Del 27
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Min första reaktion var att ta mig på halsen med händerna, men dom lydde inte mina försök att få dom att röra på sig.
Det kändes som att dom satt fast. Jag försökte prata igen och lyckades.
”Eric” andades jag lågt.
”Där ser du, hon är redan bättre. Ge henne lite tid” sa rösten som var så otroligt vacker att den måste ha tillhört Dora. Jo, det var Dora som ägde den vackra rösten, jag kände igen den nu. Något kallt snuddade vid min kind.
”Ana, allt kommer bli okej. Jag älskar dig” viskade Eric och rösten var så nära att han måste ha viskat direkt i mitt öra.
Jag kämpade för att få upp mina ögonlock. Jag lyckades öppna dom och pep till när ljuset fick mig att stänga dom igen.
”Dora, släck lampan, du förblindar henne” väste Eric.
Jag öppnade försiktigt ögonen igen och märkte att det inte längre var lika ljust. Jag kisade för att kunna se ordentligt. Eric stod oroligt böjd över mig, han hade en skarp rynka mellan ögonbrynen.
Dora stod lite längre bort, hon log mot mig. Jag kände igen rummet som jag var i och insåg att jag låg i Erics säng. Jag började resa mig upp för att sitta upp istället men sjönk ihop direkt.
Hela min kropp värkte och jag flämtade till av smärta. Eric var framme vid mig på mindre än en sekund och fångade mig innan jag hann slå huvudet i sängkanten.
”Ana, hur är det? Vart gör det ont?” Frågade han ängsligt.
”Överallt” konstaterade jag. Erics ansikte förvred sig i en plågad min, Dora gick fram till Eric och strök honom på armen samtidigt som hon smidigt puttade undan honom, bort från mig.
”Du behöver inte se henne skadad, jag kan ta hand om henne. Lita på mig” sa Dora till Eric.
”Finns det ingenting jag kan göra?” Frågade Eric. Dora log snett mot honom.
”Du skulle kunna hämta en alvedon och ett glas vatten” sa hon. Han suckade men vände sig motvilligt bort och försvann ut genom dörren. ”Vad hände?” Viskade jag. Dora tittade först på mig och sedan ner, hon skakade på huvudet.
”Jag vet inte hur långt du kommer ihåg av vad som hände…” började hon, hon tittade på mig.
”Det sista jag kommer ihåg var när han… bet mig.”
”Ingenting mer? Sa han ingenting till dig innan?” frågade hon.
”Han berättade att han heter Julian och att han är vampyren som förvandlade min pappa. Och att pappa hade svikit honom, men han sa inte varför. Han sa bara att han skulle döda mig” viskade jag.
”Den satans pasiten ska inte döda någon” fräste Dora ilsket.
”Vad hände med honom? Var är han nu?” Frågade jag.
”Han lyckades smita undan, fast det enda Eric brydde sig om var att få dig hem hit, Leon och Isobel försökte få tag på honom, men han hann undan” svarade Dora och tittade ursäktande på mig.
”Eric? Hur hann han dit så fort? Jag trodde att ni inte skulle komma hem förrän på söndag.”
”Eric blev mätt väldigt fort, han har nog aldrig jagat så snabbt förut. Han ville hem till dig så fort som möjligt och vi åkte hem mycket tidigare än planerat. På vägen hem korsade vi ditt spår och vi hörde ett hjärtas oroliga bankande. Vi förstod att du var i fara, det fanns ingen annan anledning till varför ditt hjärta slog så fort. Då skyndade vi oss dit så fort som möjligt och det var nära att vi inte hann. Han sög nästan livet ur dig den pestsmittade jä..” Svarade Dora och tvingade sig själv att inte säga mer.
Dörren öppnades till rummet och Eric kom in i rummet med ett glas vatten i ena handen och en alvedon i den andra. Han tittade ängsligt på mig och gav mig glaset och alvedonen.
Jag svalde den och sköljde ner den med vattnet. Jag kände smärtan som kom av att jag reste mig upp igen och la mig motvilligt ned igen.
”Hur illa är det?” Frågade jag.
”Du har blivit biten på halsen och du har blåmärken överallt som orsakades när han slängde bort dig, du flög in i ett träd och landade i massvis av taggbuskar. Du har brutit tre revben.” Förklarade Dora.
Jag tittade på mina armar, dom var fulla med sår och var nästan täckta av blåmärken. Jag såg ut att ha blivit misshandlad.
”Vad skönt att höra.” Svarade jag och försökte le. Eric rynkade förbryllat på ögonbrynen.
”Det finns ingen anledning att försöka skämta bort det här. Du behöver inte le” sa han och skakade på huvudet.
”Jag är bara glad att jag trots allt inte är så misshandlad som jag känner mig.”
Eric gav Dora en lång förklarande blick och gick ut ur rummet och lämnade oss ensamma. Eric gick fram mot mig och lutade sig mot mig så att våra ansikten bara var några centimeter ifrån varandra.
”Det är mitt fel att det här har hänt dig. Om jag inte hade lämnat dig ensam här så hade det här aldrig hänt” sa han och det hördes tydligt vilken skuld han verkligen kände. Jag fnös.
”Om det inte vore för att dig hade jag legat i en kista nu, eller kanske aldrig blivit hittad” kontrade jag. Han skakade bara på huvudet och log mot mig.
”Du är omöjlig Anabelle.”
”Ana.” Rättade jag. Han böjde sig fram lite till så att våra läppar försiktigt snuddade vid varandra.
”Tack för att du lever” andades han. ”Tack vare dig” viskade jag.
MER!!!!!!!!
ssssskriv!!!!!!! snälla? ;D
