.

Jag vaknade med ett skrik och jag var helt svettig. Mitt hjärta bankade och jag andades häftigt.
Jag satte mig upp i sängen och försökte skaka av mig rädslan. Det var bara en dröm, det var bara en dröm, intalade jag mig själv.
När min andhämtning var regelbunden igen så klev jag upp ur sängen. Jag kollade på klockan, den var inte mer än halv nio på morgonen.
Jag tog en dusch och gjorde allt långsamt för att få tiden att gå snabbare. Jag klädde på mig dom första kläderna jag hittade och gick sedan ned för att äta frukost.
I hallen stod Sarahs skor och på en krok hängde hennes jacka. Jag mindes det som hänt igår kväll och fick plötsligt ett väldigt stort behov av att komma härifrån.
Jag slängde på mig jackan och skorna och brydde mig inte om att äta. Patty gnällde från sin korg så jag hällde snabbt upp lite mat i hans skål i köket.
När jag hade gjort det så gick jag ut. Jag började gå utan att veta vart jag var på väg. Jag gick på trottoaren längs vägen.
Efter ett tag så ledde en smal stig in i skogen bredvid mig. Jag svängde av på den och började gå allt djupare in i skogen.
Jag visste inte vart jag var på väg, för jag hade ingenstans att ta vägen. Det var väldigt stilla i skogen, det hördes inget fågelkvitter och inga djur syntes till.
Jag svängde av på ytterligare en väg och nu var jag så långt inne i skogen att jag inte längre hörde ljudet från bilarna på vägen, fast allt annat var knäpptyst.
Jag satte mig ned på en trädstam och bara satt där. Hur kunde Sarah göra såhär mot mig? Jag förstod fortfarande inte det. Det var Aarons fel också, det var jag medveten om.
Men samtidigt så hade Aaron alltid varit på det här sättet, han tänker inte efter innan han gör något. Han hade sabbat hans senaste förhållande på det sättet. Jag var säker på att Sarah hade gjort det med flit.
Jag sparkade irriterat på en sten som låg vid min fot och följde den med blicken. Den stannade inte mer än två meter ifrån mig precis vid ett par fötter som alldeles nyss inte varit där.
Jag stelnade till och höjde blicken.
Framför mig stod en ung svarthårig kille, han var lång och hans ansikte bar upp en självsäker min. Han log snett mot mig. Hans bleka hud och perfekta drag gjorde så att jag insåg direkt vad han var, mitt blod frös till is. Jag ställde mig upp och backade några steg.
”Jag hade visst mer tur än väntat, att få träffa dig här. Ensam” hans lena röst fick mig att stelna till och förbli en staty. Jag kunde inte röra mig en meter. ”Det är en ära att få träffa dig, Anabelle” fortsatte han.
”Hur?” Var det enda jag fick fram.
”Du förstår, din pappa och jag brukade jobba tillsammans. Men sedan ville han inte vara med i leken längre. Så han stack. Därför är mitt enda val att döda dig, precis som jag sa till honom att jag skulle göra om han svek mig.”
”Du… Du är Julian” viskade jag. Han log belåtet.
”Jag visste väl att du hade hört talas om mig” sa han och hans belåtna min äcklade mig.
”Din pappa ljög alltså inte, du är verkligen vacker. Det är synd att jag måste döda dig.”
”Snälla” bad jag.
Jag backade ytterligare två steg och mitt hjärtas höga bankande var det enda som hördes, resten var knäpptyst.
För första gången i mitt liv gjorde jag något som jag aldrig gjort förut. Jag bad till Gud, jag bad om att få överleva det här.
Jag tänkte på hur allt skulle bli om jag dog, mamma skulle inte klara ännu ett dödsfall i familjen, det skulle knäcka henne totalt. Tanken på att inte få se Erics ansikte en till gång fick mig att hålla alla mina sinnen på topp.
Jag tittade mig runt efter den bästa flyktvägen jag kunde hitta. Jag valde en och började springa allt vad jag kunde.
Det var slöseri med energi. Jag hade inte kommit mer än 3 meter innan Julian stod framför mig. Han skrattade.
”Det finns ingen anledning till att försöka rymma. Du kan inte komma undan.” 
Jag kände hjälplösheten dra ner mig och mina ben vek sig under mig. Jag greppade tag i ett träd för att hålla mig upprätt. Mina leder var som spagetti, dom kunde inte röra på sig.
En hjälplös tår gled ner för min kind. Jag torkade snabbt bort den. Jag tänkte inte ge honom nöjet att få mig att gråta.
Han släntrade mot mig och log brett. Han drog upp ärmarna på hans jacka som för att förbereda sig för en måltid.
Jag glömde bort hur man gjorde för att andas och jag kunde inte förmå mig själv att ens försöka hitta mina lungor igen.
Hans tänder var blottade och han morrade likt ett rovdjur. En ilning for längs min ryggrad.