.

”Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar med allt det här” Otroligt nog ställde min röst upp för mig.
”Jag kan inte berätta” sa han och sänkte huvudet. Jag tvekade med handen i luften men tog ett djupt andetag och bestämde mig för att våga.
Jag sträckte ut handen och tog hans hand i min. Den var iskall och det fick mig att rysa till, men jag låtsades inte om det utan försökte fånga hans blick.
”Eric, du kan lita på mig” sa jag och försökte låta övertygande. Han tittade upp och in i mina ögon med en bottenlös blick. Det gick inte att tyda hans ansiktsuttryck.
”Det är inte det att jag inte litar på dig, det är bara säkrare för dig att inte veta” sa han lågt.
”Berätta för mig” sa jag mjukt. Eric tittade ner på våra sammanlinkade händer och drog ur sin hand ur mitt grepp.
Jag trodde först att han skulle fösa bort min hand men istället så tog han den mellan båda sina och höll den hårt. Jag trivdes otroligt bra i hans närhet och jag kom på att jag för första gången rörde vid hans hud.
Som jag hade drömt om att få göra. Han strök över min handrygg med sin ena tummen. Och han verkade leta efter rätt ord.
”Jag önskar att du visste. För jag vill berätta. Men jag vet inte hur jag ska förklara” han pratade fort och jag var tvungen att anstränga mig för att höra vad han sa.
”Vad är det du inte kan förklara?” frågade jag och rynkade ögonbrynen.
”Det vore enklare om jag inte hade varit så satans självisk” muttrade han lågt.
Jag gav honom en frågande blick och han drog på munnen i ett leende.
”Jag vill inte att du ska bli rädd för mig” förklarade han. Jag tänkte precis fråga vad tusan han menade med det men plötsligt reste han sig upp fort och gick ut på balkongen. ”Eric?” sa jag frågande efter honom. ”Din mamma kommer, men jag lovar att jag hämtar dig imorgon kväll så kan du få se hur jag bor. Sov gott Anabelle” sa han med sin förföriska röst.
”Ana” suckade jag. Jag fick inget svar så jag insåg att jag var ensam. Jag gick fram till balkongräcket och lutade mig försiktigt över det. Ingen var där, allt var stilla. Jag kanske hade drömt trots allt. Jag stapplade in i mitt rum igen och bytte om till pyjamas och kröp ner i sängen. I mina tankar snurrade bara ett endaste ord, ett endaste namn. Eric Eric Eric.

Morgonen därpå när jag vaknade så var det något annorlunda. Jag kunde känna det redan från stunden då jag öppnade ögonen. För det första så sken solen för ovanlighetens skull idag.
Det fick mig att skutta upp ur sängen och ut på balkongen. Jag stod och njöt av dom få strålarna som lyckats sippra igenom alla grenar och löv.
Sedan skuttade jag ned för trappan och in till köket och jag bredde en macka i farten. Jag åt mackan framför teven vilket jag aldrig brukade göra.
När jag hade ätit klart och var på väg upp för trappan så kom mamma in genom ytterdörren med Patty.
”Hej!” sa jag glatt.
”Hej gumman, du sov igår när jag kom hem va?” sa mamma med sin vänliga röst.
”Ja, jag antar att jag var rätt så trött” svarade jag nonchalant. Sedan skuttade jag uppför trappan och på väg till badrummet så kom Aaron ut ur sitt rum. Hans hår var rufsigt och han var antagligen nyvaken.
”Vissa är visst glada och pigga idag” muttrade han för sig själv när jag skuttade förbi. Jag skrattade och sa, ”det är ju sol ute!”.
Jag duschade väldigt noga och länge, jag smörjde till och med in benen med en hudlotion som jag fått av mamma. Den luktade hallon och fick mig att känna mig jätte fräsch.
Jag lade fram kläder som jag skulle ha ikväll och drog på mig ett par joggingbyxor och en t-shirt så länge. Jag lade på lite mascara på ögonfransarna.
Tillslut var jag klar med allt som jag kunde komma på att göra. Då fanns det bara en sak kvar att göra. Jag satte mig ner med historia uppsatsen och den här gången fokuserade jag mycket bättre.
Jag märkte knappt hur tiden gick och jag avslutade belåtet den sista meningen på uppsatsen. Jag klädde på mig mina kläder som jag hade lagt fram. En ljusblå blus och jeans.
”Ana, du har besök!” det var mammas röst, hon ropade på mig nedifrån. Jag gick nedför trappan och in i vardagsrummet. När jag såg vem som stod där frös jag fast i dörröppningen.
”Jag berättade just för din mamma att jag tänkte bjuda över dig på middag hos mig ikväll” sa Eric med artig röst, han log mot mig.
Jag kunde inte komma på någonting att säga utan kastade en blick på mamma. Hon log mot mig. Jag såg direkt på henne att hon gillade Eric och jag suckade lättat.
”När kommer du hem ikväll?” frågade mamma mig med sin vänligaste röst, men jag hörde tydligt undertonen av den. Och på något sätt så förstod jag henne, hon var en mamma.
Hon var bara orolig över att hennes dotter skulle förälska sig i fel sorts pojke och sen råka ut för dumheter.
”Jag vet inte” svarade jag osäkert och sneglade på Eric.
”Oroa dig inte, jag tar hem henne i tid” försäkrade Eric och log mot mamma.
”Så bra då, det var trevligt att träffa dig Eric” sa mamma och log tillbaka.
”Ja det var en ära, Ms Stanley” sa Eric med sin artiga röst.
”Åh, kalla mig Maria!” sa mamma och fnissade. Antagligen för att säkert ingen någonsin hade kallat henne ”Ms” i hela hennes liv.
”Maria” försäkrade Eric och log mot mamma.
Jag hade redan tagit på mig mina skor så jag började fumla med jackan. När jag hade klätt på mig mina kläder så gick jag ut och stängde dörren efter mig.

Resten av veckan fortsatte på nästan samma sätt, Eric ignorerade mig totalt, precis som han hade sagt att han skulle göra. Så jag gjorde mitt bästa för att göra likadant.
Det var som att vi aldrig hade pratat med varandra. I hans ögon var jag oviktig, jag var en nobody. Jag kunde inte ljuga för mig själv och påstå att han var samma sak för mig, oviktig.
Jag klarade mig genom skoldagarna, men det var smärtsamt. Veckan gick så sakta att jag ibland undrade om tiden rörde sig överhuvudtaget. Men tillslut blev det fredag.
Jag var tacksam över att det äntligen skulle vara några dagar utan skola. Jag fick skjuts av Aaron hem. Jag satte mig i bilen, väskan la jag på golvet mellan mina fötter. Aaron började backa ut från p-platsen.
”Hur var din skoldag?”, frågade jag honom för att få igång ett samtal.
”Intressant. Daniel Cleaver försökte tända eld på Ms Humprey’s stol”, han skrattade, antagligen åt minnet.
”Vad umgås du med för idioter?”, frågade jag förbryllat.
Han kollade på mig med retsam blick och jag blängde bara tillbaka på honom. Han tutade åt ett gäng ungdomar som gick på trottoaren bredvid vägen.
En lång kille som heter Justin flinade brett mot Aaron som hade stannat bilen vid trottoaren och gick mot bilen. Aaron körde ner rutan.
”Tjena, vart ska du?”, frågade Justin. Han la märke till mig och hans ögon mjuknade och han sa vänligt, ”hej Ana”. Hans ögon glittrade när han såg på mig, jag tittade förläget bort.
”Hej Justin”. Aaron suckade ljudligt och det fick Justin att blinka till och vände blicken mot Aaron.
”Jag ska hem, vill du komma hem till mig senare? Jag vill fortfarande ha revansch efter förra gången vi spelade tv spel”, sa Aaron utmanande.
”Jag kommer vinna igen! Men visst jag kommer hem till dig senare”, svarade Justin, minst lika utmanande.
Aaron skrattade bara och körde sedan upp rutan och tryckte på gasen. Vi satt under tystnad i flera minuter. Det var Aaron som bröt tystnaden.
”Vad har du ihop med den där nya killen Eric Roosevelt?” frågade han plötsligt. Jag hoppade till.
”Vadå, vad menar du?” frågade jag häpet.
”Ja, jag såg hur han stirrade på dig idag i cafeterian”, svarade han belåtet och log. Det snurrade i mitt huvud. Hade Eric stirrat på mig i cafeterian idag? Jag hade inte ens sett honom där.
”Nej det tror jag inte” protesterade jag.
”Men kom igen! Det är ju inte bara jag som har märkt hur han kollar på dig” sa Aaron och höjde menande på ögonbrynen.
”Du måste ha sett fel” sa jag sorgset.
”Ja ja, protestera om du vill. Hans syster ser iallafall väldigt bra ut”.
”Ja jag antar att dem båda ser väldigt bra ut”, medgav jag. Vi var hemma nu och jag klev ur bilen.
”Tack för skjutsen”.
”Det var så lite så”, svarade Aaron och log. Jag låste upp ytterdörren och på bordet i hallen låg en lapp. Det var mamma som hade skrivit den, jag kände igen den slarviga handstilen.

Anabelle, jag måste jobba över idag. Vi har mycket att göra på jobbet. Skulle du kunna se till att du och Aaron får i er mat? Jag har lagt kyckling på översta hyllan i frysen så den kan du bara steka och sen så finns det ris på nedersta hyllan. Tack gumman!
Mamma

Jag sprang uppför trappan och lämnade väskan på golvet i mitt rum. Jag la fram pengar och kläder tills ikväll.
Sedan sprang jag nedför trappan och tog fram kycklingen ur frysen och började förbereda maten. Då började hemtelefonen ringa.
”Hej det är Ana”.
”Ana! Jag har försökt ringa dig i en timme nu, varför svarar du inte på mobilen?”, Malese röst var upprörd.
”Min mobil har varit trasig i flera månader nu”, sa jag och skrattade.
”Ja, juste. Vi ska inte åka till New Orleans idag, Sarah är sjuk”, förklarade Malese besviket.
”Jaha okej"
”Så du blir inte arg eller något?”
”Nej, vi kan ju åka någon annan dag. Och förresten så har jag ändå massvis av läxor som väntar”
”Jaha vad bra att du inte blev arg, är du säker på att du måste göra läxor ikväll? För Jason undrade om jag ville komma hem till honom, han och några till skulle hyra en film. Han sa att han gärna ville att du skulle följa med”
”Nej, åk hem till honom du. Jag har en hel del att göra här hemma och jag vill bli klar med läxorna. Du vet att jag hatar när massa skol uppgifter hänger över mig”, förklarade jag och försökte låta uppmuntrande.
”Okej, vi hörs, jag kanske ringer dig imorgon”, sa Malese.
”Hejdå”
Samtalet bröts. Jag suckade lättat, glad över att inte behöva åka någonstans ikväll. Jag hade ljugit om det där med att jag hade massvis av läxor att göra.
I själva verket hade jag bara en historia uppsats att skriva, men jag hade nästan två veckor på mig att bli klar med den.
Jag fortsatte laga mat och när det var klart så ropade jag på Aaron.

Dem två veckorna efter det var hemska, närinpå olidliga. Första veckan hade varken Eric eller hans syster setts till någonstans, inte i skolan och inte heller utanför skolan.
Jag hade ingen aning om vart dem bodde, men det var nästan tur det för annars hade jag antagligen åkt dit och krävt en förklaring.
Andra veckan så hade Dora varit i skolan, men inte Eric. Hon satt alltid ensam och sa aldrig något till någon. Dem enda undantagen var när en lärare frågade någonting och hon var tvungen att svara.
Jag hade flera gånger övervägt att fråga henne vart Eric var eller om han fortfarande var arg på mig. Men jag hade aldrig rätt tillfälle eller modet på min sida.
Jag var fortfarande sårad av vad Eric hade sagt men jag försökte att inte visa det. Jag hade inte berättat för någon vad han hade sagt, inte ens för Malese.
Sarah var mer belåten än hon borde vara över att Eric inte hade hört av sig till mig på nu mer än två veckor. Men Malese fortsatte hoppas.
Hon frågade ständigt frågor som ”vart är han?”, ”varför har han inte hört av sig?”. Jag orkade egentligen inte höra fler frågor om honom, frågor som jag själv inte ens kunde besvara.
Jag förstod inte vad han menade med att allt hade varit ett misstag. Jag hade flera gånger tänkt igenom stunden som kanske var sista gången jag såg honom.
Jag hade noga gått igenom det vi sagt innan och efter det att Dora hade kommit. Han hade reagerat konstigt när hon kom. Men hon hade bara varit trevlig.
Jag försökte jämt och ständigt att inte tänka på honom, oftast utan resultat. Jag tog en tugga av min macka.
”Eller hur Ana?”, frågade Malese plötsligt och tittade på mig. Dem hade antagligen suttit och pratat länge och trott att jag hade lyssnat.
”Vadå?”, frågade jag förvånat och höjde blicken från min matbricka.
”Vi skulle kunna åka till New Orleans på fredag och först titta lite i affärer och sedan kan vi äta middag?”, föreslog Sarah med glad röst, glad, precis som hon varit dem två senaste veckorna.
Jag försökte att inte tänka negativa tankar, men dem gnagde sig fast i min hjärna, och tvingade mig att tänka på honom.
”Ja det blir toppen! Ska vi ta min eller din bil dit?”, frågade Malese. Hon var uppspelt, antagligen över att äntligen få åka till en storstad.
New Orleans låg bara drygt en och en halv timme med bil härifrån. Jag hade egentligen ingen lust överhuvudtaget. Men jag visste att jag var tvungen att komma mig ut.
Eller i alla fall ifrån Albertville. Jag hade inte heller någon vidare bra ursäkt för att stanna hemma. Så jag svarade motvilligt, ”jag kan nog följa med, jag måste bara höra med mamma först”.
Malese log brett mot mig. ”Jag behöver verkligen ett par nya jeans, kan vi inte besöka den där nya jeans affären ”Dukes Denim”? Jag har hört att dem har ett väldigt stort utbud”, föreslog Malese glatt.
Jag höll tillbaka en suck. När Malese skulle prova byxor så tog det oftast minst två timmar. Allt på byxorna skulle vara perfekt.
”Ja, jag kan nog också behöva nya byxor när jag tänker efter”, svarade Sarah och log. Båda två verkade se fram mot en tjejdag, det hade jag troligen också gjort om det inte vore för att jag hade annat på tankarna.
Jag märkte att cafeterian nästan var folktom och reste mig upp från stolen.
”Jag ska gå till kemin nu, jag ringer dig ikväll när jag har pratat med mamma”, sa jag direkt menat mot Malese eftersom det hade varit hon som kommit med förslaget från början.
”Ja, ring mig”, svarade hon och log.
”Vi ses”, sa Sarah lätt.
”Ja vi ses. Nu måste jag skynda mig”, sa jag med stressat tonfall. Jag skyndade mig till lektionen och hann sätta mig på en ledig bänk innan jag räknades som försenad.
Mr Fride kom in genom dörren och lektionen började. Jag antecknade flitigt allt som han sa i min skrivbok. Jag försökte fokusera på skolarbetet. Men en röst förstörde min koncentration totalt.
”Förlåt att jag är försenad, jag hade några saker jag behövde göra”, rösten hängde kvar i rummet en lång stund efter han hade slutat prata. Jag lyfte huvudet med ett ryck.
”Det gör ingenting Eric, jag började nästan tro att jag aldrig skulle få se dig här igen”, svarade Mr Fride. Eric började röra sig mot sin plats utan att så mycket som snegla på mig.
Jag blängde på honom, det var irriterande hur smidigt han rörde sig. Han satte sig på sin plats och lektionen måste ha fortsatt, för alla antecknade i sina böcker. Alla utom jag. Jag stirrade på Eric.
Han vände sig om snabbt och det var som om han inte hade sett mig förrän nu. Han stirrade tillbaka, först förvånat.
Sedan kom den där ilskan tillbaka till hans ögon, jag tittade förnedrat ner i bänken. Jag sneglade runt i klassrummet, ingen verkade ha märkt den blick han gett mig.
Resten av lektionen var hemsk. Jag satt och tänkte ut minst tio olika anledningar till att lämna klassrummet. Jag skulle kunna skylla på något enkelt, som att jag mådde illa och hade yrsel.
Men jag tvingade mig själv att sitta kvar, men jag brydde mig inte ens om att låtsas som att jag var engagerad i genomgången. När lektionen var slut så nästan sprang jag ut ur klassrummet.
När jag kommit ut ur skolan och bort från allas blickar så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Dem strömmade ner för mina kinder medans jag började gå hemåt.

”Hej”, sa Eric med sin änglaröst. Bara ljudet av den fick håret på mina armar att resa sig.
”Jag visste inte att du gillar fotboll?”, frågade jag med ett enligt mig nervöst tonfall. ”Gillar inte alla det?”, frågade han och log.
”Inte jag”, svarade jag bittert. ”Men du är här”, sa han och log fortfarande. ”Jag hade lovat både Jason och Malese att komma och kolla på den här matchen”, svarade jag, med ett fortfarande bittert tonfall.
”Jag antar att det är ungefär samma anledning till att jag är här. Dora tyckte att vi skulle komma ut lite och hitta på något. Men jag gillar faktiskt fotboll”, förklarade han med ett lättsamt tonfall.
Jag kom på mig själv med att greppa hårt om räcket och släppte. Jag svettades fortfarande och inom mig hyperventilerade jag.
Jag sneglade på Eric som bara stod där, han var så lugn och kontrollerad. Antagligen påverkade jag inte honom överhuvudtaget, speciellt inte på samma sätt som han påverkade mig.
Det gjorde mig ledsen att tänka så fast jag visste att den tanken inte ens borde påverka mig. Jag granskade hans ansiktsuttryck, hans käkar var spända.
Jag hann inte säga någonting förrän jag hörde en röst bakom mig.
”Hej”. Jag vände mig om och kände ett sting av sorg när jag granskade personen som stod där. Varför kunde inte jag vara lika vacker?
”Hej”, svarade jag nervöst. ”Jag menar inte att störa men jag ville bara hälsa på dig, Eric har berättat om dig”, sa Dora med vänlig röst. Hon stod nu bara någon meter ifrån mig och hon var till och med ännu vackrare på nära håll.
”Jag är Dorabella, Erics syster, men du får gärna kalla mig Dora”, fortsatte hon för att presentera sig själv. Hon sträckte fram sin smala hand och jag tog den och skakade den.
Den var iskall. Jag rös till, hon verkade märka det. ”Förlåt jag vet att jag är jätte kall, men jag fryser och jag glömde vantarna hemma”, förklarade Dora ursäktande.
”Det gör ingenting… Jag är Ana”, fick jag fram. Jag kom plötsligt på att Eric stod bredvid mig och han hade inte sagt någonting sedan Dora kommit hit.
Jag sneglade på honom och han verkade inte ha rört sig en millimeter. Han stod bara och stirrade på sin syster, blicken var närinpå hatisk.
”Som sagt, jag menade inte att störa så jag ska gå och sätta mig och titta på matchen nu”, sa Dora vänligt och log snabbt. Sedan gick hon sin väg, eller snarare dansade.
Jag vände mig mot Eric som nu verkade ha slappnat av en aning, men han såg fortfarande stel ut.
”Din syster är trevlig”, sa jag för att rensa luften. Han vände sin blick mot mig, den var inte varm som den brukade vara, den var iskall.
”Det är bara som det verkar”, svarade han kyligt. Jag kom inte på någonting att säga, det enda jag kände var chock. Hur kunde han tycka illa om någon som hon?
Jag tänkte fråga vad han menade med det men han började prata innan jag hann säga någonting.
”Jag borde ha lyssnat på Leon, det var dumt av mig att börja prata med dig från första början. Ett misstag”, sa han plötsligt.
”Var det ett misstag… att prata med mig?”, frågade jag, min röst var ledsen och jag kände tårarna trycka i ögonvrån. Jag tvingade tillbaka dem.
”Ja, ett misstag. Det är precis vad det var”, han röst var inte längre kylig, den lät sorgsen. ”Hur kan du säga så?”, frågade jag utan att tänka mig för.
”Du gör verkligen bäst i att strunta i mig, för jag kommer i alla fall strunta i dig”, sa han och tittade ner. Jag orkade inte längre hålla tillbaka mina tårar utan lät dem glida ner för mina kinder.
”Jag förstår inte vad du menar?”, frågade jag, min röst var skrovlig.
”Jag är ledsen att jag ens pratade med dig, glöm att jag finns. Det blir bäst så”, sa han med samlad röst. Jag förstod ingenting, han var så elak.
Han vände sig om och gick med snabba steg mot parkeringsplatsen. Jag bara tittade efter honom. Det dunkade i mitt huvud, samtidigt som jag var arg så var jag också otroligt sårad.
Det hade varit ett misstag att prata med mig, jag var ett misstag.

Hennes tapeter var enfärgat bruna och på hennes väggar satt det massvis av affischer på olika band och artister. Hennes rum var litet, men samtidigt väldigt personligt.
Rummet hade nog inte känts så litet ifall det inte vore för att hon hade tre stora garderober som tog upp massor av plats. Malese var galen i kläder, på det sättet var vi totalt olika. Hon fick oftast tvinga med mig på hennes shoppingturer.
Som om hon kunde läsa mina tankar sa hon, ”vad ska du ha på dig ikväll?”, hon lyste av glädje. Och jag antog att hon hoppades på att jag skulle be henne ordna med mitt utseende.
”Jag vet inte, det här antar jag”, sa jag och gjorde en gest med handen ner mot mina kläder.
”Du kan få låna kläder av mig ifall du vill”, föreslog Malese med väldigt vänligt tonfall. Antagligen för att jag inte skulle bli sårad och misstolka det som om hon tyckte att jag hade fula kläder på mig. Jag ville inte göra henne besviken så jag svarade, ”okej bara det inte är något överspejsat”, och flinade mot henne.
Hon tjöt till av glädje och gick genast och rotade i garderoberna. Jag satte mig på sängen och tog upp en tidning som låg på sängen och bläddrade lite i den.
”Den här kan du låna, den passar till dina jeans!”, sa Malese glatt och höll upp en vit blus med några små blåa blommor på. Jag tog på mig blusen och granskade mig själv i spegeln. Den var riktigt snygg, och hon hade rätt, den passade till mina jeans.
”Den ska du ha, du passade i den!”, utbrast Malese förtjust. Jag bara skrattade lite. Det tog ett tag tills Malese var klar och hon höll fortfarande på och velade med hur hon skulle ha sitt hår när Sarah ringde och sa att hon skulle hämta oss om tio minuter.
Efter en stund så tutade en bil utanför och vi sprang nerför trappan och tog på oss jackorna. Det regnade inget alls längre så jag lät min jacka vara öppen.
”Hej”, utbrast Sarah glatt från framsätet när vi satte oss i bilen. Malese satte sig bredvid henne i framsätet och jag satte mig på mittenplatsen i baksätet.
”Hej”, sa både jag och Malese. Medans vi åkte till matchen så pratade dem på i framsätet medans mina tankar var någon annanstans. Jag hade ännu inte kunnat förstå att jag hade suttit tillsammans med Eric på lunchrasten.
Jag var säker på att det inte hade betytt samma sak för honom som det gjorde för mig.
Varför skulle någon som kunde få vilken vem den än ville vara intresserad av någon som jag? Jag drog sorgset ner mungiporna, bara av tanken. Sarah parkerade bilen på en ledig plats.
”Är inte det där Dora Roosevelt?”, frågade Malese plötsligt. Jag tittade åt det hållet som hon pekade åt och log brett när jag såg henne.
Inte för att hon var här, utan för att om hon var här så var säkert Eric det också. Dora stod lutat mot läktaren för åskådare. Hon tittade upp när Malese sa hennes namn, som om hon hade hört vad hon sagt, men det var omöjligt.
Vi satt inne i en bil, minst trettio meter ifrån henne. Så hon kunde omöjligt ha hört oss från ett sådant avstånd.
Hon hade på sig ett par tajta gråa jeans och regnjacka. Hon stod där helt ensam, men det verkade som vanligt inte bekymra henne.
”Jo”, svarade Sarah. ”Jag såg inte henne i skolan idag”, sa Malese med ett fundersamt tonfall. ”Eric sa att hon var sjuk men hon verkar ju må bättre nu i alla fall”, förklarade jag.
”Eric sa...”, mumlade Sarah så tyst att jag nästan inte hörde vad hon sa. Jag förstod att hon härmade mig och jag trodde knappt mina öron. Jag låtsades som ingenting och klev ur bilen.
Dem gjorde likadant. Vi började gå mot läktaren. Ingen sa någonting, ibland sneglade Malese på mig. Jag förstod att hon också hade hört det Sarah hade mumlat.
När vi kom till läktaren så var den redan nästan helt fullsatt. Jag skulle precis gå upp för trappan när någon ropade mitt namn.
”Ana!”. Jag vände mig om. Det var Jason. ”Hej”, svarade jag och log. Han kom joggandes mot mig från planen. ”Du kom trots allt”, sa han glatt och log brett.
”Ja, jag hade ju lovat dig”, sa jag uppriktigt. ”Ja, men jag trodde ändå inte jag skulle få se dig här, jag trodde inte du var så intresserad av sport”, sa han och skrattade lite lätt.
”Tro mig, det är jag inte heller, men jag hade ändå inget bättre för mig”, sa jag och skrattade lite också. ”Tänkte väl det. Jag är med i första laget, pappa är överlycklig”, sa Jason och himlade med ögonbrynen.
”Lycka till med matchen idag då, men var försiktig!”, sa jag och skrattade. ”Ta det lugnt Ana, den här matchen vinner vi lätt”, svarade han självsäkert.
Han log mot mig och vände sedan om och joggade mot klungan som bestod av hans lagkamrater. Jag hade alltid tyckt att dem sett så roliga ut med deras stora skyddsrustning som dem bar under sina kläder.
Jag tittade upp mot läktaren och såg mig runt för att hitta Malese och Sarah och såg dem sitta några rader upp. Dem tittade inte åt mitt håll och Sarah viskade något åt Malese.
Jag följde deras blickar och såg en kille med mörkbrunt hår. Han stod vid sidan av läktaren. Han stirrade rakt på mig. Jag började kallsvettas och det bubblade i min mage.
Han log mot mig och viftade på pekfingret. Jag lydde honom och började tränga mig förbi alla som försökte få en plats att sitta på.
Jag gick med klumpiga steg mot honom. Jag tvingades ett fåtal gånger greppa tag om räcket för att hålla balansen. Men tillslut kom jag fram till honom. Han log fortfarande.

Lektionerna segade förbi, dem vägrade ta slut. Men tillslut blev det lunch. Jag gick mot skåpen och kunde inte riktigt dölja känslan av tusen fjärilar i magen.
Jag visste att jag skulle få se honom i cafeterian. Jag försökte att inte tänka sådana tankar för tillfället. De hjälpte inte direkt mina ben att hålla balansen.
Jag saktade ner och gick saktare för att vara säker på att inte ramla. Jag stoppade in mina böcker i mitt skåp och vände mig sedan om för att titta ifall Malese eller Sarah var på väg hit ifrån deras lektion.
Jag höll på att få en hjärtattack när jag såg att Eric stod bara någon meter bakom mig. Jag flämtade till.
”Förlåt, skrämde jag dig?”, frågade han och rösten lät ängslig men jag såg att det ryckte i hans mungipor.
”Ja, det kan man lugnt säga. Hur lyckas du?”, sa jag med darrig röst. ”Hur jag lyckas med vadå..?”, frågade Eric med ett förvånat ansiktsuttryck.
”Dyka upp från ingenstans, jag borde ha hört dig”, sa jag med en nu stadigare röst. Mitt hjärta hade lugnat ner sig och det gick upp för mig att han var här, bara någon meter ifrån mig.
Jag tvingades titta ner för hans blick gjorde så att jag inte kunde andas. Vad gjorde denna vackra människa här? Hur skulle jag någonsin kunna stå och prata med honom utan att det påverkade mig? Fjärilarna i min mage bildades åter igen.
”Alla är inte lika klumpig som du”, sa han och blinkade med ena ögat. Jag gjorde en grimas.
”Jag sa ju förlåt igår”, mumlade jag och kände att det hettade i mitt ansikte. ”Du är förlåten”, sa Eric och log. Jag visste inte vad jag skulle svara, utan skruvade nervöst på mig.
”Min syster är inte här idag, så jag undrar ifall du har något emot att sitta med mig i cafeterian idag”, frågade han och jag kanske inbillade mig men jag tyckte jag kunde se hoppfullhet lysa i hans vackra ögon.
Jag fick tunghäfta, han ville sitta med mig. Bara det faktumet gjorde mig så glad att jag ville skrika det rakt ut. ”Visst”, fick jag fram. Han gjorde en gest åt mig att vi skulle gå.
Medans vi gick mot cafeterian sida vid sida så stannade folk upp och stirrade på oss. Jag hade aldrig tidigare känt mig så ut stirrad. Men samtidigt hade jag aldrig känt mig så speciell.
Jag kunde se avunden i dem andra tjejernas ansikten. Jag visste exakt vad dem tänkte. Antagligen något i stil med, ”hon och han?!”, eller, ”jag vill vara henne”.
Jag sneglade upp på Erics ansikte, och jag kunde inte låta bli att tänka samma sak, hur kunde någon som jag gå här tillsammans med någon som honom?
Han verkade märka att jag tittade på honom och sneglade på mig och log. Jag kände en desperat lust efter att bara ta i honom, känna på hans perfekta hud.
Jag tittade ner på hans hand som dinglade när han gick, den var inte mer än en decimeter ifrån min. Vi rundade hörnet och gick nu i sista korridoren och i slutet av den ligger cafeterian.
Vi gick under tystnad, det kröp i hela kroppen på mig. När vi kom in i cafeterian så gick jag för att ta mat. Jag tog en bricka och lade på lite olika mat.
Jag sneglade på Eric och såg att han stod mjukt lutat mot väggen bredvid oss.
”Ska du inte äta något?”, frågade jag honom. ”Nej jag är inte hungrig, jag åt mycket frukost”, svarade han och slog med händerna på sin mage.
Jag svarade inte utan tog ett glas mjölk. Jag började gå mot ett ledigt bord och såg Sarah och Malese sitta med minst sex elever till och äta vid ett bord.
Båda vinkade glatt mot mig, jag vinkade först tillbaka men upptäckte sen att deras vinkningar signalerade att dem ville att jag skulle sätta mig vid deras bord.
Då dök Eric upp vid min sida, jag gav dem en menande blick och jag pekade på honom som för att säga, ”jag sitter med honom idag”. Eric log ursäktande mot dem. Båda två fick ett chockartat uttryck i ansiktet.
Vi satte oss vid ett ledigt bord. Ingen sa någonting, så jag bestämde mig för att bryta tystnaden. ”Alla stirrade på oss när vi gick hit”, sa jag och gjorde en grimas mot honom. Han log bara.
”Det var nog mig dem stirrade på, men jag är van”, sa han lugnt. ”Och det stör dig inte att folk glor på dig så mycket att man blir orolig att deras ögon ska hoppa ut?”, frågade jag sarkastiskt.
Han skrattade lågt. ”Som sagt, jag är van”, svarade han. Jag tog en tugga av mitt äpple.
”Vart är din syster idag?”, frågade jag med ett försök till ett nonchalant tonfall men jag hörde tydligt nyfikenheten i min röst och undrade ifall han lagt märke till den.
”Hon är sjuk, vi tror att hon har den där influensan som går”, svarade han, jag kunde inte riktigt läsa hans ansiktsuttryck.
Men jag märkte att hon inte var något han ville prata om så jag sa bara, ”okej”. Plötsligt ringde klockan så vi båda reste oss upp och började gå.
”Jag ska hem till min syster nu, vi ses”, sa han och log vänligt. Jag log tillbaka. ”Vi ses”, sa jag. Jag fortsatte le för mig själv på väg till lektionen.

Den natten låg jag och tänkte länge innan jag kunde somna. Vinden fick grenarna att piska mot rutan och jag kunde inte slappna av.
Jag tänkte på Eric. Jag tänkte på hans felfria ansikte och hans stela hållning. Jag tänkte på hans syster och hennes roade min.
Jag frös och en skälvning for igenom kroppen, och en till. Jag drog upp knäna mot bröstkorgen för att hålla värmen. Det kändes som att jag låg och frös där i en evighet. Men tillslut somnade jag.
Jag vaknade av det smattrande ljudet av regn som slog emot fönsterrutan.
Jag satte mig upp i sängen, jag var utmattad, som om jag inte hade sovit mer än en timme fast jag hade sovit i alla fall sju timmar.
Jag kollade på min röda väckarklocka som inte visade mer än tjugo över fem på morgonen.
Jag lade mig ner och försökte somna om, men det irriterande ljudet regnet förde med sig gjorde så att jag inte kunde somna om. Jag provade allt, jag drog täcket över huvudet.
När inte det hjälpte så provade jag med kudden. Ingen verkan där heller. Jag satte mig irriterat upp och suckade.
Sedan reste jag mig upp ur sängen och gick fram till fönstret. Regnet öste ner utanför och den dunkla skogen som låg utanför mitt fönster såg lika tyst ut som vanligt.
Jag drog på mig ett par jeans och en tröja och sedan gick jag ned till hallen. Jag tog på mig mina skor och min regnkappa, jag drog luvan över huvudet.
”Patty! Kom så ska vi gå ut”, ropade jag, till Patty som låg och tittade på mig från sin korg i vardagsrummet. 
Patty reste sig glatt upp och kom trippandes mot mig. I det här ljuset såg hans svart-vit fläckiga päls nästan grå ut. Han viftade på svansen.
Jag satte på honom kopplet och gick sedan ut genom dörren. Det var kyligt ute, så jag hade gjort rätt i att ta på mig min tjockaste regnkappa.
Jag bestämde mig för att gå en promenad i skogen. Vi gick in på stigen som leder från min baksida. Inne i skogen så droppade det ifrån löven, det hade troligtvis regnat hela natten. Det var blött ute och regnet upphörde aldrig.
 För någon som var här i Albertville som gäst så skulle det nog komma som en chock hur mycket det faktiskt regnade här.
Det var sällan soligt, inte mer än ungefär 35 dagar om året. Men jag var van, jag hade bott här i hela mitt liv. Regnet var inte något oväntat, det var en slags rutin.
Patty nosade på alla stammar, han var lycklig över att få vara ute och röra på sig. Jag var ovanligt pigg den här morgonen, det hade bara hänt ett fåtal gånger att jag hade gått ut med Patty innan skolan.
Allt i skogen var stilla, det enda som hördes var regnet och mina klafsiga fotsteg. Plötsligt började Patty skälla. Han ryckte i kopplet och försökte springa åt högra hållet.
”Patty, lugn, sluta skäll”, manade jag om och om igen. Han slutade inte. Jag fick en klump i magen.
Och sen sköljde den där obehagliga känslan av att vara iakttagen över mig. Jag tittade mig skärrat runt, självklart var det ingen där. Jag vände om på stigen och drog med mig Patty ut ur skogen.
Vi hade hunnit längre in i skogen än jag trott och jag kände paniken komma krypande. Som tur såg jag tillslut öppningen av skogen en bit fram på stigen.
Jag kunde inte hejda mig själv från att kasta blickar över axeln medans jag med snabba steg gick mot öppningen. När jag kom in genom dörren hemma så slappnade jag äntligen av.
Det här var ju löjligt, vem skulle vara i skogen vid den här tiden?! Det var då det gick upp för mig, jag hade varit i skogen vid den här tiden, varför skulle ingen annan också kunna vara det?
Jag skakade av mig tankarna och torkade av den nu lugna Patty med en handduk. Jag själv var dyngsur och drog av mig jeansen och tröjan och hängde upp dem på torkstället i tvättstugan.
Jag ställde mig i duschen och lät de varma strålarna värma upp mina stela muskler. När jag hade klätt på mig så kollade jag på klockan, jag blev förvånad över att den redan var kvart i åtta, skolan började nio.
Jag bestämde mig för att jag lika gärna skulle kunna vara tidig till skolan. Så jag gick jag nedför trappan och direkt till ytterdörren.
”Ska du inte äta någonting idag?”, frågade mamma från köket.
”Nej, jag är inte hungrig”, svarade jag och tog på mig min jacka.
”Okej, jag såg att du hade varit ute med Patty, tack”, sa mamma och jag kunde höra tacksamheten i hennes röst. Antagligen så var hon stressad till jobbet.
”Så lite så, hejdå”, ropade jag samtidigt som jag gick ut och stängde dörren efter mig. Ute hade regnet upphört lite, det duggade bara nu.
Jag började gå med snabba steg emot skolan.

Hon hade honungsblont lockigt hår som nådde henne nästan till naveln och ett väldigt slätt ansiktsuttryck. Ansiktsdragen påminde mig om någon, men jag kunde inte komma i underfund med vem.
Hon var väldigt blek, som om hon inte hade varit ute i solen på flera år.
Hennes ögon var lika gröna som bladen på träden utomhus. Och dem gnistrade som diamanter. Hon var ganska kort men hon var jätte smal.
Alla i klassrummet hade slutat prata när dem sett henne gå innanför dörren. Hon såg ut som en modell tagen ur en tidning. Och som hon rörde sig när hon gick, hon när inpå dansade fram. Jag tittade häpet på henne och plötsligt kände jag mig otroligt opassande.
Hennes ansiktsuttryck var roat på något vis, det ryckte i hennes mungipor som om hon höll tillbaka ett leende. Jag undrade vad som roade henne.
Antagligen allas reaktion. Eller hur fåraktiga vi alla måste se ut när vi satt där och bara tittade på henne. Men istället för att bli obekväm med allas ögon på sig så verkade hon gilla uppmärksamheten. Hon gav oss inte ens en blick.
Hon följde Mr Gouven fram till katedern. ”Det här är Dorabella Roosevelt, hon är ny här på skolan tillsammans med sin bror Eric. Men han går inte på spanska”, sa Mr Gouven för att presentera henne för klassen.
Det hördes viskningar i klassrummet. Mitt hjärta gjorde en volt. Nu visste jag vem hon liknade. Hon och Eric var syskon.
Det var så självklart, båda två var lika vackra, dem hade samma perfekta ansiktsdrag. Dorabella, vilket underligt men vackert namn.
Det kändes gammeldags. ”Snälla, kalla mig Dora, sir”, sa Dora och hennes röst lät underbar.
Den hade samma klingande ton som Erics hade. Hon log mot Mr Gouven och jag såg att han fick lov att greppa tag i bordsskivan för att han blev så omtöcknad.
”Ja, givetvis. Här har du dina böcker, du kan sitta på bänken där”, hasplade han ur sig. Dora tog emot böckerna och gick och satte sig på platsen som han anvisat henne till.
Lektionen började, men den vägrade ta slut. Dora satt snett framför mig och klottrade förstrött i hennes anteckningsblock.
Gabrielle viskade saker ibland till mig som, ”vilka är dem där Roosevelt syskonen egentligen?”, ”hur tror du deras föräldrar ser ut ifall dem ser sådär bra ut?”.
Jag visste inte vad jag skulle svara, för jag visste inte själv. Eller rättare sagt, jag förstod inte.
Jag förstod inte hur någon kunde se så bra ut. Först Eric, och nu hon. Lektionen segade sig fram. Det gjorde även lektionen efter det.
Sedan var det lunch och jag gick för att lämna mina böcker i skåpet. När jag kom till skåpen så stod redan Sarah och Malese där och väntade, dem hade antagligen fått gå tidigare från deras lektion. Båda två såg helt uppspelta ut.
”Åh du ska bara veta!”, började Sarah, hennes röst var ivrig. ”Vad har hänt?”, avbröt jag, hennes tonfall gjorde mig nyfiken.
”Det kom en ny kille till vår engelska grupp idag”, Sarah hann inte säga mer för plötsligt avbröts hon av an harkling bakom mig. Jag vände mig om.
När jag såg vem som stod där så fick jag hjärtklappning. Det var Eric.
”Jag är ledsen om jag stör men jag ville bara be om ursäkt för att jag bara försvann förut”, han kollade på mig med en intensiv blick, hans perfekta ljusbruna ögon glödde och jag var tvungen att titta ner.
”Det… alltså det gör inget… jag menar”, sedan kollade jag upp i hans ögon igen och glömde bort vad jag nyss sagt. Jag kände hur mina kinder brändes.
Åh nej, det här var så pinsamt! Jag sneglade på Malese och Sarah, dem sa ingenting. Dem bara stod där och tittade, båda två med öppna munnar.
Jag tvingade mig själv att stamma fram orden ”det är okej”. Eric log ett snabbt leende.
”Jag borde leta reda på min syster, jag antar att hon har gått vilse någonstans i cafeterian”, sa han och skrattade lågt. Jag skrattade lite också.
”Vi ses”, sa Eric och gick sedan iväg. När han var bortom synhåll så slog jag mig själv med matte pärmen i huvudet och suckade tungt.
”Hur känner du..? Jag menar… Känner ni varandra?”, frågade Malese. Både hon och Sarah var fortfarande chockade.
”Vi råkade krocka in i varandra imorse och då presenterade han sig. Men sedan gick han iväg helt plötsligt och…”, sa jag, jag pratade väldigt fort. ”Och förresten, ni kan stänga munnarna nu”, fortsatte jag och skrattade, ett nervöst skratt.
Mitt hjärta bultade fortfarande för fort. ”Han är ju hur snygg som helst ju! Det var han vi menade som har börjat i vår engelska grupp”, sa Sarah.
”Han verkar gilla dig”, sa Malese och log ett brett leende. Då tändes något i Sarahs blick. Något som fick mig att protestera mot vad Malese nyss hade sagt. Hon kollade ner på sina fötter. Jag var nästan helt säker på att det var avundsjuka.
”Nej, det tror jag inte han gör”, protesterade jag. Men inuti mig lyste en liten gnutta av hopp. Jag sköt undan tanken.
”Jo, det tror jag!”, sa Malese bestämt. Jag skakade på huvudet och fnös, ”knappast”, sa jag.
”Ska vi gå och äta?”, det var Sarah som hade avbrutit vårt samtal. ”Ja, jag är vrålhungrig”, instämde Malese och drog med oss båda mot cafeterian.

Jag vaknade av att min väckarklocka ringde. Jag drog irriterat täcket över huvudet och försökte stänga ute det jobbiga ljudet. Med en suck reste jag mig upp och sträckte på mig. Jag satte mig på sängkanten och letade med fötterna efter mina tofflor. Jag var trött och blundade fortfarande. Jag stängde av väckarklockan och gick fram till fönstret. Det var molnigt ute, precis som det brukar vara här i Albertville. Jag satte mig på stolen framför mitt skrivbord och granskade mig själv i spegeln. Mitt annars lockiga mörkbruna hår var nu rufsigt och det syntes att jag hade sovit. Jag gick till badrummet för att ta en dusch. Idag var en dag då jag inte fick slösa tid på att vara trött. Idag skulle vara första skoldagen efter sommarlovet. Jag skulle börja mitt andra år på gymnasiet. Jag var nervös, inte för att jag visste varför. Jag hade inget att vara nervös för. Jag hade dem flesta på min sida och jag var populär. Jag hade en känsla av att det här skolåret skulle bli annorlunda. En anledning till det är väl att jag inte längre skulle vara en av dem yngsta eleverna på skolan. När jag hade duschat klart så började jag rota i garderoben efter något att ha på mig. Jag valde en lila topp och ett par mörka jeans som framhävde mina smala ben. Det kunde vara rätt kyligt ute här fast det i stort sett fortfarande var sommar. När jag hade klätt på mig så gick jag ner för att äta frukost.

Vid frukost bordet satt min mamma och min lillebror Aaron och åt frukost. Vår hund Patty satt bredvid bordet i hopp om att mamma eller Aaron skulle ge honom lite av sin frukost.  ”God morgon Anabelle”, sa mamma med hennes hesa röst. Det var bara hon som kallade mig Anabelle, alla andra kallade mig bara för Ana. Det var hon som hade valt mitt namn och hon sa att det var ett namn på en ängel. Så som hon alltid sa till mig, att jag var hennes ängel. Mamma log mot mig, och jag kunde inte säga att hon inte var vacker. Fast än hon nu hade rynkor runt ögonen och hon inte längre var tjugo år gammal så var hon det. Hennes stora blåa ögon och hennes mjuka skrattgropar som inte längre var lika tydliga som dem en gång varit. Jag log tillbaka. ”God morgon”, sa jag och satte mig vid min plats vid bordet. Jag hällde upp en skål med flingor. Aaron satt mitt emot mig och läste ur en tidning som handlade om fotboll. ”Wow, mamma kolla in dem här fotbollsskorna!”, sa han och sträckte fram tidningen mot mamma. ”Aaron, det sista du behöver är fler par fotbollskor. Du kanske skulle ta att och köpa en ny glasruta som reserv så vi har nästa gång du sparkar sönder en ruta”. Sa mamma och skrattade, jag skrattade också. Aaron har flera gånger sparkat sönder våra fönsterrutor när han och hans kompisar tränat fotboll på vår tomt. Aaron tittade på oss med en blick som skulle se allvarlig ut men han lyckades inte. ”Okej, jag vet att jag har råkat förstöra rutor, men det har inte varit med flit”, sa Aaron. Han log det där leendet som han antagligen använde för att få tjejer på fall. Aaron är ett år yngre än mig och ska börja sitt första år på High School idag. Han har fått mammas blåa ögon och har ljusbrunt hår. Han är längre än mig så det har hänt flera gånger att andra har trott att han är äldre än mig. ”Hur kommer det sig att du är så dålig på att sikta då?” Sa mamma och log. Aaron skrattade till. ”Jag är inte dålig på att sikta det är bara det att fönstren sitter på fel ställe”, sa han. ”Nu måste jag åka till skolan, ska du åka med mig Ana eller går du?” Fortsatte han. ”Jag tänkte gå så det får bli någon annan dag”, svarade jag. Aaron hade precis fyllt sexton för bara några veckor sedan och då hade han fått en bil i födelsedagspresent. Jag visste att han skulle le stolt när han körde in på skolans parkering och fick chansen att visa upp sin och nya bil för hela skolan. Jag log åt tanken. ”Synd, då missar du chansen att åka med din snygga bror till skolan”, sa Aaron och skrattade. Jag himlade med ögonen och log sedan mot Aaron. Han tog jackan i handen och gick ut och stängde dörren efter sig. Jag ställde min tallrik i diskmaskinen och gick sedan och tog på mig min jacka och mina skor. ”Hejdå, jag går nu!” Ropade jag till mamma från hallen. ”Hejdå, ha det så bra idag!” Ropade mamma tillbaka. Jag gick ut och stängde dörren efter mig.


Hoppas ni gillar det! Fortsättning kommer snart! :)

"Jag hade alltid vetat att jag var annorlunda. Därför hade jag blivit nästan glad av att höra sanningen. Vem som helst skulle nog säga att jag var helt från vettet som rent ut sagt välkomnade döden. Men jag visste vad jag ville, jag ville leva med honom förevigt. Förevigt. För några månader sedan hade jag aldrig trott att det ordet verkligen existerade. Att det finns någon sanning i det. Men nu, nu när hela mitt liv var förändrat. När han fanns i bilden, eller han var nog rättare sagt inte bara en bild ur mitt liv, han var hela mitt liv. Det fanns ingen som jag älskade lika mycket som jag älskade honom. Därför var valet aldrig svårt för mig att välja, det var självklart."