.

Det första jag hörde när jag vaknade nästa dag var det smattrande ljudet av regn mot fönsterrutan.
Ännu en regnig dag, toppen! Jag rullade över åt andra håll och skrek rakt ut när jag såg Eric ligga bredvid mig. Han skrattade lågt, och jag började minnas gårdagen. Jag drog förläget täcket över huvudet.
Jag såg säkert hemsk ut efter att ha sovit. Men jag kunde inte låta bli att fnissa åt hur förvånad jag måste ha sett ut.
”Förlåt, skrämde jag dig?”
”Ja, det kan man lugnt säga.”
Jag tittade upp från täcket och upptäckte att hans ansikte inte var mer än en decimeter ifrån mitt.
”God morgon” viskade han och log.
”God morgon” viskade jag tillbaka.
Han lutade sig närmare mig och kysste mig mjukt på munnen. Jag besvarade kyssen och den blev hetsigare. Han tryckte mig försiktigt mot sin kropp. Jag tvinade in fingrarna i hans hår och blev väldigt chockad när han helt plötsligt var borta ur min famn.
”Eric?” utbrast jag förvånat.
”Sch, din mamma är på väg för att väcka dig, vi ses senare i skolan” rösten var som ett eko, den hängde sig kvar i rummet. Jag lyckades inte ens avgöra vilket håll den kommit ifrån.
Inte förrän nu kunde jag höra stegen i trappan och jag satte mig upp på sängkanten. Mamma knackade försiktigt på dörren.
”Ana” sa han lågt.
”Ja mamma, du kan komma in.” Mamma öppnade dörren och stack in huvudet.
”Vad bra att du är vaken, jag tyckte jag hörde dig prata med någon men jag kanske bara inbillade mig” sa hon fundersamt.
”Åh, jag kollade på tv nyss” sa jag oskyldigt och pekade på den svarta skärmen som stod i ett hörn av mitt rum. Den teveapparaten hade varit trasig i över ett år nu, men jag hade aldrig berättat det för mamma.
”Jaha okej. Jag ville bara se så att du var vaken, jag tänkte åka till jobbet nu och jag kommer nog behöva jobba över så skulle du kunna säga till Aaron att det finns mat i kylen?”
”Okej.”
”Hejdå gumman” sa mamma och log.
”Hejdå.”
Mamma log och stängde sedan dörren. Hon hade gått på min lögn om att jag inte alls hade pratat med någon. Jag brukade inte ljuga för mamma och dom få gångerna jag tvingats göra det så hade jag aldrig gillat det.
Jag kände ett stygn av dåligt samvete. Men det var bättre för henne om hon inte visste, eller det var i alla fall bättre för mig.
Mamma skulle aldrig tillåta att jag hade en pojke övernattandes i mitt rum. Men det är väl som man säger? Det man inte vet lider man inte av. Och vi hade ju inte direkt hållit på med något ohyfsat.
Jag sköt undan dom tankarna och började göra mig i ordning för skolan. Jag duschade tills det var alldeles immigt på spegeln i badrummet.
Jag tog på mig ett par jeans och en blus, jag borstade mitt hår som fortfarande var vått och gick sedan ned för att äta frukost. I vardagsrummet satt Aaron och tittade på tv medans han åt.
”Aaron.” Han vände motvilligt bort blicken från teven.
”Ja?” ”Mamma bad mig berätta för dig att hon nog skulle behöva jobba över idag så det finns mat till senare i kylen som vi kan värma.”
”Okej.” Jag vände om och började gå mot köket.
”Du Ana” ropade Aaron. Jag snurrade runt och kollade frågande på honom.
”Vad är det?”
”Jag bara undrar, har du pratat något mer med Eric Roosevelt?” Han log mot mig. Jag skrattade lite och vände sedan om och började gå till köket.
”Ja det har jag” ropade jag över axeln.
Jag hörde inte vad han svarade på det för nu hade jag satt på högsta volym på radion. Det spelades en gammal låt som jag kunde utantill och jag sjöng med för full hals.
Det måste ha låtit hemskt. Men jag var för munter idag för att orka bry mig om det. Istället bredde jag en macka och hällde upp ett glas juice.
Jag bokstavligt talat slängde i mig maten och jag ställde in glaset i diskmaskinen. Jag borstade tänderna medans jag tog på mig skorna och jackan och sedan gick jag ut genom dörren och gick i rask takt till skolan.
Jag blev nästan lite förvånad när jag bara fem minuter senare såg skolan i slutet av raksträckan. Jag hade gått fortare än jag anat. Jag tänkte på hur mycket som hade förändrats sedan innan helgen.
Jag tänkte på hur Malese och Sarah skulle reagera. Sara skulle bli avundsjuk, Malese skulle bli överlycklig och fråga ut mig om precis allt som hade med det att göra.
Luften försvann från mina lungor när jag såg vem som satt på bänken bredvid parkeringen.
Han var för perfekt.
Det virvlade runt av elever på parkeringen och jag såg tydligt vem alla tjejers blickar var fästa vid. Men han verkade inte lägga märke till dom, han tittade rakt på mig och han log.
Jag lade märke till att han hade bytt kläder, nu hade han på sig ett par chinos och en skjorta. När jag var drygt trettio meter ifrån honom så reste han sig upp och gick mig till mötes.
Folk tittade efter honom där han gick, och jag trodde att deras ögon skulle ploppa ur deras hålor när dom insåg vem han var på väg mot.
”Hej.”
Jag harklade mig för att kunna svara ordentligt. ”Hej” svarade jag.
Han tog handen på min rygg och styrde mig mot skolans ingång. Jag kände blickarna på oss men jag försökte ignorera dom.
”Jag hatar när dom gör såhär” mumlade jag.
”Vadå?” Frågade Eric.
”Stirrar ut oss, som om vi vore utomjordingar.” Han lutade sig närmare mig och viskade.
”Dom där tjejerna där med blått och vitt säger att dom är avundsjuka på dig.”
Jag följde hans blick och såg till min förvåning att dom tjejerna som han menat var skolans mest populära tjejer. Rachel och Emma.
Dom var båda ledare av skolans cheerleading lag. Förra året när eleverna på skolan fått rösta på vem som skulle bli hejaklacksledare så hade det blivit lika mellan dom.
Alltså var båda hejaklacksledare nu. Emma hade aldrig varit särskilt förtjust i mig. Men Rachel och jag hade varit goda vänner när vi var yngre. Jag gapade chockat mot honom.
”Jo det är säkert, den ena tjejen verkar inte så förtjust i dig. Hon säger massa saker, som… ja. Men den andra säger att du är söt och att hon skulle göra allt för att vara dig.” Han log mot mig.
”Hur kan du veta vad dom säger?” Frågade jag förstummat.
”Jag hör dom. Det är också en speciell sak med min sort, vi har otroligt bra hörsel. Men det är ingenting jämfört med vårt luktsinne.”
Jag visste inte vad jag skulle svara utan fortsatte gå mot skolans entré.