.

Jag tog av mig ytterkläderna och masade mig in i vardagsrummet där mamma satt och skrattade högt åt någon komedi. Jag harklade och hon kollade på mig.
"Jag går och lägger mig. Jag ville bara säga att jag har kommit hem."
"Okej, har du haft det trevligt?"
Jag skrattade till. "Ja, jätte trevligt. Erics föräldrar är väldigt snälla."
"Vad bra, god natt."
"God natt" svarade jag och gick sedan upp för trappan till mitt rum.
Jag höll precis på att stänga dörren till mitt rum när jag hörde ett fnissande från Aarons rum.
Det kom garanterat från en tjej. Jag gick till Aarons dörr och kunde höra vad rösterna på andra sidan väggen sade.
"Det där kan inte kittlas" skrattade Aaron, ett tjut hördes och sedan skratt.
"Sluta! Aaron sluta det kittlas!" Jag hörde tydligt att tjejen som pratat var Sarah.
Jag öppnade dörren med ett ryck och stirrade på dom.
Dom båda låg i underkläder i Aarons säng och han låg över henne och slutade kittla henne i samma ögonblick som jag öppnade dörren.
Båda två såg lika chockade ut som jag kände mig och jag kunde inte hitta några ord. Jag kände ilskan stiga i min halsgrop och jag ville bara skrika.
"Vad är det här?" Frågade jag och jag kokade av ilska. Sarah tittade först på mig och sedan ner. Aaron kollade på Sarah för att se om hon tänkte svara. Han mötte inte min blick.
"Svara!" Skrek jag.
Aaron tittade på mig och jag kunde se på honom att han skämdes.
"Jag, jag menar vi, vi bara.. Jag skulle.." började han.
"Jag struntar i dina bortförklaringar. Jag förstår inte hur ni kan göra såhär, hur du kan göra såhär" sa jag och stirrade rakt på Sarah. Hon sneglade skamset på mig. "Först har du total ignorerat mig och sedan tror du att du kan komma hem till mig och hålla på med min lillebror?!"
"Jag är så ledsen" viskade Sarah. Jag klev två steg in i rummet.
"Är du ledsen?" min röst var kvävd så jag kunde inte riktigt få fram den ilskna tonen jag nyss haft i den.
"Du förstår inte Ana, jag är verkligen ledsen. Förlåt."
Jag vände mig om och stegade ut ur rummet, tårarna tryckte i ögonvrårna på mig. Steg hördes bakom mig.
"Ana, snälla lyssna" bad Sarah och tog tag i min arm. Jag slog bort hennes hand och vände mig mot henne.
"Det finns inget mer att säga, du har just bevisat att jag aldrig har betytt någonting för dig. Och nej, jag förstår inte."
"Jag förstår inte vad du menar.."
"Du umgicks med mig bara för att komma närmare alla mina vänner. Närmare Jason, Malese, alla. Jag har förstått det nu."
"Ana du vet att det där inte är sant" viskade Sarah.
Jag svarade inte utan gick in i mitt rum och stängde igen dörren med en smäll. Jag sjönk ihop på golvet mot dörren och lät tårarna rinna.
Jag förstod inte hur dom kunde göra såhär, jag förstod mig inte på Sarah. Jag ville bara bort härifrån, jag ville ha någon att krama.
Nej inte någon, jag ville krama Eric. Det fanns ingen annan jag hellre skulle vela ha i min famn just nu.
Jag reste på mig och la mig i sängen. Jag grät mig till sömns.

Jag drömde den natten. I mina drömmar var Eric med mig, jag drömde om första gången vi träffades.
Jag mindes allt tydligt. Det var nästan så verkligt att jag skulle trott att det var på riktigt ifall jag hade vaknat.
Jag gick och tittade ner på mitt schema när jag plötsligt gick in i någonting hårt. Jag ryckte till och jag tappade alla mina papper och böcker. Jag tittade upp och såg en kille med mörkbrunt hår som hade perfekta vågor och ljusbruna ögon.
Han var väldigt blek och han hade det mest perfekta ansikte jag någonsin sett. Hans ansiktsdrag var felfria. Jag kom på mig själv med att stirra på honom och han stirrade likadant tillbaka på mig.
"Fö..örlåt", stammade jag fram. Jag kände att jag rodnade enda upp till öronen och böjde mig ner för att ta upp det jag hade tappat. Men han var snabbare.
"Det gör ingenting, här har du dina böcker", sa killen och rösten lät som om den kom från en ängel. Han sträckte fram mina böcker utan att släppa min blick och jag tog emot dem. Jag kom på mig själv med att gapa och stängde munnen med en ljudlig smäll.
"Jag är ledsen men jag är född klumpfotad", sa jag och rodnade ännu mer, hur det nu var möjligt.
"Ingen skada skedd, jag är Eric Roosevelt och du är… Anabelle Stanley?" sa han med sin magnifika röst. Jag blev förvånad över att han visste mitt namn.
"Kalla mig Ana! Förresten, hur visste du mitt namn?" Frågade jag och rynkade på ögonbrynen.
"Det står på dina böcker", svarade han och nickade mot böckerna i min hand.
"Jaha, ja juste...", sa jag och tittade ner, när jag tittade upp så log han.
Det var ett stelt leende, men det var i alla fall ett leende. Jag log tillbaka. Plötsligt rynkade han på ögonbrynen.
"Har du gjort illa dig?" Frågade han. "Jag vet inte, jag tror inte det", svarade jag.
Jag drog upp ärmen på tröjan och såg att jag fått ett litet sår på armbågen, det var rött och en liten blod droppe kom ur såret. Jag måste fått det av hans penna när vi krockade.
Plötsligt ändrades hela bilden och Erics ansikte förvreds i en plågad min.
Hans tänder var blottade och två långa huggtänder växte fram. Hans blick stirrade vilt på mig och jag skrek.
Jag vände mig om för att springa men han tog tag i mig.
Han böjde på mitt huvud så att min hals var blottad och förberedde sig för attacken.