.

Jag satte mig ner mot väggen och bara satt där och stirrade rakt fram. Miljoner tankar for genom mitt huvud.
Jag var arg på samma gång som jag var rädd, för jag var rädd. Livrädd. Jag oroade mig för hur det skulle gå för Aaron, han fick inte dö...
Och jag oroade mig för hur det skulle gå för familjen Roosevelt.. Tänk om jag hade skickat dom rakt in i döden? Det hade inte ens lugnat mig när Eric försäkrat mig om att dom var tre och Julian var ensam.
Jag kunde inte stå ut med tanken på att dom alla kanske skulle dö på grund av mig. Och tänk om Julian inte var ensam? Tänk om han tog med sig flera stycken så att dom överrumplar Eric och hans föräldrar.
Eller tänk om Julian förstår att Roosevelts kommer börja jaga honom och därför skickar hit några andra vampyrer för att döda mig.
Och jag skulle bara ha Dora som kunde försvara mig här. Jag själv var ju chanslös, det fanns inget hopp om att jag skulle lyckas kämpa emot. Jag var bara som smör i deras händer.
Jag ryckte till när jag kände en iskall arm runt mig.

"Oj förlåt om jag skrämde dig.." mumlade Dora.
"Det gör inget. Har dom andra åkt?" Frågade jag.
"Ja dom åkte precis" svarade Dora och granskade mig noga. "Gråter du?" Frågade hon sedan oroligt.
Jag kände efter med handen på kinden och kände hur blöt den var. Jag hade inte insett att jag gråtit förrens hon påpekat det. Jag torkade snabbt bort tårarna.
"Jag vet bara inte vad jag ska göra. Jag är så orolig" sa jag ynkligt.
"Det kommer att bli bra, vi ska ha kul dom här dagarna, eller hur?" Sa hon glatt.
"Jag vet inte om jag... orkar" sa jag tveksamt.
"Ana du behöver verkligen inte oroa dig för vad som kommer hända Eric, för det finns ingenting att oroa sig för. Lita på mig. Vi är flera stycken, han är ensam" sa Dora och hennes tonfall gjorde mig lite mindre orolig.
Jag visste inte vad jag skulle svara utan nickade bara lite lätt. Hon log uppmuntrande mot mig.
"Ska vi gå och titta till din mamma?" Föreslog hon och hjälpte mig upp så fort att jag blev helt snurrig i huvudet.
"Åh" sa jag och greppade tag i hennes stenhårda arm.
"Förlåt, vampyr reflexer du vet, det är svårt att komma ihåg hur omtåliga ni människor är" sa hon och flinade.

Vi gick till mamma som fortfarande satt på exakt samma plats och hon verkade inte ha rört sig en millimeter. Hon tittade upp på oss när vi kom och såg förvånad ut över att jag nu kom med Dora istället för Eric.
"Hej ms Stanley, jag är så ledsen för det som har hänt.." Sa Dora vänligt.
Mamma tittade på henne och log lite. "Har doktorn sagt någonting nytt?" Frågade jag stressat.