.

Jag försökte tänka klart, försökte tänka ut en lösning som kunde rädda mig ur den här situationen. Jag kom inte på någon.
Jag ville försöka springa igen, men mina ben var fastfrusna i marken.
Julian fortsatte gå mot mig, han gick långsamt. Som för att dra ut på mina sista sekunder i livet, göra dom så plågsamma som möjligt.
Jag ville skrika, men det fanns ingen anledning, jag var bortom all räddning. Det fanns ingen som kunde rädda mig nu, Eric var långt borta och antagligen var Isobel och Leon också det.
Jag ville inte heller att någon människa som hörde mig om jag ropade skulle komma för att hjälpa mig. Det skulle förmodligen bara innebära att den personen också dog.
Och det vore dumt av mig, att dra med mig någon i fallet.
Så jag stod där, jag stod där och förberedde mig för vad som jag visste skulle hända. Jag undrade om det skulle bli smärtsamt eller om det skulle vara över fort.
Jag stängde ögonen i samma ögonblick som Julians knivvassa tänder skar igenom min hud.

Allt var väldigt suddigt. Minnen från dom sista dagarna i mitt liv flipprade förbi likt ett töcken.
Jag mindes ett ansikte, så mycket mer speciellt än dom andra ansiktena som flög förbi. Jag kom inte ihåg vem personen var, bara att han var viktig.
Jag var säker på att jag var död. Det fanns ingen annan förklaring till varför allt var så mörkt.
Plötsligt blev det väldigt ljust i en liten stund, jag försökte slippa undan ljuset, sedan återgick det till det mörka igen.
Men på något sett så var det något som inte stämde med det faktum att jag var död. Jag hörde ett konstant pipande ljud, men jag kunde inte bestämma mig för vad ljudet kom ifrån. Jag hörde ett annat ljud också, jag kom fram till att det var röster. Det tog ett tag för mig att kunna lyssna på vad rösterna sade.
”Kommer hon bli okej?” Frågade en ängslig röst.
”Ja, det kommer hon. Hon reagerade på ljuset i ögat” svarade en lugn, samlad röst. Den var klingande som ett klockspel.
”Men hur länge?” Frågade samma ängsliga röst igen.
”Det är svårt att säga, förmodligen om någon timme” svarade den vackra rösten. En suck hördes.
”Ta det lugnt Eric, hon kommer bli okej. Allt kommer bli okej” tröstade personen med den vackra rösten.
Eric, namnet fick något inom mig att tändas. Och jag började minnas.
Jag mindes sekunderna innan allt blivit svart, jag mindes den långa personen som gått med sakta steg mot mig. Vampyren som hade tänkt döda mig, tömma mig på allt mitt blod.
Jag mindes också vem det viktiga ansiktet var, Eric. Ängeln som fått mig att orka kämpa för mitt liv, även om det varit totalt meningslöst. Jag kände en våg av sorg dränka mig när jag insåg att jag aldrig skulle få se honom igen. För jag var död, det var försent.
Det starka ljuset bländade mig igen och jag skyddade mig en än gå mot det.
Jag kände ett tryck mot någon av mina kroppsdelar, det kunde varit varsomhelst för jag kunde inte placera det.
”Ana. Hör du mig? Ana det är jag, Eric.”
Jag ville säga någonting, men det gick inte. Mina ord blev till ett enda stön, och jag kände av smärtan som brände min strupe.