.

Nästa dag var inte Sarah i skolan och inte dagen efter det heller.
Malese hade också försökt ringa henne men hon hade inte heller fått något svar. Veckan gick fort och tillslut blev det fredag och hon hade inte varit i skolan på hela veckan.
Det var märkligt, klumpen i min mage växte sig större för varje dag som gick. Det enda som höll den ifrån att explodera var Eric.
Jag kunde inte tillåta mig själv att grubbla över det om Sarah medans jag var med honom.
Jag var nog tråkig nog som det var, och jag ville inte att han skulle inse hur patetiskt tråkig jag faktiskt var.
Så jag lät bli, jag försökte att inte tänka på det.
”Om hon inte svarar på mina samtal idag så åker jag hem till henne!” Sa Malese och tittade menande på mig medans hon tog en tugga av sin baguette.
”Jag förstår inte vad det är med henne. Vart har hon hållit hus hela veckan?” Frågade jag.
”Nej, inte jag heller. Men det är skumt.” Svarade Malese och tittade sedan ner på sin mat och började äta.
Jag tog en tugga av min mat och kastade sedan en blick på den stora klockan som satt på väggen.
Tio i tolv, han skulle vara här snart. Vilken sekund som helst skulle den mest perfekta varelsen dyka upp runt hörnet.
Och mycket riktigt, precis då kom Eric gående in i cafeterian. Han mötte min blick och log, uppriktigt glad av att se mig.
Det bubblade i min mage. Några meter bakom honom kom Dora in genom dörren och när hon såg mig så log även hon.
Båda två gick först och lastade på varsin bricka med mat. Inte för att dom behövde äta, det var bara på låtsas.
”Hej” kvittrade Dora glatt när hon satte sig ned bredvid oss.
”Hej” svarade jag och Malese tillbaka.
”Hej” sa Eric när även han satte sig ned.
”Hej” svarade Malese. Jag log mot honom och han böjde sig fram och gav mig en puss på kinden.
Det var löjligt, men den lilla gesten fick mitt hjärta att slå ovanligt fort. Jag kände ett styng av stolthet och jag kollade på Malese.
Hon var fortfarande inte van vid hela den här ”Eric-och-jag-grejen” men hennes förvånade ansiktsuttryck gick snabbt över till ett leende.
”Hur har din dag varit?” Frågade Eric mig med en intensiv blick. Den tvingade mig att tala sanning.
”Tråkig… Tills nu” jag bet mig i läppen och rodnade. Han log brett.
”Samma här.”
Resten av dagen fortsatte på samma sätt som dom andra dagarna.
Eric följde mig mellan lektionerna och under den enda lektionen som vi hade tillsammans så satt han bredvid mig.
Jag trodde aldrig att skoldagen skulle ta slut och när det väl ringde ut så började jag gå till mitt skåp.
När jag öppnade mitt skåp så ramlade ett papper ut ur mitt skåp, det var blankt så jag kastade bort det.
När jag hade lämnat mina böcker så gick jag till Erics skåp.
Jag väntade i nästan tio minuter vid hans skåp men han kom aldrig. Jag antog att han hade fått sluta tidigare så jag började gå mot skolans entré.
Jag undrade vad Eric skulle göra ikväll och jag hoppades att han skulle vilja vara med mig.
Jag drog ledsamt ner mungiporna när jag funderade på vad jag skulle göra ikväll ifall jag inte skulle få vara med honom.
När jag kom ut på skolans parkering så flämtade jag när jag såg den mörka bilen som stod parkerad precis nedanför trapparna till skolan bredvid trottoaren.
Jag kände genast igen den, bilen hade mörkt tonade rutor så man såg inte in i den.
Men på förarsidan var rutan nervevad och personen som satt bakom ratten passade perfekt ihop med bilen.
Även om personen i fråga fick bilen att se ut som en gammal Volvo så var det ändå något som gjorde så att dom passade ihop.
Eric log mot mig och motorns låga spinnande hördes knappt bland sorlet av röster som uppspelta diskuterade bilen som stod parkerad framför dom.
Jag brydde mig inte om att allas blickar växlade mellan mig och honom utan jag log bara mot honom och gick mot bilen.
Jag var glad över att det verkade som att jag skulle slippa sitta hemma ikväll och göra ingenting. Jag satte mig i bilen och tog på mig säkerhetsbältet.
”Du tog lång tid på dig” sa Eric frågande.
”Jag väntade på dig vid ditt skåp men du kom aldrig.”
Han tittade frågande på mig. ”Fick du inte min lapp?”
Nu var det min tur att titta frågande på honom. ”Vilken lapp?” frågade jag förvånat.
”Ja jag la en lapp i ditt skåp. Du måste ha sett den.”
Plötsligt förstod jag. Det hade varit pappret som ramlat ur mitt skåp. Dumt nog hade jag inte brytt mig om att titta på båda sidorna av pappret.
”Jaha jag trodde det bara var skräp så jag kastade bort den” svarade jag skyldigt.
Han tittade på mig och skrattade sedan. Jag kastade en blick ut genom sidorutan och såg skog virvla förbi.
Jag hade inte ens lagt märke till att vi börjat åka, det kunde bero på att bilen vi satt i rörde sig likt en katt.
Eller så berodde det bara på att jag var så besatt av honom att jag inte kunde släppa honom med blicken, att jag glömde bort verklighetens existens när jag var med honom.
Det låg något i det. När jag fokuserade på omgivningen utanför så upptäckte jag att den vägen vi åkte nu inte ledde hem till mig.
”Vart är vi på väg?” Frågade jag nyfiket. Han tittade på mig och log stridslystet.
”Är du säker på att du inte vet vart vi ska?” Frågade han utmanande. Jag rynkade förbryllat på ögonbrynen.
”Inte en aning.”
Han släppte blicken från vägen helt och kollade intensivt på mig.
”Det är dags att du får träffa min familj.”