.

”Jag var arton år gammal och året var 1873. Min riktiga far, Nicholas, var ledare över hela den brittiska flottan. Han ville att jag skulle ta över hans plats som överhuvud. Men jag vägrade. Jag hade andra planer, jag ville gifta mig och skaffa familj. Min far var en mycket bestämd och sträng man, han var van att alltid få som han ville. Och något han verkligen inte gillade var att hans enda son inte ville ta över efter honom själv. Jag hade vid det laget träffat en tjej som hette Elisabeth, som jag var helt fäst vid. Hon var inte lik någon annan tjej jag träffat, hon var energisk, barnslig och framför allt, väldigt vacker. Nicholas gillade inte mina planer om min framtid tillsammans med Elisabeth. I själva verket var det nog Elisabeth han inte gillade. Hon var en vanlig skrädderska, hon var inte från någon adlig familj som jag var. Han tyckte att jag var för bra för honom. Tillslut fick jag nog och gjorde uppror mot honom. Jag berättade för honom att jag hade friat till Elisabeth och att vi skulle gifta oss. Jag och Nicholas blev ovänner, han sa att han aldrig mer ville se mig. Jag skrek till honom att det var sista gången han skulle få se mig om det verkligen var vad han ville, jag sa att jag tyckte att han var en usel fader. Nästa kväll när jag var på väg att möta Elisabeth så hörde jag ett skrik från en kvinna i skogen bredvid mig. Jag tog min ljuslykta och gick in i skogen. Först såg jag ingenting, allt var mörkt. Sedan hörde jag att skriket var närmare mig. Jag började små springa och till min stora fasa så såg jag Elisabeth ligga på marken, hon blödde väldigt mycket. Jag slängde mig ned på knä bredvid henne och sa: ”Elisabeth? Vad är det som har hänt?” Hon svarade inte utan fortsatte skrika. Jag såg en skugga i skenet av min lykta. ”Vem där?” frågade jag rakt ut i luften. Jag hörde ett mullrande skratt, jag kände igen det och jag skrek av ursinne. Det var Nicholas. Jag slängde mig på honom och slog allt vad jag kunde. Men han hade en kniv med sig och med den så högg han mig så jag fick djupa sår. Han var starkare än mig och tillslut fick han övertaget. Tillslut orkade jag inte kämpa emot längre. När han var säker på att jag skulle dö så lämnade han mig där, han lämnade mig! Min egen far!”
Eric hade tårar i ögonen och jag kunde tydligt märka hur insatt han var i berättelsen. Jag förstod att det rev upp djupt lagda sår i honom av att berätta den. Jag la armarna om honom och kramade honom tröstande.
”Du behöver inte berätta mera. Jag förstår att det är jobbigt att tänka på den kvällen” sa jag tyst.
”Jag vill berätta mitt förflutna för dig, jag vill att du ska förstå mig. Att du inte ska vara rädd för mig och tro att jag är något monster”
”Jag tror inte..” Jag ändrade mig mitt i meningen, ”jag vet att du inte är något monster. Om jag gjorde det, varför skulle jag då sitta här med dig nu?”
Jag fångade hans blick och han tog mitt ansikte mellan hans stora händer. Sedan kysste han mig mjukt på munnen.
”Du är för bra för att vara sann” viskade han lågt.
”Det där stämmer inte” protesterade jag.
”Ana, du vet inte hur länge jag har varit i dina trakter, hur länge jag har vakat över dig” han tittade på mig med sina makalösa ögon.
”Vad menar du? Har du följt efter mig?”
”På sätt och vis. Jag blev fäst vid dig redan när du bara var en liten flicka. Har du aldrig undrat hur du har kunnat överleva dom mest farliga situationer?” Han tittade på mig och log sitt vackra leende.
”Var det du som räddade mig när jag höll på att bli överkörd?” Frågade jag häpet.
Bara minnet av den olyckliga dagen fick mig att vilja spy. Jag kom mycket väl ihåg synen av motorcykeln som kommit med en sådan fart mot mig att jag inte ens hade en chans att tänka på åt vilket håll jag skulle kasta mig av vägen. Jag hade varit tretton år när det hände.
”Jag kom nästan för sent. Jag hörde din mammas panikfyllda skrik och jag rusade dit så fort jag kunde. Jag hann dit i tid och jag lyckades nästan få dig att förbli oskadd. Men stöten av min kropp när jag tacklade dig av vägen bröt tre revben på dig. Allt gick för fort för att din mamma skulle kunna se mig, för henne såg det bara ut som att motorcyklisten körde på dig och att du flög av vägen. Det var hemskt. För en sekund trodde jag att du var borta föralltid, att jag hade brutit mitt löfte mot din pappa. Men jag hann, och det är inte enda gången jag har räddat dig.” Jag kunde höra en klang av stolthet i hans röst. Jag gapade chockat mot honom.
”Det var därför doktorn ständigt upprepade att det var ett under att jag fortfarande levde, att det inte fanns någon som helst förklaring till hur det kunde vara möjligt. Att jag hade en riktigt snäll…” Jag kom av mig.
”Att du hade en snäll vadå?” Frågade Eric nyfiket.
”Skyddsängel” viskade jag. Eric log ännu bredare mot mig och lyfte upp mig i hans knä.
”Jag kommer alltid vara din skyddsängel. Så länge du vill ha mig som din pojkvän så kommer jag aldrig lämna dig. Jag kan inte påstå att jag skulle sluta vaka över dig ens då men jag tror du förstår min poäng.”
Det bubblade i min mage, jag kunde inte hjälpa att jag tänkte högt.
”Pojkvän” sa jag fundersamt, men lågt. Eric skrattade till.
”Ja, vad föredrar du, partner?” Eric skrattade lågt för sig själv.
”Pojkvän funkar bra för mig” sa jag skämtsamt. Eric kastade en blick över min axel.
”Ana, klockan är mycket, du borde försöka sova.”
”Jag kan ju inte sova när du är här, jag menar, jag vill ju inte vara otrevlig.”
”Det gör ingenting, jag stannar här.”
”Eh… Jag tror inte att min mamma skulle gilla tanken av att en pojke sover över i min säng” sa jag tveksamt.
”Ta det lugnt Ana, hon kommer aldrig få reda på något. Och förresten så stämmer det inte direkt” sa Eric retsamt.
”Vad är det som inte stämmer?” Frågade jag förbryllat.
”Att en pojke sover över i din säng” svarade han med samma retsamma tonfall.
”Jag förstår inte riktigt vad du menar, vad kallar du dig själv då?”
”Saken är den att… jag sover aldrig” hans retsamma tonfall fanns inte längre där, nu var hans röst allvarlig.
”Vad? Sover du aldrig?” Frågade jag häpet.
”Nix” svarade han lätt.
”Okej” sa jag bara.
”Vi pratar mer imorgon, för nu ska du sova Ana. Godnatt” viskade Eric i mitt öra och tryckte ner mig i sängen. Han strök mig över ryggen och kysste mig i nacken.
Jag trivdes så otroligt bra i hans närhet. Och fast jag försökte hålla mig vaken så smög sig sömnen tillslut på mig i alla fall.
Men det gjorde inte så mycket, för jag var nästan helt säker på att han skulle vara där när jag vaknade.

”Så han övergav oss bara?” frågade jag med trött röst. Eric tittade ängsligt på mig.
”Nej det var inte så. Som jag sa så blev han för insatt i vampyrer och då blev vampyren vid namn Julian rädd att han skulle avslöja vad vi egentligen är. Han hotade med ditt och din brors liv om inte Robert frivilligt gick med på att bli vad han själv var.” Hans ansiktsuttryck var omöjligt att tolka.
En kort stund undrade jag vad han tänkte på, men en annan känsla fyllde mina tankar.
Dom senaste fyra åren hade jag alltid fått höra att min pappa var död, att det inte fanns någon anledning att fortsätta hoppas.
Att jag borde gå vidare med mitt liv, acceptera hans frånvaro. Jag hade alltid protesterat mot det faktum att han antagligen var borta föralltid.
Nu visste jag varför, jag hade alltid varit så säker på att han fortfarande var vid liv. Ibland hade jag till och med kunnat svära på att jag hört hans röst, eller bara känt hans närvaro.
Att nu få veta att han faktiskt levde fick mig att vilja lipa åt alla dumma psykologer som jag pratat med, eller åt skolans kurator, till och med åt mamma. Jag hade haft rätt hela tiden. Eric avbröt mina tankar.
”Vad tänker du på?” Han granskade mitt ansiktsuttryck.
”I alla dessa år har jag klandrat pappa, trott att han övergivit oss. Jag vägrade tro på allt som alla sa till mig, att han antagligen var död. Men nu vet jag” jag pratade fort och otydligt.
Men Eric verkade uppfatta orden jag sa i alla fall. Han gav mig en blick som antydde att han lät mig fortsätta prata.
”Pappa offrade sitt liv för mitt och Aarons” sa jag långsamt med ett lågmält tonfall. Än en gång kunde jag inte hålla tårarna tillbaka och Eric smekte mig över ryggen.
Jag kände mig fånig, att sitta och gråta när jag var med honom. Jag rodnade och gömde mitt ansikte mot hans bröstkorg. Han var kall, jag frös men jag orkade inte bry mig om det.
Då gick det upp för mig, att det inte fanns någon annan människa i världen som jag skulle vilja byta ut mot honom just nu. Det fanns ingen annan jag skulle vilja sitta tätt intill, jag struntade i vad han var.
Det var dumt, det visste jag. Han var farlig, men jag kunde inte låta mig själv lida genom all smärta som skulle orsakas av att vara utan honom igen.
Jag sneglade upp på hans alltför perfekta ansikte och han tittade mig rakt i ögonen. Jag var tvungen att titta ner och jag sänkte huvudet en aning.
Han tog sitt finger under min haka och lyfte upp mitt huvud igen. Han lyfte på ena handen och torkade bort en tår från min kind. Han tittade på mig med en intensiv blick som var omöjlig att väja ifrån.
Han sa ingenting utan lutade sig sakta närmare mig. Mitt hjärta slog så fort att jag var säker på att jag skulle få en hjärtattack. När hans läppar försiktigt nuddade mina så besvarade jag kyssen.
Hans läppar var mjuka men ändå hårda. Hela mina tankar var fyllda med honom. Han tryckte försiktigt min kropp mot hans och jag tvinade in fingrarna i hans hår.
Kyssen var långsam, men den var så mycket bättre än någon annan kyss jag fått. Alltför fort så föste Eric försiktigt bort mig från honom.
Han vände sig bort från mig och ställde sig upp. Han stod där stilla och andades tungt. Jag bet mig i läppen.
”Eric?” viskade jag. Han svarade inte. Jag klev upp ur sängen och gick fram till honom.
”Eric?” frågade jag igen. Jag höjde handen för att vända hans ansikte mot mig men han slog bort den. Jag fick en klump i magen.
”Vad är det?” frågade jag.
”Ana, ge mig lite tid. Jag vill inte att du ska bli rädd för mig” väste han mellan sammanbitna tänder. Jag svalde hårt och lyfte bestämt upp handen igen och den här gången vände han sig istället om helt, bort från mig.
”Eric, du behöver inte dölja vem du är för mig. Nu när jag vet sanningen om vad du verkligen är så lär jag inte bli lika rädd igen” manade jag lugnande.
”Jag skäms över den jag är, jag vill inte att du ska se mig som ett monster” viskade Eric. Men han vände ändå sig sakta mot mig. När han stod rakt mot mig så tittade han sorgset på mig.
Jag kvävde skriket som ville komma ut. Jag kunde inte plåga honom genom att bli rädd för honom igen. Han hade lovat att inte skada mig, och jag trodde på honom.
Hans puppillrar var lika svarta som vems som helst men hans irisar var blodigt röda. Ögonvitorna verkade också ha fått en mörkare färg och under hans stängda läppar stack två långa vassa tänder ut.
Jag kämpade med hela min kraft för att tränga tillbaka rysningen som gick längs ryggraden. Han såg farligare ut än vad något sorts skräckodjur jag kunde komma på.
Jag tvingade mig själv att komma på någonting att säga.
”Du är inget… monster. Du är du och det är så jag vill att du ska vara. Jag vill inte ha dig på något annat sätt.” Meningen lät konstig redan efter jag sagt den.
Han blickade sorgset ner och tog min ena hand i båda sina. Sedan drog han mig till sängen och drog ner mig bredvid honom.
”Menar du det? Är du inte rädd?” viskade han.
”Nej jag är inte rädd” ljög jag. Hans ögon var nu bara lite röda och dom långa tänderna var borta. Jag drog ett djupt andetag.
”Får jag ställa några frågor?” frågade jag försiktigt.
”Ja, jag förstår att du säkert har tusentals frågor” svarade Eric.
”Din mamma berättade att ni endast lever på djurblod, hur fungerar det?”
”Det stämmer. Det var min mamma Isobel som upptäckte att det fungerade att överleva utan att behöva döda människor. Det håller mig levande men det är verkligen inte samma sak som att leva på människoblod.”
”Vad är skillnaden?”
”Människoblod ger oss vår optimala styrka, den styrkan kan vi inte uppnå om vi endast lever på djurblod. Men hittills har det inte varit något problem.”
”Okej. Men är Isobel och Leon dina… riktiga föräldrar?”
”Nej, det är bara vad vi får alla att tro. Vi vill inte dra allt för mycket uppmärksamhet till oss och folk skulle börja undra ifall vi inte var deras barn.” Han gjorde citat tecken när han sa ordet ”barn”.
Jag funderade över detta faktum ett tag. ”Men hur hittade ni varandra då?”
”Isobel och Leon hittade varandra långt innan jag ens var född, någon gång under tidiga artonhundratalet. Jag var den som räddade Dora, hennes historia är lång och den får du höra någon annan gång. Eller i stort sett så vet jag ju bara om en liten bit av hennes liv innan hon blev förvandlad. Bara den lilla tiden som jag träffade henne då hon fortfarande var människa. Alla dom andra tre har sina egna berättelser, detaljer som jag inte känner till. Därför känns det fel att låta dig höra dom av någon annan än dom själva. Det var Leon som räddade mig, jag var svårt misshandlad och låg i en öde skog. Jag var medvetslös och jag hade inte långt kvar.”
Jag kunde se på Eric att han i sina tankar var långt tillbaka i tiden. Jag undrade hur länge. Säkert flera århundraden.
 Han satt tyst och funderade ett tag tills han plötsligt verkade komma ihåg att jag var där och han granskade noga mitt ansikte.
”Jag borde nog inte berätta min historia, den är inte precis en trevlig sådan” sa han tveksamt.
”Jo snälla, jag vill höra den” sa jag och tittade honom djupt i ögonen.
I alla fall så djupt jag kunde utan att drunkna. Han log mot mig en kort stund och harklade sig sedan och blev sedan allvarlig. Han började berätta.

”Ta det lugnt Ana, det är jag, Isobel. Erics mamma” sa den änglalika rösten lågt. När jag hörde hans namn så rös jag.
Men jag kunde inte förmå mig själv att bli rädd, hennes röst var trygg och vad jag behövde just nu var trygghet.
”Är Eric här?” viskade jag.
”Nej, han är väldigt ledsen för att du blev så rädd. Jag sa åt honom att gå och leta efter dig i skogen men han ville inte skrämma dig mer än han redan hade gjort. Så jag bestämde mig för att hämta dig istället”
”Är du..?” jag kunde inte yttra ordet. Jag hörde henne svälja.
”Ja, jag är också en vampyr” svarade hon sedan lågt.
”Snälla, döda mig inte” pep jag. Till min stora förvåning brast hon ut i skratt.
”Varför skrattar du?” frågade jag förvirrat.
”Ingen i min familj lever på människoblod. Vi dricker bara blod av djur, det är därför jag klarar av att vara så här nära dig” förklarade hon mjukt. Jag tittade upp på den mörkt blåa himlen.
”Vad är klockan?” utbrast jag.
”Klockan är halv tolv. När skulle du vara hemma? Jag kan köra dig hem”
”Jag vet inte, jag kommer inte ihåg” svarade jag förvirrat.
”Kom, jag hjälper dig” sa Isobel och tog händerna under mig och bar upp mig i sin famn.
”Nej, du kan inte bära mig” protesterade jag och försökte krångla mig ur hennes grepp. Men det var omöjligt.
”Jo det kan jag, slappna bara av nu” sa hon med vänlig röst. Jag orkade inte kämpa emot mer utan kände hur tunga mina ögonlock var. Jag slöt ögonen och somnade.

Kalla vindpustar smekte mitt ansikte. Det tog ett tag innan jag förstod att det i själva verket var andetag. Jag öppnade försiktigt ögonen.
Inte mer än en decimeter ifrån mitt ansikte var Eric. Jag sparkade mig bakåt i sängen och slog huvudet i sängkanten. Det gjorde ont.
”Aj” gnällde jag.
”Hur gick det?” frågade Eric oroligt.
”Jag överlever” svarade jag. Jag kom på att mig själv med hans närvaro och för en sekund tvivlade jag på att jag helt ärligt skulle överleva. Mitt hjärta började slå fortare.
”Ana, jag är så ledsen för det som hände ikväll. Jag menade inte att göra dig rädd. Jag vet inte vad jag ska säga. Förlåt” han pratade väldigt fort.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag kollade mig runt och såg till min lättnad att jag var i mitt rum. I skenet av gatlampan utanför så kunde jag se Erics bekymrade ansikte.
 Han satt bredvid mig på min säng. Jag såg att balkongdörren var öppen och mina tunna vita gardiner vajade sakta fram och tillbaka av vinden.
”Hur kom jag hem?” frågade jag osäkert.
”Jag körde dig hem, du hade glömt din jacka hemma hos mig och i den låg din mobil. Du hade fått ett sms av din mamma där det stod att hon hade varit tvungen att åka till jobbet och inte skulle komma hem förrän sent på natten. Förlåt att jag tittade på din mobil men jag var tvungen” förklarade han ursäktande.
Vilken tur jag hade, att mamma hade behövt jobba över. Hur skulle jag annars ha förklarat leran på mina byxor? Eller varför min mascara var runt hela ansiktet. Jag tittade ner på min kropp.
Jag hade på mig en t-shirt och ett par jeans. Det var garanterat inte mina kläder. Jag började koka av ursinne.
”Hur fan kan jag ha bytt kläder? Har du bytt kläder på mig kanske?” frågade jag ursinnigt. Han skrattade lågt.
”Nej, Dora bytte kläder på dig, jag lovar” svarade han oskyldigt. Jag slappnade av. Och jag skämdes, mina kinder hettade. Han måste ha märkt hur varmt mitt ansikte blev för jag kunde se att han log.
”Är det här Doras kläder?” frågade jag och tittade ner på dom.
”Ja” svarade han enkelt.
Jag satte mig upp i sängen och granskade honom. Han hade på sig en vit t-shirt som smet åt om hans vältränade överkropp och ett par mörka jeans.
En kall vindpust som kom från den öppna balkongdörren fick mig att rysa till och jag drog täcket runt mig.
”Fryser du inte?” frågade jag och rynkade på ögonbrynen.
”Nej, det är en sak med… vad jag är. Jag är redan kall. Kyla berör mig inte” förklarade han och han försökte få rösten att låta oberörd.
”Okej” sa jag lätt. Jag kom plötsligt ihåg allt som hänt ikväll och jag grep hårt tag i sängkanten.
”Du har lite att förklara” sa jag kyligt.
”Jag vet”
”Varför har ni en bild på pappa och mig i ert vardagsrum?” fick jag ur mig. Jag satt på helspänn och väntade mig en bra förklaring.
”Din pappa Robert och min pappa Leon kände varandra förut. Robert gillade mig väldigt mycket och ville att du och jag skulle bli tillsammans när du hade blivit äldre” började han.
”Så pappa visste om vad ni egentligen var?” avbröt jag förvånat.
”Ja, han visste. Robert och Leon jobbade tillsammans ett tag förut och det var då dom lärde känna varandra. Dom blev mycket goda vänner och Leon litade så mycket på Robert att han berättade vår hemlighet för honom”
”Men om Leon kände pappa så bra så måste han väl veta vart han är nu” min röst var upphetsad.
”Det här är svårt, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här” han tog en paus för att komma på hur han ska börja. ”Din pappa försvann ju för fyra år sedan. Dagen innan han försvann så kom han till mig och fick mig att lova att skydda dig hela ditt liv, att alltid vaka över dig.”
”Men vadå? Hade han planerat att försvinna?” frågade jag förbryllat.
”Nej, så var det inte. Det var mycket mer komplicerat än så. Han hade inget val, han visste att det skulle hända förr eller senare” Eric rynkade på ögonbrynen. Jag förstod inte vad som hade hänt med pappa.
”Vad menar du med inget val?” Eric såg mig djupt i ögonen.
”Din pappa blev lite för insatt i oss vampyrer och hur vi lever. Det blev en slags hobby för honom. En natt när han var ute och gick som han brukade göra på nätterna så dök en vampyr upp som hette Julian upp och han hade med sig ett foto på dig och Aaron. Han sa att han skulle döda er båda ifall han inte blev en av hans egna” Eric slutade prata och tittade på mig. Jag svalde hårt och försökte se samlad ut.
”En av hans egna?” frågade jag.
”Vampyr” svarade Eric lågt. Jag drog efter andan.
”Är pappa en..?” började jag men sedan var klumpen i halsen för tjock för att den skulle kunna släppa fram något ljud.
”Jag är så ledsen Ana” viskade Eric och drog mig närmare sig.
Istället för att bli rädd av hans närhet så drog jag honom närmare mig. Jag struntade i att han var så kall att jag frös, jag borrade in mitt ansikte i hans tröja och grät.
Han höll om mig utan att säga någonting. Han lät mig gråta ut och sedan samla mig.