.

”Ta det lugnt Ana, det är jag, Isobel. Erics mamma” sa den änglalika rösten lågt. När jag hörde hans namn så rös jag.
Men jag kunde inte förmå mig själv att bli rädd, hennes röst var trygg och vad jag behövde just nu var trygghet.
”Är Eric här?” viskade jag.
”Nej, han är väldigt ledsen för att du blev så rädd. Jag sa åt honom att gå och leta efter dig i skogen men han ville inte skrämma dig mer än han redan hade gjort. Så jag bestämde mig för att hämta dig istället”
”Är du..?” jag kunde inte yttra ordet. Jag hörde henne svälja.
”Ja, jag är också en vampyr” svarade hon sedan lågt.
”Snälla, döda mig inte” pep jag. Till min stora förvåning brast hon ut i skratt.
”Varför skrattar du?” frågade jag förvirrat.
”Ingen i min familj lever på människoblod. Vi dricker bara blod av djur, det är därför jag klarar av att vara så här nära dig” förklarade hon mjukt. Jag tittade upp på den mörkt blåa himlen.
”Vad är klockan?” utbrast jag.
”Klockan är halv tolv. När skulle du vara hemma? Jag kan köra dig hem”
”Jag vet inte, jag kommer inte ihåg” svarade jag förvirrat.
”Kom, jag hjälper dig” sa Isobel och tog händerna under mig och bar upp mig i sin famn.
”Nej, du kan inte bära mig” protesterade jag och försökte krångla mig ur hennes grepp. Men det var omöjligt.
”Jo det kan jag, slappna bara av nu” sa hon med vänlig röst. Jag orkade inte kämpa emot mer utan kände hur tunga mina ögonlock var. Jag slöt ögonen och somnade.

Kalla vindpustar smekte mitt ansikte. Det tog ett tag innan jag förstod att det i själva verket var andetag. Jag öppnade försiktigt ögonen.
Inte mer än en decimeter ifrån mitt ansikte var Eric. Jag sparkade mig bakåt i sängen och slog huvudet i sängkanten. Det gjorde ont.
”Aj” gnällde jag.
”Hur gick det?” frågade Eric oroligt.
”Jag överlever” svarade jag. Jag kom på att mig själv med hans närvaro och för en sekund tvivlade jag på att jag helt ärligt skulle överleva. Mitt hjärta började slå fortare.
”Ana, jag är så ledsen för det som hände ikväll. Jag menade inte att göra dig rädd. Jag vet inte vad jag ska säga. Förlåt” han pratade väldigt fort.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag kollade mig runt och såg till min lättnad att jag var i mitt rum. I skenet av gatlampan utanför så kunde jag se Erics bekymrade ansikte.
 Han satt bredvid mig på min säng. Jag såg att balkongdörren var öppen och mina tunna vita gardiner vajade sakta fram och tillbaka av vinden.
”Hur kom jag hem?” frågade jag osäkert.
”Jag körde dig hem, du hade glömt din jacka hemma hos mig och i den låg din mobil. Du hade fått ett sms av din mamma där det stod att hon hade varit tvungen att åka till jobbet och inte skulle komma hem förrän sent på natten. Förlåt att jag tittade på din mobil men jag var tvungen” förklarade han ursäktande.
Vilken tur jag hade, att mamma hade behövt jobba över. Hur skulle jag annars ha förklarat leran på mina byxor? Eller varför min mascara var runt hela ansiktet. Jag tittade ner på min kropp.
Jag hade på mig en t-shirt och ett par jeans. Det var garanterat inte mina kläder. Jag började koka av ursinne.
”Hur fan kan jag ha bytt kläder? Har du bytt kläder på mig kanske?” frågade jag ursinnigt. Han skrattade lågt.
”Nej, Dora bytte kläder på dig, jag lovar” svarade han oskyldigt. Jag slappnade av. Och jag skämdes, mina kinder hettade. Han måste ha märkt hur varmt mitt ansikte blev för jag kunde se att han log.
”Är det här Doras kläder?” frågade jag och tittade ner på dom.
”Ja” svarade han enkelt.
Jag satte mig upp i sängen och granskade honom. Han hade på sig en vit t-shirt som smet åt om hans vältränade överkropp och ett par mörka jeans.
En kall vindpust som kom från den öppna balkongdörren fick mig att rysa till och jag drog täcket runt mig.
”Fryser du inte?” frågade jag och rynkade på ögonbrynen.
”Nej, det är en sak med… vad jag är. Jag är redan kall. Kyla berör mig inte” förklarade han och han försökte få rösten att låta oberörd.
”Okej” sa jag lätt. Jag kom plötsligt ihåg allt som hänt ikväll och jag grep hårt tag i sängkanten.
”Du har lite att förklara” sa jag kyligt.
”Jag vet”
”Varför har ni en bild på pappa och mig i ert vardagsrum?” fick jag ur mig. Jag satt på helspänn och väntade mig en bra förklaring.
”Din pappa Robert och min pappa Leon kände varandra förut. Robert gillade mig väldigt mycket och ville att du och jag skulle bli tillsammans när du hade blivit äldre” började han.
”Så pappa visste om vad ni egentligen var?” avbröt jag förvånat.
”Ja, han visste. Robert och Leon jobbade tillsammans ett tag förut och det var då dom lärde känna varandra. Dom blev mycket goda vänner och Leon litade så mycket på Robert att han berättade vår hemlighet för honom”
”Men om Leon kände pappa så bra så måste han väl veta vart han är nu” min röst var upphetsad.
”Det här är svårt, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här” han tog en paus för att komma på hur han ska börja. ”Din pappa försvann ju för fyra år sedan. Dagen innan han försvann så kom han till mig och fick mig att lova att skydda dig hela ditt liv, att alltid vaka över dig.”
”Men vadå? Hade han planerat att försvinna?” frågade jag förbryllat.
”Nej, så var det inte. Det var mycket mer komplicerat än så. Han hade inget val, han visste att det skulle hända förr eller senare” Eric rynkade på ögonbrynen. Jag förstod inte vad som hade hänt med pappa.
”Vad menar du med inget val?” Eric såg mig djupt i ögonen.
”Din pappa blev lite för insatt i oss vampyrer och hur vi lever. Det blev en slags hobby för honom. En natt när han var ute och gick som han brukade göra på nätterna så dök en vampyr upp som hette Julian upp och han hade med sig ett foto på dig och Aaron. Han sa att han skulle döda er båda ifall han inte blev en av hans egna” Eric slutade prata och tittade på mig. Jag svalde hårt och försökte se samlad ut.
”En av hans egna?” frågade jag.
”Vampyr” svarade Eric lågt. Jag drog efter andan.
”Är pappa en..?” började jag men sedan var klumpen i halsen för tjock för att den skulle kunna släppa fram något ljud.
”Jag är så ledsen Ana” viskade Eric och drog mig närmare sig.
Istället för att bli rädd av hans närhet så drog jag honom närmare mig. Jag struntade i att han var så kall att jag frös, jag borrade in mitt ansikte i hans tröja och grät.
Han höll om mig utan att säga någonting. Han lät mig gråta ut och sedan samla mig.