skadas, i alla fall ingen av oss…”
”Snälla” bad jag. Han tittade mig i ögonen och höll fast mig med blicken.
”Du måste lita på mig. Jag är säker och du kommer också vara säker med Dora. Jag måste gå nu, jag ska träffa dom andra.”
”Hur länge blir ni borta?” Han tvekade ett ögonblick och tänkte efter.
”Tills det här är över” svarade han och sänkte huvudet.
Jag kastade mig i hans famn och kramade honom länge.
”Jag kommer sakna dig” viskade jag och svalde hårt.
”Ta hand om dig, snälla överlev dom här dagarna” sa han och kysste mig på pannan.
Sedan kramade han mig länge och pussade mig på halsen tills han tillslut släppte taget och vände sig om och började gå.