.

”Så vad vill du göra ikväll?” frågade Eric.
”Jag vet inte, du får bestämma” svarade jag nervöst.
”Jag skulle kunna berätta lite om min familj nu när jag har träffat din?” det lät som en fråga.
”Ja gärna” Han drog med mig ut ur rummet igen och vi gick ned till bottenvåningen och in i vardagsrummet. Han gick fram till väggen och gjorde en gest mot en tavla.
”Det här är mina föräldrar, Leon och Isobel.” Personerna på fotografiet såg inte ut som vanliga föräldrar, dom såg ut som fotomodeller. Hans pappa, Leon, hade mörkt brunt hår, som hade samma lockar som Erics hår hade.
Hans ögon var djupt blå och hans kindben välformade. Isobels hår var chokladigt brunt men hade en nyans av rött och det passade hennes ansiktsfärg.
Hennes ögon var bruna och båda två var bleka. Lika bleka som Eric och Dora. Isobels ansikte var vänligt, hon såg vänlig ut.
”Du påminner om dom”
”Jag har fått höra det många gånger” svarade Eric och jag tyckte mig höra någon sorts sarkasm i hans röst. Han visade mig till nästa foto och jag höjde på ögonbrynen.
”Är det där Dora?” frågade jag och glodde fåraktigt på bilden. Jag kände mig alldaglig bara av att titta på fotot.
”Ja det är det, på balen i vår förra skola” svarade han nonchalant. Hon hade på sig en ljuslila klänning som såg ut som en bakelse och tvärs över klänningen hängde ett silvrigt band som det stod ”Balens Drottning” på. Fotomodeller skulle vara avundsjuka på hennes utseende.
”Är du törstig? Jag går och hämtar något att dricka” sa Eric och jag hann inte svara innan han redan var på väg mot trappan. Jag fortsatte titta på bilderna som satt prydligt inramade.
Det var bilder ifrån vad som antagligen var deras gamla skola, det fanns skolfoton. Men alla var ifrån nyligen. Det fanns inga bilder från när dom varit små.
Jag gick och granskade bild till bild när ett foto plötsligt fick mig att haja till. Den stod på hyllan över eldstaden. Jag stirrade på den, jag kunde inte sluta stirra.
Jag kände tårar trycka i ögonvrån och jag kände mig helt tom. Jag var mer förvirrad än någonsin. Jag ville skrika men fick inte fram ett ljud. Jag flämtade och mitt hjärta bultade.
”Ana?” sa Eric som nu måste ha kommit ned igen. Jag tog fotografiet i min hand och vände mig mot honom. Först fick jag inte fram ett ljud och jag hörde tydligt hur Eric svalde när han såg bilden i min hand.
”Varför har du en bild på min pappa och mig från när jag var liten? Och är det där du och Leon?” stammade jag fram och stirrade på fotot. Jag kände tydligt igen pappas ljusa lockar.
Och Eric som stod bredvid sin pappa verkade inte ha förändrats en dag. Han såg precis ut som han gjorde idag.
”Ana, jag kan förklara” viskade Eric. Jag stirrade på honom. Hans ansiktsuttryck var oläsligt, men jag trodde mig kunna se sorg i det.
Jag sa ingenting, jag tror inte jag hade kunnat säga något heller ifall jag hade velat. Eric stod nedanför trappan och tog några försiktiga steg mot mig och jag backade.
Han såg det och suckade, sedan satte han sig ned på soffan. Han tittade ner på sina händer och inte förrän efter en oändligt lång minut så tittade han upp och mötte min blick.
”Jag vet inte hur jag ska börja, jag ville inte att det skulle behöva bli såhär” började han men kom sedan av sig. Jag bara stirrade på honom. Tårarna rann nerför mina kinder.
”Du kan börja med att förklara hur du kan se likadan ut idag som då!” det var menat som ett skrik men min röst lät bara utmattad och jag lyckades inte få ton på den. Han tittade på mig med ledsna ögon.
”Jag önskar att jag kunde få dig att inte vara rädd för mig” sa han lågt, det lät nästan som att han pratade med sig själv.
”Rädd för dig?” ekade jag. Då slog det mig, jag borde vara rädd för honom. Vilken normal människa kunde låta bli att åldras? Jag var rädd nu. Men jag var dumt nog inte rädd för honom.
Utan för att få veta att han var något monster, någon varelse som var ond. Men Eric var inte ond, det visste jag. Jag var förvirrad.
”Vad är du för något?” min röst gick upp i falsett. Han svarade inte utan tittade bara ner.
”Eric, svara mig! Vad är du för något?” nu skrek jag nästan och han tittade motvilligt in i mina ögon.
”Ana snälla bli inte rädd” vädjade han. Jag bara stirrade på honom, jag väntade på svar.
Hans ansikte var blekare än vanligt, hur det nu var möjligt. Det tog en lång stund innan han öppnade munnen för att svara.
”Jag är en… vampyr” sa han så tyst att jag knappt uppfattade orden. Mitt hjärta höll på att spränga min bröstkorg och jag kunde inte tänka klart. Min första instinkt var att fly.
Dumt nog så valde jag den instinkten och började springa. Jag hade inte ens hunnit fram till ytterdörren förrän Eric stod framför mig och blockerade dörren.
”Snälla Ana, lyssna på mig” sa han med sin vädjande röst. Jag ville skrika men jag fick inte fram något ljud.
”Jag kommer inte skada dig Ana, jag lovar. Snälla lyssna på mig.”
”Låt mig gå!” jag hade funnit min röst igen men den var inte mer än en viskning. Eric tittade sorgset på mig men flyttade sig ur vägen och jag sprang ut ur huset.
Jag visste inte vart jag sprang, jag bara sprang och sprang. Tillslut var jag helt säker på att jag var vilse. Det enda som syntes till var träd och ännu flera träd.
Jag hade glömt min jacka hemma hos Eric och i den så låg min mobil. Jag satte mig ned på en stubbe och släppte fram alla mina känslor.
Jag grät hysteriskt och jag vet inte hur länge jag bara satt där och grät. När jag hade lugnat ner mig så upptäckte jag att det var kolsvart ute.
Jag reste mig upp och började springa, jag visste inte åt vilket håll. Jag snubblade på grenar och rötter. När jag hade gått en bit så gav jag upp, jag la mig ner och än en gång så började jag gråta.
Jag bara låg där, jag kände mig patetisk. Jag frös och jag hackade tänder.
Jag kände en iskall hand på min rygg, jag skrek till och slog med händerna i luften, jag såg ingenting. Men jag kände igen kylan.