.

Vi kysstes och han var väldigt försiktig. I den stunden ville jag bara kyssa honom förevigt.
Lyckan av att fortfarande vara levande och med honom överväldigade allt.
Men jag kunde inte kyssa honom med all den passion som jag egentligen ville, för jag var fortfarande för svag. Det gjorde mig irriterad.
”Hur är det?” Frågade han mig när han avslutat kyssen.
”Sådär” sa jag tveksamt. ”Jag känner mig väldigt… trött.”
”Det är bäst att du vilar lite, jag är här med dig hela tiden” sa Eric och kysste min panna.
Då kom jag på att jag måste hem, mamma måste vara hög av oro över vart jag var.
”Jag måste hem!” Utbrast jag och reste mig häftigt upp.
”Nej, det enda du måste göra nu är att vila” sa Eric och tryckte mig försiktigt tillbaka.
”Men mamma..” började mig.
”Jag har ordnat det. Jag ringde henne och berättade att du var här men att du hade somnat och då ville jag inte väcka dig så jag hade bestämt mig för att ringa henne själv istället” förklarade han och log mot mig.
”Och hon gick med på det? Att jag sover här?” Frågade jag skeptiskt.
”Ja, men hon tror förstås att jag har bäddat ner dig i en egen säng och att vi inte ens sover i samma rum.” Sa han och blinkade med ena ögat.
Jag suckade lättat. Han tog min hand.
”Nu måste du allvarligt talat sova Ana, du ser helt död ut. Du är nästan lika blek som jag.”
Jag log blekt mot honom och slöt sedan ögonen. Jag somnade direkt.

När jag öppnade ögonen så var det enda jag såg mörker, men i samma sekund tändes en liten lampa bredvid mig. Eric log mot mig.
”God morgon” sa han.
”Hej du” sa jag. ”Hur länge har jag sovit?” Vad för dag är det?”
Eric skrattade lågt, antagligen åt att jag var så virrig.
”Du har sovit i tolv timmar sedan du vaknade första gången. Innan det så hade du legat i koma i sex timmar. Det är söndag, klockan är snart ett på dagen. Mår du bättre?” Frågade han.
Han tog min hand och tittade mig i ögonen. Jag sträckte på mina armar och ben, dom var väldigt stela och det värkte i hela kroppen.
Jag satte mig försiktigt upp på sängkanten. Jag tog ett stadigt tag om Erics arm och han hjälpte mig ställa mig upp. Mina ben bar knappt men jag tvingade dom att röra sig framåt.
”Jag måste hem nu, kan du köra mig? Jag är inte säker på att jag orkar gå..”
”Det är klart jag kör dig, du ska inte anstränga dig alls nu” sa Eric snabbt och pussade mig på hjässan. Sedan böjde han sig ner och tog ena handen under mina ben och lyfte lätt upp mig.
”Men först ska du få låna kläder av Dora så att din mamma inte undrar vad som hänt med dina kläder” sa han sedan.
Jag tittade på honom och undrade om han egentligen var orolig för att hon skulle se mina blåmärken och sår, men jag sa ingenting.
Jag fick ett par jeans och en långärmad tröja av Dora och klädde på mig dom.
”Jag måste bara på toaletten. Ge mig en minut” sa jag till Eric.
Väl inne på toaletten tittade jag mig noga i spegeln från topp till tå. Mitt hår var uppsatt i en tofs som någon antagligen satt upp för att få bort allt hår från såren.
Jag såg förskräcklig ut, mitt smink som jag haft på mig var nu utsmetat och jag hade några rivsår i ansiktet.
Jag undrade hur jag skulle förklara mitt stora plåster som jag hade på halsen, jag undrade hur stort såret under det verkligen var.
Jag visste inte ens om jag ville veta. Jag släppte ut mitt hår för att dölja plåstret lite och sedan borstade jag det.
Jag sköljde av ansiktet och nu sedan tittade jag mig i spegeln igen. Jag såg mycket mer ut som vanligt nu.
Tack vare jeansen och den långärmade tröjan såg man inte längre hur skadad jag var. Jag gick ut från badrummet och visade upp mig för Dora och Eric.
”Bättre?” Frågade jag och bet mig i läppen. Båda granskade mig noga.
”Vänta lite” sa Dora och försvann blixtsnabbt. Men hon var tillbaka på mindre än fem sekunder. Hon höll en scarf i sin ena hand.
”Ta på dig den här så kommer hon inte se ditt plåster” sa hon och sträckte fram scarfen.
Jag gjorde som hon sa och tittade sedan frågande på dom båda.
”Nu ser du ut som en människa igen” sa Dora och log mot mig, jag log tillbaka.
Plötsligt kom Isobel och Leon insvepandes i rummet. Dom båda tittade chockat på mig.
”Är du redan på fötter?” Frågade Isobel vänligt.
”Nja, men jag måste hem. Mamma kommer börja undra” mumlade jag.
”Jag förstår” svarade hon. Leon gick fram till mig och klappade mig på axeln och log mot mig.
”Vi är så ledsna för vad som har hänt, det kommer inte upprepas” sa han lågt.
”Det är inte ert fel” protesterade jag.
”Jag vet, men jag kan ändå inte låta bli att känna skuld över vad som har hänt” svarade han.
Eric gick fram till mig och lyfte upp mig igen och började gå mot dörren.
”Hejdå” sa jag till dom andra i familjen över Erics axel.
”Vi ses” svarade dom.