.

Jag började skaka av nervositet.
”Jag har redan träffat din mamma, och din syster” fick jag fram.
”Ta det lugnt Ana, det är inget som du behöver stressa upp dig för. Dom kommer gilla dig. Faktiskt så vet jag att Dora redan gör det och min mamma tycker att du verkar vara en bra tjej. Jag vill bara att du ska få träffa min familj så att du vet vilka det är. Så sluta stressa upp dig så mycket” sa Eric med en mjuk röst.
”Jag stressar inte upp mig” mumlade jag.
Eric kollade på mig och himlade med ögonen.
”Ana om det är någon som vet att du stressar upp dig just nu så är det jag. För ditt hjärta slår som en trumma. Ta det lugnt” han tog min hand i sin och kollade på mig med en lugnande blick. ”Det kommer gå bra.”
Det hjälpte inte hur lugn hans röst var, jag kunde inte sluta skaka.
Jag var inte nervös för själva hälsandet utan det jag var nervös för var ifall dom inte skulle tycka om mig. Om dom skulle tycka att jag var opassande för Eric och inte gilla mig överhuvudtaget så skulle det bli väldigt jobbigt för mig i framtiden att komma hem till honom.
Tänk om det till och med slutade så illa att dom verkligen hatade mig och Eric blev tvungen att göra slut med mig.
Den tanken tålde jag inte och den fick mig att skaka ännu mer. Eric kastade en ängslig blick på mig.
”Du vill verkligen ta kål på mig” mumlade han för sig själv.
Han tog tag i min arm och höll fast mig så att jag slutade skaka.
”Dom kanske inte kommer gilla mig” viskade jag. Han suckade och himlade med ögonen. Sedan log han.
Under resten av bilresan så satt jag och försökte tänka ut hur jag skulle hälsa på hans föräldrar, jag försökte intala mig själv att det inte skulle bli så hemskt som jag trodde.
Men jag drogs ständigt tillbaka till allt negativt som kunde hända. Vi åkte genom den täta skogen på en väg som man knappt såg.
När skogen öppnade sig och vi körde in på vad som antagligen var deras uppfart så började jag svettas.
Eric klev ur bilen och öppnade dörren åt mig. Han tog min hand och drog mig ut ur bilen.
”Det här kommer gå bra Ana, lita på mig. Dom skulle aldrig vara otrevlig mot någon som jag gillar. Och jag tror inte att det finns någon i hela världen som inte skulle vilja ha dig åt sin son” sa Eric och kramade om mig hårt. ”Jag älskar dig” viskade han i mitt öra.
Jag smälte totalt och jag var inte längre nervös. För ingenting annat spelade någon roll längre. Han älskade mig och det betydde mer än någonting annat.
”Jag älskar dig” viskade jag tillbaka.
Jag var lycklig, löjligt lycklig. Han tog mitt ansikte mellan sina båda händer och kysste mig.
Jag var till och med för lycklig för att kunna besvara kyssen ordentligt, jag kunde inte sluta le. Han tittade på mig och hans ögon gnistrade.
”Kom” sa han sedan. Vi började gå mot huset och när han öppnade dörren så stod Dora där.
”Jag undrade just när ni skulle dyka upp” sa hon ivrigt. Sedan vände hon sig mot mig och sa ”Hej Ana.”
”Hej” svarade jag och skrattade åt hennes ivriga röst.
Hon kramade om mig och gick sedan och satte sig i fåtöljen som stod bredvid sofforna. Plötsligt stod en lång blond man framför oss.
Jag kände igen Erics pappa från fotografiet som jag sett förut och han var utomordentligt snygg. Hans blonda hår såg ut att vara några nyanser mörkare än på bilden.
Han log vänligt mot mig. Han sträckte fram sin hand för att hälsa på mig.
”Hej det är jag som är Leon, Erics pappa, iallafall nästan” sa Leon och skrattade lättsamt. Jag skakade hans hand.
”Ana” svarade jag.
”Vi tänkte bjuda dig på middag senare ifall du vill ge oss nöjet?” Frågade Leon med sin vänliga röst.
”Gärna. Jag måste bara ringa mamma först och se så att det är okej” svarade jag och log mot honom.
”Vi kan gå upp till mitt rum, du kan ringa där ifrån” sa Eric rakt till mig, sedan vände han blicken mot Leon.
”Vart är Isobel?”
”Hon borde vara hemma snart. Hon hade några ärenden att uträtta. Jag kan be henne komma upp sedan så att Ana får hälsa på henne” svarade Leon och nickade vänligt mot mig.
Eric föste med mig upp för trappan och när vi var inne i hans rum så andades jag lättat ut. Vi satte oss på hans säng och han la armen runt mig.
”Det var väl inte så farligt?” Frågade han.
”Lagom farligt för att ge mig andningssvårigheter” svarade jag.
Han skrattade och tryckte min kropp hårdare mot sin.
”Ibland förstår jag inte mig på dig, nervös för småsaker när det finns mycket värre saker att oroa sig för” sa han lågt.
”Vad kan vara värre än att bli hatad av ens pojkväns familj?”
”Det finns en hel del som du borde oroa dig för. Som att jag när som helst kan förlora självkontrollen och döda dig” svarade Eric och kollade på mig med en sorgsen blick.
”Jag litar på dig. Jag vet att du klarar det. Och om du det skulle hända något så är det väl inte hela världen” sa jag lågt. Eric kollade på mig med en ursinnig blick.
”Det skulle vara hela världen för mig ifall jag dödade dig. Du verkar inte förstå vad du betyder för mig, Ana. Jag skulle aldrig kunna leva utan dig” sa Eric.
”Du kan aldrig vara säker.” Han rynkade förbryllat ögonbrynen.
”Vad menar du med det?”
”Det jag menar är att en dag när du kommer i underfund med hur värdelös jag är så kommer du ångra allt du har sagt till mig.”  
Eric kollade förbryllat på mig och drog sedan lätt upp mig så jag satt i hans knä.
Hans ansikte var nu bara några centimeter framför mitt och han kollade mig rakt in i ögonen, det gick inte att kolla bort från hans blick.
”Tror du att jag kommer tröttna på dig?” Frågade han och jag andades in hans andedräkt. Den gjorde mig yr och jag glömde bort vad jag hade tänkt svara.
”Mm” var det enda jag fick fram.
”Lita på mig, det kommer inte hända. Jag har varit ensam väldigt länge och aldrig har jag träffat någon som är som du” sa han uppriktigt.
Jag skakade bara på huvudet. Plötsligt knackade det på dörren till Erics rum och både jag och Eric kollade på dörren.
”Du kan komma in Isobel” sa Eric lugnt.

Nästa dag var inte Sarah i skolan och inte dagen efter det heller.
Malese hade också försökt ringa henne men hon hade inte heller fått något svar. Veckan gick fort och tillslut blev det fredag och hon hade inte varit i skolan på hela veckan.
Det var märkligt, klumpen i min mage växte sig större för varje dag som gick. Det enda som höll den ifrån att explodera var Eric.
Jag kunde inte tillåta mig själv att grubbla över det om Sarah medans jag var med honom.
Jag var nog tråkig nog som det var, och jag ville inte att han skulle inse hur patetiskt tråkig jag faktiskt var.
Så jag lät bli, jag försökte att inte tänka på det.
”Om hon inte svarar på mina samtal idag så åker jag hem till henne!” Sa Malese och tittade menande på mig medans hon tog en tugga av sin baguette.
”Jag förstår inte vad det är med henne. Vart har hon hållit hus hela veckan?” Frågade jag.
”Nej, inte jag heller. Men det är skumt.” Svarade Malese och tittade sedan ner på sin mat och började äta.
Jag tog en tugga av min mat och kastade sedan en blick på den stora klockan som satt på väggen.
Tio i tolv, han skulle vara här snart. Vilken sekund som helst skulle den mest perfekta varelsen dyka upp runt hörnet.
Och mycket riktigt, precis då kom Eric gående in i cafeterian. Han mötte min blick och log, uppriktigt glad av att se mig.
Det bubblade i min mage. Några meter bakom honom kom Dora in genom dörren och när hon såg mig så log även hon.
Båda två gick först och lastade på varsin bricka med mat. Inte för att dom behövde äta, det var bara på låtsas.
”Hej” kvittrade Dora glatt när hon satte sig ned bredvid oss.
”Hej” svarade jag och Malese tillbaka.
”Hej” sa Eric när även han satte sig ned.
”Hej” svarade Malese. Jag log mot honom och han böjde sig fram och gav mig en puss på kinden.
Det var löjligt, men den lilla gesten fick mitt hjärta att slå ovanligt fort. Jag kände ett styng av stolthet och jag kollade på Malese.
Hon var fortfarande inte van vid hela den här ”Eric-och-jag-grejen” men hennes förvånade ansiktsuttryck gick snabbt över till ett leende.
”Hur har din dag varit?” Frågade Eric mig med en intensiv blick. Den tvingade mig att tala sanning.
”Tråkig… Tills nu” jag bet mig i läppen och rodnade. Han log brett.
”Samma här.”
Resten av dagen fortsatte på samma sätt som dom andra dagarna.
Eric följde mig mellan lektionerna och under den enda lektionen som vi hade tillsammans så satt han bredvid mig.
Jag trodde aldrig att skoldagen skulle ta slut och när det väl ringde ut så började jag gå till mitt skåp.
När jag öppnade mitt skåp så ramlade ett papper ut ur mitt skåp, det var blankt så jag kastade bort det.
När jag hade lämnat mina böcker så gick jag till Erics skåp.
Jag väntade i nästan tio minuter vid hans skåp men han kom aldrig. Jag antog att han hade fått sluta tidigare så jag började gå mot skolans entré.
Jag undrade vad Eric skulle göra ikväll och jag hoppades att han skulle vilja vara med mig.
Jag drog ledsamt ner mungiporna när jag funderade på vad jag skulle göra ikväll ifall jag inte skulle få vara med honom.
När jag kom ut på skolans parkering så flämtade jag när jag såg den mörka bilen som stod parkerad precis nedanför trapparna till skolan bredvid trottoaren.
Jag kände genast igen den, bilen hade mörkt tonade rutor så man såg inte in i den.
Men på förarsidan var rutan nervevad och personen som satt bakom ratten passade perfekt ihop med bilen.
Även om personen i fråga fick bilen att se ut som en gammal Volvo så var det ändå något som gjorde så att dom passade ihop.
Eric log mot mig och motorns låga spinnande hördes knappt bland sorlet av röster som uppspelta diskuterade bilen som stod parkerad framför dom.
Jag brydde mig inte om att allas blickar växlade mellan mig och honom utan jag log bara mot honom och gick mot bilen.
Jag var glad över att det verkade som att jag skulle slippa sitta hemma ikväll och göra ingenting. Jag satte mig i bilen och tog på mig säkerhetsbältet.
”Du tog lång tid på dig” sa Eric frågande.
”Jag väntade på dig vid ditt skåp men du kom aldrig.”
Han tittade frågande på mig. ”Fick du inte min lapp?”
Nu var det min tur att titta frågande på honom. ”Vilken lapp?” frågade jag förvånat.
”Ja jag la en lapp i ditt skåp. Du måste ha sett den.”
Plötsligt förstod jag. Det hade varit pappret som ramlat ur mitt skåp. Dumt nog hade jag inte brytt mig om att titta på båda sidorna av pappret.
”Jaha jag trodde det bara var skräp så jag kastade bort den” svarade jag skyldigt.
Han tittade på mig och skrattade sedan. Jag kastade en blick ut genom sidorutan och såg skog virvla förbi.
Jag hade inte ens lagt märke till att vi börjat åka, det kunde bero på att bilen vi satt i rörde sig likt en katt.
Eller så berodde det bara på att jag var så besatt av honom att jag inte kunde släppa honom med blicken, att jag glömde bort verklighetens existens när jag var med honom.
Det låg något i det. När jag fokuserade på omgivningen utanför så upptäckte jag att den vägen vi åkte nu inte ledde hem till mig.
”Vart är vi på väg?” Frågade jag nyfiket. Han tittade på mig och log stridslystet.
”Är du säker på att du inte vet vart vi ska?” Frågade han utmanande. Jag rynkade förbryllat på ögonbrynen.
”Inte en aning.”
Han släppte blicken från vägen helt och kollade intensivt på mig.
”Det är dags att du får träffa min familj.”

Under hela förmiddagen följde Eric mig mellan alla mina lektioner. När vi hade matematik lektionen tillsammans så satt han bredvid mig.
Avundsjuka lyste i Emmas ögon, som satt vid bänken snett framför oss.
Hon sneglade bakåt på oss flera gånger och antagligen försökte hon få det att se diskret ut. Tillslut satt hon och glodde på oss, jag blängde tillbaka.
När lektionen var slut och det var lunch så lämnade Eric motvilligt min sida för att gå och lämna sina saker i sitt skåp, jag gjorde samma sak.
Till min stora förvåning så stod Dora vid mitt skåp och väntade på mig. När hon fick syn på mig så banade hon väg genom alla elever.
När hon kom gående mot mig så flyttade alla elever på sig maniskt, det var som om hon vore någon sorts kändis eller något liknande.
Hon log sitt vackra leende mot mig och jag kände mig riktigt ful vilket jag alltid gjorde i hennes omgivning.
”Ana!” Utbrast hon glatt.
”Hej Dora” svarade jag och log tillbaka.
”Jag hörde vad som hände i fredags, och jag är så ledsen. Jag vet att Eric också är det. Han mådde så dåligt, om du bara visste..” Började hon men jag avbröt henne.
”Nej, var inte ledsen. Jag överreagerade.” Hon rynkade förvirrat pannan.
”Överreagerade? Jag är rätt så säker på att vem som helst skulle reagera som du gjorde.”
Jag skakade misstroget på huvudet.
”Grejen är den att jag bryr mig inte. Det spelar ingen roll vad han är, inte vad du är heller för den delen. Jag gillar er som ni är sen får ni vara vad ni vill. Men jag blev ju rätt skraj.” Jag bet mig i läppen efter mitt erkännande. Hon skakade på huvudet men log sedan mot mig.
”Du är konstig Anabelle Stanley, men jag gillar det!” Jag skrattade till och hon tog tag i min arm och drog mig genom folkmassan.
”Kom vi ska hitta min bror” sa Dora med sin ivriga röst.
”Jag är ju precis här” skrattade Eric och jag hoppade till för plötsligt stod han framför oss.
”Vad har vi sagt om det där? Du vet att jag hatar när du gör sådär” låtsas gnällde Dora.
Sedan började båda två skratta. Eric slöt upp vid min sida och la en arm runt min midja.
Jag tryckte mig mot honom och jag visste att jag skulle kunna gå och gå hur långt som helst med hans arm runt om mig.
Vi rundade sista hörnet innan matsalen och längre fram i korridoren stod Malese och Sarah. Båda gapade förvånat när dom mig och vilka som gick vid min sida.
Jag log prövande mot dom. Malese log brett tillbaka, Sarah verkade fortfarande rätt förvirrad och besvarade inte leendet.
”Så det är här du håller hus, jag har inte kunnat nå dig på hela helgen.” Sa Malese retsamt.
”Jag har varit… upptagen” svarade jag och det hettade på mina kinder när jag tänkte efter på mitt ordval.
”Jag antar att jag får ta på mig ansvaret för det” fyllde Eric mjukt in.
Det blixtrade till i Sarah’s ögon. Utan ett ord gick hon rakt förbi mig utan att så mycket som ge mig en blick. Jag vände mig om efter henne.
”Sarah?” Frågade jag efter henne. Inget svar.
”Sarah, vart ska du? Hallå Sarah?” Ropade Malese och när inte hon heller fick något svar så småsprang hon efter henne och tog tag i hennes axel för att få henne att stanna.
”Låt mig bara va!” Skrek Sarah rakt upp i Maleses ansikte.
Malese gapade chockat och när Sarah började gå igen så försökte inte Malese stoppa henne den här gången. Hon stod orörlig och stirrade tomt efter Sarah.
Jag slängde en blick på först Eric och sedan Dora, dom såg väldigt förvirrade ut och jag förstod att dom fattade lika lite som jag gjorde.
Jag gick med snabba steg fram till Malese som hade tårar i ögonen. Jag kramade om henne.
”Det är okej” viskade jag i hennes öra. Först sa hon ingenting.
”Jag förstår inte vad det är med henne” viskade hon tillbaka efter ett tag.
”Nej inte jag heller” svarade jag.


Den kvällen försökte jag ringa Sarah flera gånger, först till hennes mobil och när det inte gav någon vidare framgång så prövade jag att ringa till hennes hemtelefon.
Enligt hennes mamma hade hon inte kommit hem idag och hon hade inte hört något ifrån henne.
Hennes mamma sa att hon förmodligen var med Malese men där visste jag att hon hade fel. När jag ringde för tredje gången till hennes hemtelefon och hennes mamma för tredje gången fick upprepa att hon inte hade kommit hem än så bestämde jag mig för att sluta vara jobbig.
Hon skulle höra av sig när hon hade kommit hem, det var i alla fall vad jag trodde.
Och sen så skulle jag ju se henne i skolan imorgon, för även om hon ignorerade mina samtal så kunde hon väl inte ignorera mig i skolan? Jag kunde inte vara säker på det.
Jag kunde inte slappna av resten av kvällen. Jag försökte verka normal under middagen.
Och efter jag hade städat undan all disk så gjorde jag en läxa som inte skulle lämnas in förrän om två veckor, bara för att försöka koppla av.
Jag bestämde mig för att gå och lägga mig tidigt, men ändå låg jag och vred mig i sängen i vad som kändes som en evighet.
Jag höll precis på att falla in i sömnen när jag kände en kall vindpust mot min panna, sedan kände jag något mjukt snudda vid den. Jag log brett för mig själv.
”Är du vaken? Förlåt om jag väckte dig.” Viskade Eric i mitt öra.
Jag svarade inte utan öppnade ögonen och kollade rakt in i hans vackra mörka ögon. Dom var bruna som choklad och jag drunknade i dom.
Jag kom på mig själv med att inte andas och drog ett hastigt andetag.
”Ska du stanna inatt?” Frågade jag.
”Om du vill” svarade Eric oskyldigt.
Vilken dum fråga, som om jag inte skulle vilja ha honom här. Det fanns nog ingenting jag hellre ville ha just nu.
”Det vill jag gärna” svarade jag.
Han strök med handen över min kind och jag tog hans hand. Han kramade om mig och jag la armarna runt hans hals och våra läppar möttes hastigt.
Sedan kurade jag ihop mig mot hans bröst och blundade.
”God natt” viskade Eric.
Jag log i mörkret. ”God natt.”

Det första jag hörde när jag vaknade nästa dag var det smattrande ljudet av regn mot fönsterrutan.
Ännu en regnig dag, toppen! Jag rullade över åt andra håll och skrek rakt ut när jag såg Eric ligga bredvid mig. Han skrattade lågt, och jag började minnas gårdagen. Jag drog förläget täcket över huvudet.
Jag såg säkert hemsk ut efter att ha sovit. Men jag kunde inte låta bli att fnissa åt hur förvånad jag måste ha sett ut.
”Förlåt, skrämde jag dig?”
”Ja, det kan man lugnt säga.”
Jag tittade upp från täcket och upptäckte att hans ansikte inte var mer än en decimeter ifrån mitt.
”God morgon” viskade han och log.
”God morgon” viskade jag tillbaka.
Han lutade sig närmare mig och kysste mig mjukt på munnen. Jag besvarade kyssen och den blev hetsigare. Han tryckte mig försiktigt mot sin kropp. Jag tvinade in fingrarna i hans hår och blev väldigt chockad när han helt plötsligt var borta ur min famn.
”Eric?” utbrast jag förvånat.
”Sch, din mamma är på väg för att väcka dig, vi ses senare i skolan” rösten var som ett eko, den hängde sig kvar i rummet. Jag lyckades inte ens avgöra vilket håll den kommit ifrån.
Inte förrän nu kunde jag höra stegen i trappan och jag satte mig upp på sängkanten. Mamma knackade försiktigt på dörren.
”Ana” sa han lågt.
”Ja mamma, du kan komma in.” Mamma öppnade dörren och stack in huvudet.
”Vad bra att du är vaken, jag tyckte jag hörde dig prata med någon men jag kanske bara inbillade mig” sa hon fundersamt.
”Åh, jag kollade på tv nyss” sa jag oskyldigt och pekade på den svarta skärmen som stod i ett hörn av mitt rum. Den teveapparaten hade varit trasig i över ett år nu, men jag hade aldrig berättat det för mamma.
”Jaha okej. Jag ville bara se så att du var vaken, jag tänkte åka till jobbet nu och jag kommer nog behöva jobba över så skulle du kunna säga till Aaron att det finns mat i kylen?”
”Okej.”
”Hejdå gumman” sa mamma och log.
”Hejdå.”
Mamma log och stängde sedan dörren. Hon hade gått på min lögn om att jag inte alls hade pratat med någon. Jag brukade inte ljuga för mamma och dom få gångerna jag tvingats göra det så hade jag aldrig gillat det.
Jag kände ett stygn av dåligt samvete. Men det var bättre för henne om hon inte visste, eller det var i alla fall bättre för mig.
Mamma skulle aldrig tillåta att jag hade en pojke övernattandes i mitt rum. Men det är väl som man säger? Det man inte vet lider man inte av. Och vi hade ju inte direkt hållit på med något ohyfsat.
Jag sköt undan dom tankarna och började göra mig i ordning för skolan. Jag duschade tills det var alldeles immigt på spegeln i badrummet.
Jag tog på mig ett par jeans och en blus, jag borstade mitt hår som fortfarande var vått och gick sedan ned för att äta frukost. I vardagsrummet satt Aaron och tittade på tv medans han åt.
”Aaron.” Han vände motvilligt bort blicken från teven.
”Ja?” ”Mamma bad mig berätta för dig att hon nog skulle behöva jobba över idag så det finns mat till senare i kylen som vi kan värma.”
”Okej.” Jag vände om och började gå mot köket.
”Du Ana” ropade Aaron. Jag snurrade runt och kollade frågande på honom.
”Vad är det?”
”Jag bara undrar, har du pratat något mer med Eric Roosevelt?” Han log mot mig. Jag skrattade lite och vände sedan om och började gå till köket.
”Ja det har jag” ropade jag över axeln.
Jag hörde inte vad han svarade på det för nu hade jag satt på högsta volym på radion. Det spelades en gammal låt som jag kunde utantill och jag sjöng med för full hals.
Det måste ha låtit hemskt. Men jag var för munter idag för att orka bry mig om det. Istället bredde jag en macka och hällde upp ett glas juice.
Jag bokstavligt talat slängde i mig maten och jag ställde in glaset i diskmaskinen. Jag borstade tänderna medans jag tog på mig skorna och jackan och sedan gick jag ut genom dörren och gick i rask takt till skolan.
Jag blev nästan lite förvånad när jag bara fem minuter senare såg skolan i slutet av raksträckan. Jag hade gått fortare än jag anat. Jag tänkte på hur mycket som hade förändrats sedan innan helgen.
Jag tänkte på hur Malese och Sarah skulle reagera. Sara skulle bli avundsjuk, Malese skulle bli överlycklig och fråga ut mig om precis allt som hade med det att göra.
Luften försvann från mina lungor när jag såg vem som satt på bänken bredvid parkeringen.
Han var för perfekt.
Det virvlade runt av elever på parkeringen och jag såg tydligt vem alla tjejers blickar var fästa vid. Men han verkade inte lägga märke till dom, han tittade rakt på mig och han log.
Jag lade märke till att han hade bytt kläder, nu hade han på sig ett par chinos och en skjorta. När jag var drygt trettio meter ifrån honom så reste han sig upp och gick mig till mötes.
Folk tittade efter honom där han gick, och jag trodde att deras ögon skulle ploppa ur deras hålor när dom insåg vem han var på väg mot.
”Hej.”
Jag harklade mig för att kunna svara ordentligt. ”Hej” svarade jag.
Han tog handen på min rygg och styrde mig mot skolans ingång. Jag kände blickarna på oss men jag försökte ignorera dom.
”Jag hatar när dom gör såhär” mumlade jag.
”Vadå?” Frågade Eric.
”Stirrar ut oss, som om vi vore utomjordingar.” Han lutade sig närmare mig och viskade.
”Dom där tjejerna där med blått och vitt säger att dom är avundsjuka på dig.”
Jag följde hans blick och såg till min förvåning att dom tjejerna som han menat var skolans mest populära tjejer. Rachel och Emma.
Dom var båda ledare av skolans cheerleading lag. Förra året när eleverna på skolan fått rösta på vem som skulle bli hejaklacksledare så hade det blivit lika mellan dom.
Alltså var båda hejaklacksledare nu. Emma hade aldrig varit särskilt förtjust i mig. Men Rachel och jag hade varit goda vänner när vi var yngre. Jag gapade chockat mot honom.
”Jo det är säkert, den ena tjejen verkar inte så förtjust i dig. Hon säger massa saker, som… ja. Men den andra säger att du är söt och att hon skulle göra allt för att vara dig.” Han log mot mig.
”Hur kan du veta vad dom säger?” Frågade jag förstummat.
”Jag hör dom. Det är också en speciell sak med min sort, vi har otroligt bra hörsel. Men det är ingenting jämfört med vårt luktsinne.”
Jag visste inte vad jag skulle svara utan fortsatte gå mot skolans entré.