.

Under hela förmiddagen följde Eric mig mellan alla mina lektioner. När vi hade matematik lektionen tillsammans så satt han bredvid mig.
Avundsjuka lyste i Emmas ögon, som satt vid bänken snett framför oss.
Hon sneglade bakåt på oss flera gånger och antagligen försökte hon få det att se diskret ut. Tillslut satt hon och glodde på oss, jag blängde tillbaka.
När lektionen var slut och det var lunch så lämnade Eric motvilligt min sida för att gå och lämna sina saker i sitt skåp, jag gjorde samma sak.
Till min stora förvåning så stod Dora vid mitt skåp och väntade på mig. När hon fick syn på mig så banade hon väg genom alla elever.
När hon kom gående mot mig så flyttade alla elever på sig maniskt, det var som om hon vore någon sorts kändis eller något liknande.
Hon log sitt vackra leende mot mig och jag kände mig riktigt ful vilket jag alltid gjorde i hennes omgivning.
”Ana!” Utbrast hon glatt.
”Hej Dora” svarade jag och log tillbaka.
”Jag hörde vad som hände i fredags, och jag är så ledsen. Jag vet att Eric också är det. Han mådde så dåligt, om du bara visste..” Började hon men jag avbröt henne.
”Nej, var inte ledsen. Jag överreagerade.” Hon rynkade förvirrat pannan.
”Överreagerade? Jag är rätt så säker på att vem som helst skulle reagera som du gjorde.”
Jag skakade misstroget på huvudet.
”Grejen är den att jag bryr mig inte. Det spelar ingen roll vad han är, inte vad du är heller för den delen. Jag gillar er som ni är sen får ni vara vad ni vill. Men jag blev ju rätt skraj.” Jag bet mig i läppen efter mitt erkännande. Hon skakade på huvudet men log sedan mot mig.
”Du är konstig Anabelle Stanley, men jag gillar det!” Jag skrattade till och hon tog tag i min arm och drog mig genom folkmassan.
”Kom vi ska hitta min bror” sa Dora med sin ivriga röst.
”Jag är ju precis här” skrattade Eric och jag hoppade till för plötsligt stod han framför oss.
”Vad har vi sagt om det där? Du vet att jag hatar när du gör sådär” låtsas gnällde Dora.
Sedan började båda två skratta. Eric slöt upp vid min sida och la en arm runt min midja.
Jag tryckte mig mot honom och jag visste att jag skulle kunna gå och gå hur långt som helst med hans arm runt om mig.
Vi rundade sista hörnet innan matsalen och längre fram i korridoren stod Malese och Sarah. Båda gapade förvånat när dom mig och vilka som gick vid min sida.
Jag log prövande mot dom. Malese log brett tillbaka, Sarah verkade fortfarande rätt förvirrad och besvarade inte leendet.
”Så det är här du håller hus, jag har inte kunnat nå dig på hela helgen.” Sa Malese retsamt.
”Jag har varit… upptagen” svarade jag och det hettade på mina kinder när jag tänkte efter på mitt ordval.
”Jag antar att jag får ta på mig ansvaret för det” fyllde Eric mjukt in.
Det blixtrade till i Sarah’s ögon. Utan ett ord gick hon rakt förbi mig utan att så mycket som ge mig en blick. Jag vände mig om efter henne.
”Sarah?” Frågade jag efter henne. Inget svar.
”Sarah, vart ska du? Hallå Sarah?” Ropade Malese och när inte hon heller fick något svar så småsprang hon efter henne och tog tag i hennes axel för att få henne att stanna.
”Låt mig bara va!” Skrek Sarah rakt upp i Maleses ansikte.
Malese gapade chockat och när Sarah började gå igen så försökte inte Malese stoppa henne den här gången. Hon stod orörlig och stirrade tomt efter Sarah.
Jag slängde en blick på först Eric och sedan Dora, dom såg väldigt förvirrade ut och jag förstod att dom fattade lika lite som jag gjorde.
Jag gick med snabba steg fram till Malese som hade tårar i ögonen. Jag kramade om henne.
”Det är okej” viskade jag i hennes öra. Först sa hon ingenting.
”Jag förstår inte vad det är med henne” viskade hon tillbaka efter ett tag.
”Nej inte jag heller” svarade jag.


Den kvällen försökte jag ringa Sarah flera gånger, först till hennes mobil och när det inte gav någon vidare framgång så prövade jag att ringa till hennes hemtelefon.
Enligt hennes mamma hade hon inte kommit hem idag och hon hade inte hört något ifrån henne.
Hennes mamma sa att hon förmodligen var med Malese men där visste jag att hon hade fel. När jag ringde för tredje gången till hennes hemtelefon och hennes mamma för tredje gången fick upprepa att hon inte hade kommit hem än så bestämde jag mig för att sluta vara jobbig.
Hon skulle höra av sig när hon hade kommit hem, det var i alla fall vad jag trodde.
Och sen så skulle jag ju se henne i skolan imorgon, för även om hon ignorerade mina samtal så kunde hon väl inte ignorera mig i skolan? Jag kunde inte vara säker på det.
Jag kunde inte slappna av resten av kvällen. Jag försökte verka normal under middagen.
Och efter jag hade städat undan all disk så gjorde jag en läxa som inte skulle lämnas in förrän om två veckor, bara för att försöka koppla av.
Jag bestämde mig för att gå och lägga mig tidigt, men ändå låg jag och vred mig i sängen i vad som kändes som en evighet.
Jag höll precis på att falla in i sömnen när jag kände en kall vindpust mot min panna, sedan kände jag något mjukt snudda vid den. Jag log brett för mig själv.
”Är du vaken? Förlåt om jag väckte dig.” Viskade Eric i mitt öra.
Jag svarade inte utan öppnade ögonen och kollade rakt in i hans vackra mörka ögon. Dom var bruna som choklad och jag drunknade i dom.
Jag kom på mig själv med att inte andas och drog ett hastigt andetag.
”Ska du stanna inatt?” Frågade jag.
”Om du vill” svarade Eric oskyldigt.
Vilken dum fråga, som om jag inte skulle vilja ha honom här. Det fanns nog ingenting jag hellre ville ha just nu.
”Det vill jag gärna” svarade jag.
Han strök med handen över min kind och jag tog hans hand. Han kramade om mig och jag la armarna runt hans hals och våra läppar möttes hastigt.
Sedan kurade jag ihop mig mot hans bröst och blundade.
”God natt” viskade Eric.
Jag log i mörkret. ”God natt.”