.

Direkt Eric hade parkerat bilen på sjukhusets parkering sprang jag ur bilen och mot sjukhusets entré. Eric sprang lätt ikapp mig. Jag sprang fram till receptionen.
”Aaron Stanley, jag måste veta hur han mår och vart han är” skrek jag till receptionisten. Hon tittade skrämt på mig.
”Vem är du? Jag får inte ge ut information till vem som helst..”
”Jag är hans syster och jag vill veta hur det är med honom!”
Jag kände hur jag började svettas när hon allvarligt tittade på mig och jag stålsatte mig för hennes svar.
”Han ligger i rum 26 men han kan inte ta emot besökare för tillfället. Han ligger i koma. Han har blivit rejält skadad” förklarade kvinnan tyst.
Jag vände om och började gå med snabba steg mot rum 26.
”Hallå! Han kan inte ta emot några besök just nu” ropade kvinnan efter mig.
Jag lyssnade inte, jag fortsatte bara gå i korridoren. Jag hörde kvinnan resa sig från sin stol och gå efter mig, hon sprang ikapp och tog tag i min arm.
”Snälla, det är för det bästa” vädjade hon.
”Det är min bror det handlar om” sa jag och min röst lät kvävd. Eric gav kvinnan en menande blick och hon släppte min arm.

Jag fortsatte gå med snabba steg och tillslut hittade jag rum 26. Mamma satt på en stol utanför och tittade upp när hon såg oss. Hennes ögon var röda och svullna.
”Mamma” mumlade jag och sprang fram till henne och kramade om henne. 
”Vad är det som har hänt? Hur mår han?” Frågade jag och tittade på henne, hon grät tyst.
”Doktorn kunde inte säga exakt vad som orsakat hans skador men han tror att det var något slags djur och han har aldrig sett något liknande förut. Han ligger i koma” svarade hon och hennes röst lät mycket svag.
”Åh mamma” viskade jag och kramade om henne igen och strök henne över ryggen.
”Men han kommer väl bli bra?” Frågade jag oroligt.
”Dom säger att dom inte kan vara säkra på någonting..” Hennes röst svek henne och hon började gråta igen.
Jag kramade henne hårt och tittade upp på Eric över hennes axel.
Hans ansikte var som hugget i sten och han stod bara och stirrade rakt fram. Då gick det även uppför mig. Men kunde det verkligen stämma att det var en vampyr som hade gjort det här mot min bror?
Då kom jag på det. Julian. Han hade skadat mig och skulle inte tveka på att göra detsamma mot Aaron.
När minnet av hans röst spelades upp i mitt minne kände jag hur håret på mina armar reste sig.

”Du förstår, din pappa och jag brukade jobba tillsammans. Men sedan ville han inte vara med i leken längre. Så han stack. Därför är mitt enda val att döda dig, precis som jag sa till honom att jag skulle göra om han svek mig.”

Jag började kallsvettas och jag släppte mamma.
”Jag måste.. hämta något att dricka. Klarar du dig?” Frågade jag mamma med darrande röst.
”Gå du, jag stannar här” svarade hon och log lite.
”Eric.. Kan du följa med?” Jag såg honom rycka till och titta på mig.
”Visst” svarade han stelt.

Vi började gå mot hållet som vi kommit ifrån och när vi rundade hörnet så vände jag mig mot honom.
”Tror du..?” viskade jag. Han tittade oroligt på mig.
”Jag vet inte, men det finns en stor chans” svarade han och jag såg mycket väl hur spänd han var.
”Vi måste stoppa honom” viskade jag. Han tog upp sin mobiltelefon och slog in ett nummer, hans fingrar var suddiga för att han rörde på dom så fort.
”Leon.. Jag tror att Julian har attackerat Aaron, han ligger på sjukhuset och jag är här nu med Ana” sa han väldigt fort. Han lyssnade noga på vad Leon sa i telefonen sedan nickade han sakta. ”Okej, då ses vi där” sa han sedan och lade på.
”Vad sa han?”
”Jag, Leon och Isobel ska hitta honom och ta kål på honom. Dora kommer hit och hon ska vaka över dig medans jag är borta” svarade han och tog min hand.
”Jag lovar Ana, allt kommer ordna sig. Jag ska se till att han dör” lovade han.
Jag tänkte mig långa Julian och hans muskler framför mig skakade på huvudet.
”Jag vill inte att du ska slåss” mumlade jag oroligt.
Om det var någonting jag inte skulle stå ut med så var det om Eric blev skadad. Det skulle knäcka mig, speciellt när jag visste att han blivit skadad tackvare att han ville hämnas på någon som skadat mig.
”Vi är tre och han är bara en. Ingen kommer skadas, i alla fall ingen av oss…”
”Snälla” bad jag. Han tittade mig i ögonen och höll fast mig med blicken.
”Du måste lita på mig. Jag är säker och du kommer också vara säker med Dora. Jag måste gå nu, jag ska träffa dom andra.”
”Hur länge blir ni borta?” Han tvekade ett ögonblick och tänkte efter.
”Tills det här är över” svarade han och sänkte huvudet.
Jag kastade mig i hans famn och kramade honom länge.
”Jag kommer sakna dig” viskade jag och svalde hårt.
”Ta hand om dig, snälla överlev dom här dagarna” sa han och kysste mig på pannan.
Sedan kramade han mig länge och pussade mig på halsen tills han tillslut släppte taget och vände sig om och började gå.

I bilen på väg hem sa vi inte mycket, Eric höll min hand medans han körde och han kastade ständigt oroliga blickar åt mitt håll.
Jag försökte komma på vad jag skulle säga om mamma såg mina blåmärken eller mitt plåster på halsen. Jag kom inte på någon bra förklaring. Och jag kunde absolut inte berätta sanningen för henne, det skulle vara livsfarligt för henne att veta om vampyrerna. Jag var inte heller säker på att jag skulle få fortsätta umgås med Eric om hon visste och det skulle jag inte överleva.

Vi svängde in på min uppfart och Eric öppnade dörren åt mig.
”Vill du att jag ska bära dig?” Frågade han och kollade tveksamt på mig.
”Nej, mamma hörde nog bilen så hon vet att jag kommer. Och jag vill undvika att hon får misstankar och frågar massa saker ifall hon ser att jag inte kan gå” svarade jag.
Han hjälpte mig ur bilen och höll i mig tills jag fått balans. Sedan tog han försiktigt händerna på mina kinder och kysste mig. Jag orkade inte ens lägga armarna runt honom.
”Lova mig att du tar det lugnt nu. Och du kanske borde stanna hemma från skolan imorgon ifall du inte mår bättre än vad du gör nu” sa han.
”Vi får se…”
”Jag älskar dig. Förlåt mig” viskade han. Jag suckade trött.
”Det var inte ditt fel.”
Han log bara lite mot mig. Jag vände mig om och började gå mot dörren. Jag fokuserade allt vad jag kunde på att gå som vanligt, jag lyckades nästan. Men det värkte i benen, jag bet ihop.
Jag vände mig om och vinkade lätt åt Eric, han hade en rynka mellan ögonbrynen. När jag gick in genom ytterdörren hörde jag att han tryckte på gasen och körde iväg. Jag drog ett djupt andetag.
”Mamma, jag är hemma” ropade jag. Inget svar.
Jag tog av mig jackan och skorna och gick sedan in i köket. Hon var inte där heller.
”Aaron?” ropade jag. Inget svar där heller.
Jag gick in i vardagsrummet, det var tomt. Jag sprang uppför trappan och knackade på Aarons dörr.
”Aaron?” sa jag.
Han svarade inte så jag öppnade dörren, det var tomt i hans rum, fönstret stod på vid gavel. Jag stängde det.
Vad tänkte han med? Det var ju iskallt ute idag. Jag gick in i mitt rum och la väskan på sängen.
Plötsligt knackade det häftigt på mitt fönster. Jag hoppade till men jag såg sedan att det var Eric.
Jag öppnade balkongdörren. Jag såg på hans ansiktsuttryck att det var något som inte stämde.
”Eric vad är det?” Han tittade skräckslaget på mig.
”Vi måste till sjukhuset nu” sa han med livlös röst.
”Eric, vad har hänt? Varför måste vi till sjukhuset?” Han tittade mig i ögonen, hans blick oroade mig.
”Det är Aaron” sa han tyst. Jag kände hur jag blev helt kall inombords.
”Aaron? Vad har hänt? Är han..?”
Jag kunde inte röra mig, jag var fastfrusen i golvet. Eric sa inget utan lyfte blixtsnabbt upp mig och på mindre än en sekund satt vi i hans bil.
Jag brydde mig inte om att ta på mig bältet vilket jag egentligen borde ha gjort med tanke på att Eric körde alldeles för fort.
Mitt hjärta bankade fort och jag kallsvettades. Vad hade hänt med Aaron? Jag kände tårarna trycka i ögonvrårna och jag började få panik.

Vi kysstes och han var väldigt försiktig. I den stunden ville jag bara kyssa honom förevigt.
Lyckan av att fortfarande vara levande och med honom överväldigade allt.
Men jag kunde inte kyssa honom med all den passion som jag egentligen ville, för jag var fortfarande för svag. Det gjorde mig irriterad.
”Hur är det?” Frågade han mig när han avslutat kyssen.
”Sådär” sa jag tveksamt. ”Jag känner mig väldigt… trött.”
”Det är bäst att du vilar lite, jag är här med dig hela tiden” sa Eric och kysste min panna.
Då kom jag på att jag måste hem, mamma måste vara hög av oro över vart jag var.
”Jag måste hem!” Utbrast jag och reste mig häftigt upp.
”Nej, det enda du måste göra nu är att vila” sa Eric och tryckte mig försiktigt tillbaka.
”Men mamma..” började mig.
”Jag har ordnat det. Jag ringde henne och berättade att du var här men att du hade somnat och då ville jag inte väcka dig så jag hade bestämt mig för att ringa henne själv istället” förklarade han och log mot mig.
”Och hon gick med på det? Att jag sover här?” Frågade jag skeptiskt.
”Ja, men hon tror förstås att jag har bäddat ner dig i en egen säng och att vi inte ens sover i samma rum.” Sa han och blinkade med ena ögat.
Jag suckade lättat. Han tog min hand.
”Nu måste du allvarligt talat sova Ana, du ser helt död ut. Du är nästan lika blek som jag.”
Jag log blekt mot honom och slöt sedan ögonen. Jag somnade direkt.

När jag öppnade ögonen så var det enda jag såg mörker, men i samma sekund tändes en liten lampa bredvid mig. Eric log mot mig.
”God morgon” sa han.
”Hej du” sa jag. ”Hur länge har jag sovit?” Vad för dag är det?”
Eric skrattade lågt, antagligen åt att jag var så virrig.
”Du har sovit i tolv timmar sedan du vaknade första gången. Innan det så hade du legat i koma i sex timmar. Det är söndag, klockan är snart ett på dagen. Mår du bättre?” Frågade han.
Han tog min hand och tittade mig i ögonen. Jag sträckte på mina armar och ben, dom var väldigt stela och det värkte i hela kroppen.
Jag satte mig försiktigt upp på sängkanten. Jag tog ett stadigt tag om Erics arm och han hjälpte mig ställa mig upp. Mina ben bar knappt men jag tvingade dom att röra sig framåt.
”Jag måste hem nu, kan du köra mig? Jag är inte säker på att jag orkar gå..”
”Det är klart jag kör dig, du ska inte anstränga dig alls nu” sa Eric snabbt och pussade mig på hjässan. Sedan böjde han sig ner och tog ena handen under mina ben och lyfte lätt upp mig.
”Men först ska du få låna kläder av Dora så att din mamma inte undrar vad som hänt med dina kläder” sa han sedan.
Jag tittade på honom och undrade om han egentligen var orolig för att hon skulle se mina blåmärken och sår, men jag sa ingenting.
Jag fick ett par jeans och en långärmad tröja av Dora och klädde på mig dom.
”Jag måste bara på toaletten. Ge mig en minut” sa jag till Eric.
Väl inne på toaletten tittade jag mig noga i spegeln från topp till tå. Mitt hår var uppsatt i en tofs som någon antagligen satt upp för att få bort allt hår från såren.
Jag såg förskräcklig ut, mitt smink som jag haft på mig var nu utsmetat och jag hade några rivsår i ansiktet.
Jag undrade hur jag skulle förklara mitt stora plåster som jag hade på halsen, jag undrade hur stort såret under det verkligen var.
Jag visste inte ens om jag ville veta. Jag släppte ut mitt hår för att dölja plåstret lite och sedan borstade jag det.
Jag sköljde av ansiktet och nu sedan tittade jag mig i spegeln igen. Jag såg mycket mer ut som vanligt nu.
Tack vare jeansen och den långärmade tröjan såg man inte längre hur skadad jag var. Jag gick ut från badrummet och visade upp mig för Dora och Eric.
”Bättre?” Frågade jag och bet mig i läppen. Båda granskade mig noga.
”Vänta lite” sa Dora och försvann blixtsnabbt. Men hon var tillbaka på mindre än fem sekunder. Hon höll en scarf i sin ena hand.
”Ta på dig den här så kommer hon inte se ditt plåster” sa hon och sträckte fram scarfen.
Jag gjorde som hon sa och tittade sedan frågande på dom båda.
”Nu ser du ut som en människa igen” sa Dora och log mot mig, jag log tillbaka.
Plötsligt kom Isobel och Leon insvepandes i rummet. Dom båda tittade chockat på mig.
”Är du redan på fötter?” Frågade Isobel vänligt.
”Nja, men jag måste hem. Mamma kommer börja undra” mumlade jag.
”Jag förstår” svarade hon. Leon gick fram till mig och klappade mig på axeln och log mot mig.
”Vi är så ledsna för vad som har hänt, det kommer inte upprepas” sa han lågt.
”Det är inte ert fel” protesterade jag.
”Jag vet, men jag kan ändå inte låta bli att känna skuld över vad som har hänt” svarade han.
Eric gick fram till mig och lyfte upp mig igen och började gå mot dörren.
”Hejdå” sa jag till dom andra i familjen över Erics axel.
”Vi ses” svarade dom.

Min första reaktion var att ta mig på halsen med händerna, men dom lydde inte mina försök att få dom att röra på sig.
Det kändes som att dom satt fast. Jag försökte prata igen och lyckades.
”Eric” andades jag lågt.
”Där ser du, hon är redan bättre. Ge henne lite tid” sa rösten som var så otroligt vacker att den måste ha tillhört Dora. Jo, det var Dora som ägde den vackra rösten, jag kände igen den nu. Något kallt snuddade vid min kind.
”Ana, allt kommer bli okej. Jag älskar dig” viskade Eric och rösten var så nära att han måste ha viskat direkt i mitt öra.
Jag kämpade för att få upp mina ögonlock. Jag lyckades öppna dom och pep till när ljuset fick mig att stänga dom igen.
”Dora, släck lampan, du förblindar henne” väste Eric.
Jag öppnade försiktigt ögonen igen och märkte att det inte längre var lika ljust. Jag kisade för att kunna se ordentligt. Eric stod oroligt böjd över mig, han hade en skarp rynka mellan ögonbrynen.
Dora stod lite längre bort, hon log mot mig. Jag kände igen rummet som jag var i och insåg att jag låg i Erics säng. Jag började resa mig upp för att sitta upp istället men sjönk ihop direkt.
Hela min kropp värkte och jag flämtade till av smärta. Eric var framme vid mig på mindre än en sekund och fångade mig innan jag hann slå huvudet i sängkanten.
”Ana, hur är det? Vart gör det ont?” Frågade han ängsligt.
”Överallt” konstaterade jag. Erics ansikte förvred sig i en plågad min, Dora gick fram till Eric och strök honom på armen samtidigt som hon smidigt puttade undan honom, bort från mig.
”Du behöver inte se henne skadad, jag kan ta hand om henne. Lita på mig” sa Dora till Eric.
”Finns det ingenting jag kan göra?” Frågade Eric. Dora log snett mot honom.
”Du skulle kunna hämta en alvedon och ett glas vatten” sa hon. Han suckade men vände sig motvilligt bort och försvann ut genom dörren. ”Vad hände?” Viskade jag. Dora tittade först på mig och sedan ner, hon skakade på huvudet.
”Jag vet inte hur långt du kommer ihåg av vad som hände…” började hon, hon tittade på mig.
”Det sista jag kommer ihåg var när han… bet mig.”
”Ingenting mer? Sa han ingenting till dig innan?” frågade hon.
”Han berättade att han heter Julian och att han är vampyren som förvandlade min pappa. Och att pappa hade svikit honom, men han sa inte varför. Han sa bara att han skulle döda mig” viskade jag.
”Den satans pasiten ska inte döda någon” fräste Dora ilsket.
”Vad hände med honom? Var är han nu?” Frågade jag.
”Han lyckades smita undan, fast det enda Eric brydde sig om var att få dig hem hit, Leon och Isobel försökte få tag på honom, men han hann undan” svarade Dora och tittade ursäktande på mig.
”Eric? Hur hann han dit så fort? Jag trodde att ni inte skulle komma hem förrän på söndag.”
”Eric blev mätt väldigt fort, han har nog aldrig jagat så snabbt förut. Han ville hem till dig så fort som möjligt och vi åkte hem mycket tidigare än planerat. På vägen hem korsade vi ditt spår och vi hörde ett hjärtas oroliga bankande. Vi förstod att du var i fara, det fanns ingen annan anledning till varför ditt hjärta slog så fort. Då skyndade vi oss dit så fort som möjligt och det var nära att vi inte hann. Han sög nästan livet ur dig den pestsmittade jä..” Svarade Dora och tvingade sig själv att inte säga mer.

Dörren öppnades till rummet och Eric kom in i rummet med ett glas vatten i ena handen och en alvedon i den andra. Han tittade ängsligt på mig och gav mig glaset och alvedonen.
Jag svalde den och sköljde ner den med vattnet. Jag kände smärtan som kom av att jag reste mig upp igen och la mig motvilligt ned igen.
”Hur illa är det?” Frågade jag.
”Du har blivit biten på halsen och du har blåmärken överallt som orsakades när han slängde bort dig, du flög in i ett träd och landade i massvis av taggbuskar. Du har brutit tre revben.” Förklarade Dora.
Jag tittade på mina armar, dom var fulla med sår och var nästan täckta av blåmärken. Jag såg ut att ha blivit misshandlad.
”Vad skönt att höra.” Svarade jag och försökte le. Eric rynkade förbryllat på ögonbrynen.
”Det finns ingen anledning att försöka skämta bort det här. Du behöver inte le” sa han och skakade på huvudet.
”Jag är bara glad att jag trots allt inte är så misshandlad som jag känner mig.”
Eric gav Dora en lång förklarande blick och gick ut ur rummet och lämnade oss ensamma. Eric gick fram mot mig och lutade sig mot mig så att våra ansikten bara var några centimeter ifrån varandra.
”Det är mitt fel att det här har hänt dig. Om jag inte hade lämnat dig ensam här så hade det här aldrig hänt” sa han och det hördes tydligt vilken skuld han verkligen kände. Jag fnös.
”Om det inte vore för att dig hade jag legat i en kista nu, eller kanske aldrig blivit hittad” kontrade jag. Han skakade bara på huvudet och log mot mig.
”Du är omöjlig Anabelle.”
”Ana.” Rättade jag. Han böjde sig fram lite till så att våra läppar försiktigt snuddade vid varandra.
”Tack för att du lever” andades han. ”Tack vare dig” viskade jag.