.

I bilen på väg hem sa vi inte mycket, Eric höll min hand medans han körde och han kastade ständigt oroliga blickar åt mitt håll.
Jag försökte komma på vad jag skulle säga om mamma såg mina blåmärken eller mitt plåster på halsen. Jag kom inte på någon bra förklaring. Och jag kunde absolut inte berätta sanningen för henne, det skulle vara livsfarligt för henne att veta om vampyrerna. Jag var inte heller säker på att jag skulle få fortsätta umgås med Eric om hon visste och det skulle jag inte överleva.

Vi svängde in på min uppfart och Eric öppnade dörren åt mig.
”Vill du att jag ska bära dig?” Frågade han och kollade tveksamt på mig.
”Nej, mamma hörde nog bilen så hon vet att jag kommer. Och jag vill undvika att hon får misstankar och frågar massa saker ifall hon ser att jag inte kan gå” svarade jag.
Han hjälpte mig ur bilen och höll i mig tills jag fått balans. Sedan tog han försiktigt händerna på mina kinder och kysste mig. Jag orkade inte ens lägga armarna runt honom.
”Lova mig att du tar det lugnt nu. Och du kanske borde stanna hemma från skolan imorgon ifall du inte mår bättre än vad du gör nu” sa han.
”Vi får se…”
”Jag älskar dig. Förlåt mig” viskade han. Jag suckade trött.
”Det var inte ditt fel.”
Han log bara lite mot mig. Jag vände mig om och började gå mot dörren. Jag fokuserade allt vad jag kunde på att gå som vanligt, jag lyckades nästan. Men det värkte i benen, jag bet ihop.
Jag vände mig om och vinkade lätt åt Eric, han hade en rynka mellan ögonbrynen. När jag gick in genom ytterdörren hörde jag att han tryckte på gasen och körde iväg. Jag drog ett djupt andetag.
”Mamma, jag är hemma” ropade jag. Inget svar.
Jag tog av mig jackan och skorna och gick sedan in i köket. Hon var inte där heller.
”Aaron?” ropade jag. Inget svar där heller.
Jag gick in i vardagsrummet, det var tomt. Jag sprang uppför trappan och knackade på Aarons dörr.
”Aaron?” sa jag.
Han svarade inte så jag öppnade dörren, det var tomt i hans rum, fönstret stod på vid gavel. Jag stängde det.
Vad tänkte han med? Det var ju iskallt ute idag. Jag gick in i mitt rum och la väskan på sängen.
Plötsligt knackade det häftigt på mitt fönster. Jag hoppade till men jag såg sedan att det var Eric.
Jag öppnade balkongdörren. Jag såg på hans ansiktsuttryck att det var något som inte stämde.
”Eric vad är det?” Han tittade skräckslaget på mig.
”Vi måste till sjukhuset nu” sa han med livlös röst.
”Eric, vad har hänt? Varför måste vi till sjukhuset?” Han tittade mig i ögonen, hans blick oroade mig.
”Det är Aaron” sa han tyst. Jag kände hur jag blev helt kall inombords.
”Aaron? Vad har hänt? Är han..?”
Jag kunde inte röra mig, jag var fastfrusen i golvet. Eric sa inget utan lyfte blixtsnabbt upp mig och på mindre än en sekund satt vi i hans bil.
Jag brydde mig inte om att ta på mig bältet vilket jag egentligen borde ha gjort med tanke på att Eric körde alldeles för fort.
Mitt hjärta bankade fort och jag kallsvettades. Vad hade hänt med Aaron? Jag kände tårarna trycka i ögonvrårna och jag började få panik.