.

Dörren öppnades och in kom en kvinna med rödbrunt hår som hängde ner från hjässan likt ett vattenfall.
Hennes ansikte var vänligt och hon var ganska kort. Jag kände igen Isobel men fotografiet hade inte gjort henne rättvisa.
Hon var lika vacker som Dora men till skillnad från Dora så såg hon äldre ut och hennes drag var skarpare och inte lika barnsliga. Hon dansade fram till oss och log brett. Både jag och Eric ställde oss upp.
”Hej Ana, vi har ju träffats förut och jag är ledsen för att jag inte fick presentera mig på rätt sätt” sa Isobel.
”Det gör inget” svarade jag och log prövande.
”Det glädjer mig att du ser ut att må bättre än senast” sa Isobel innerligt.
Minnet av första gången jag träffat henne fick mig att skämmas, jag hade betett mig så barnsligt.
”Jag är ledsen för hur jag betedde mig då” sa jag och log ursäktande och tittade sedan ned på mina fötter. Isobel la en hand på min axel.
”Var inte det, jag är säker på att vem som helst hade reagerat som du gjorde.”
”Det var ändå överdrivet” mumlade jag lågt. Hon log mot mig och skakade på huvudet.
”Vill du äta middag här ikväll?” frågade hon mig.
”Jag skulle precis ringa min mamma och fråga henne ifall det var okej” svarade jag och i samma ögonblick räckte Eric ut sin hand och i den låg en mobiltelefon.
Jag tog den och slog mitt hemnummer. Signal efter signal gick och både Isobel och Eric tittade på mig. Jag vände ryggen mot dom när jag hörde mamma svara.
”Hej det är Maria”.
”Mamma, det är Ana. Jag är hemma hos Eric, jag tror jag kommer vara här ikväll” sa jag och jag kände deras blickar i ryggen.
”Okej vad bra, för jag tror ändå inte jag kommer vara hemma ikväll, för Celia har bjudit över mig på pokerkväll. När tror du att du blir hemma?” Sa mamma.
Celia Mayer, Jasons mamma. Hon var mammas bästa vän. När jag och Jason varit mindre så hade hon och mamma föst ihop oss så att vi kunde leka med varandra medans dom umgicks.
Det hade lett till den långa vänskapen mellan oss, jag var fortfarande skyldig mamma efter det. Jason hade alltid funnits där för mig, han var en äkta vän.
”Jag vet inte” svarade jag.
”Hur kommer du hem senare?” Frågade mamma.
”Jag kan köra dig” föreslog Eric bakom mig.
”Eric kör mig” sa jag med lugn röst till mamma.
”Åh… vad bra då. Då ses vi senare. Hejdå.”
”Hejdå.”
När vi lagt på så vände jag mig om mot Eric och upptäckte att Isobel inte längre var kvar i rummet. Jag sträckte fram telefonen till Eric och han stoppade den i sin byxficka.
”Isobel gick ned för att börja laga mat” sa Eric.
”Jaha okej” svarade jag. Eric tog min hand och drog ner mig på sängen, han la en arm runt min midja.
”Så vad vill du göra tills det är dags för dig att äta?” sa Eric och betonade ordet dig.
Det knöt sig i magen på mig då bilden av hur jag satt och åt medans resten av familjen satt under tystnad och tittade på, dök upp i mitt huvud. Jag försökte att inte tänka på det sättet.
”Tja... Jag skulle gärna vilja se mer av ditt hus” svarade jag. Eric log mot mig.
”Vart vill du börja?” Frågade han.