.

Jag började skaka av nervositet.
”Jag har redan träffat din mamma, och din syster” fick jag fram.
”Ta det lugnt Ana, det är inget som du behöver stressa upp dig för. Dom kommer gilla dig. Faktiskt så vet jag att Dora redan gör det och min mamma tycker att du verkar vara en bra tjej. Jag vill bara att du ska få träffa min familj så att du vet vilka det är. Så sluta stressa upp dig så mycket” sa Eric med en mjuk röst.
”Jag stressar inte upp mig” mumlade jag.
Eric kollade på mig och himlade med ögonen.
”Ana om det är någon som vet att du stressar upp dig just nu så är det jag. För ditt hjärta slår som en trumma. Ta det lugnt” han tog min hand i sin och kollade på mig med en lugnande blick. ”Det kommer gå bra.”
Det hjälpte inte hur lugn hans röst var, jag kunde inte sluta skaka.
Jag var inte nervös för själva hälsandet utan det jag var nervös för var ifall dom inte skulle tycka om mig. Om dom skulle tycka att jag var opassande för Eric och inte gilla mig överhuvudtaget så skulle det bli väldigt jobbigt för mig i framtiden att komma hem till honom.
Tänk om det till och med slutade så illa att dom verkligen hatade mig och Eric blev tvungen att göra slut med mig.
Den tanken tålde jag inte och den fick mig att skaka ännu mer. Eric kastade en ängslig blick på mig.
”Du vill verkligen ta kål på mig” mumlade han för sig själv.
Han tog tag i min arm och höll fast mig så att jag slutade skaka.
”Dom kanske inte kommer gilla mig” viskade jag. Han suckade och himlade med ögonen. Sedan log han.
Under resten av bilresan så satt jag och försökte tänka ut hur jag skulle hälsa på hans föräldrar, jag försökte intala mig själv att det inte skulle bli så hemskt som jag trodde.
Men jag drogs ständigt tillbaka till allt negativt som kunde hända. Vi åkte genom den täta skogen på en väg som man knappt såg.
När skogen öppnade sig och vi körde in på vad som antagligen var deras uppfart så började jag svettas.
Eric klev ur bilen och öppnade dörren åt mig. Han tog min hand och drog mig ut ur bilen.
”Det här kommer gå bra Ana, lita på mig. Dom skulle aldrig vara otrevlig mot någon som jag gillar. Och jag tror inte att det finns någon i hela världen som inte skulle vilja ha dig åt sin son” sa Eric och kramade om mig hårt. ”Jag älskar dig” viskade han i mitt öra.
Jag smälte totalt och jag var inte längre nervös. För ingenting annat spelade någon roll längre. Han älskade mig och det betydde mer än någonting annat.
”Jag älskar dig” viskade jag tillbaka.
Jag var lycklig, löjligt lycklig. Han tog mitt ansikte mellan sina båda händer och kysste mig.
Jag var till och med för lycklig för att kunna besvara kyssen ordentligt, jag kunde inte sluta le. Han tittade på mig och hans ögon gnistrade.
”Kom” sa han sedan. Vi började gå mot huset och när han öppnade dörren så stod Dora där.
”Jag undrade just när ni skulle dyka upp” sa hon ivrigt. Sedan vände hon sig mot mig och sa ”Hej Ana.”
”Hej” svarade jag och skrattade åt hennes ivriga röst.
Hon kramade om mig och gick sedan och satte sig i fåtöljen som stod bredvid sofforna. Plötsligt stod en lång blond man framför oss.
Jag kände igen Erics pappa från fotografiet som jag sett förut och han var utomordentligt snygg. Hans blonda hår såg ut att vara några nyanser mörkare än på bilden.
Han log vänligt mot mig. Han sträckte fram sin hand för att hälsa på mig.
”Hej det är jag som är Leon, Erics pappa, iallafall nästan” sa Leon och skrattade lättsamt. Jag skakade hans hand.
”Ana” svarade jag.
”Vi tänkte bjuda dig på middag senare ifall du vill ge oss nöjet?” Frågade Leon med sin vänliga röst.
”Gärna. Jag måste bara ringa mamma först och se så att det är okej” svarade jag och log mot honom.
”Vi kan gå upp till mitt rum, du kan ringa där ifrån” sa Eric rakt till mig, sedan vände han blicken mot Leon.
”Vart är Isobel?”
”Hon borde vara hemma snart. Hon hade några ärenden att uträtta. Jag kan be henne komma upp sedan så att Ana får hälsa på henne” svarade Leon och nickade vänligt mot mig.
Eric föste med mig upp för trappan och när vi var inne i hans rum så andades jag lättat ut. Vi satte oss på hans säng och han la armen runt mig.
”Det var väl inte så farligt?” Frågade han.
”Lagom farligt för att ge mig andningssvårigheter” svarade jag.
Han skrattade och tryckte min kropp hårdare mot sin.
”Ibland förstår jag inte mig på dig, nervös för småsaker när det finns mycket värre saker att oroa sig för” sa han lågt.
”Vad kan vara värre än att bli hatad av ens pojkväns familj?”
”Det finns en hel del som du borde oroa dig för. Som att jag när som helst kan förlora självkontrollen och döda dig” svarade Eric och kollade på mig med en sorgsen blick.
”Jag litar på dig. Jag vet att du klarar det. Och om du det skulle hända något så är det väl inte hela världen” sa jag lågt. Eric kollade på mig med en ursinnig blick.
”Det skulle vara hela världen för mig ifall jag dödade dig. Du verkar inte förstå vad du betyder för mig, Ana. Jag skulle aldrig kunna leva utan dig” sa Eric.
”Du kan aldrig vara säker.” Han rynkade förbryllat ögonbrynen.
”Vad menar du med det?”
”Det jag menar är att en dag när du kommer i underfund med hur värdelös jag är så kommer du ångra allt du har sagt till mig.”  
Eric kollade förbryllat på mig och drog sedan lätt upp mig så jag satt i hans knä.
Hans ansikte var nu bara några centimeter framför mitt och han kollade mig rakt in i ögonen, det gick inte att kolla bort från hans blick.
”Tror du att jag kommer tröttna på dig?” Frågade han och jag andades in hans andedräkt. Den gjorde mig yr och jag glömde bort vad jag hade tänkt svara.
”Mm” var det enda jag fick fram.
”Lita på mig, det kommer inte hända. Jag har varit ensam väldigt länge och aldrig har jag träffat någon som är som du” sa han uppriktigt.
Jag skakade bara på huvudet. Plötsligt knackade det på dörren till Erics rum och både jag och Eric kollade på dörren.
”Du kan komma in Isobel” sa Eric lugnt.