.

Eric guidade mig genom stora rum med högt i tak. Huset var större än vad jag insett.
Det innehöll allt ifrån ett spelrum till ett litet bibliotek som hade hyllar prydligt staplade med böcker från golv till tak. Det rum jag blev mest chockad av var nog deras garderob.
Först öppnade han dörren till vad jag trott varit ett vanligt rum. När man kom in i rummet så fanns där en korridor.
Mitt i korridoren fanns 4 fåtöljer som stod runt ett bord. Det fanns 3 dörrar i korridoren. När han öppnade den första dörren så slogs jag av doften av tusen rosor.
Väggarna i rummet var djupt röda och längs väggarna hängde så mycket kläder att dom skulle kunna fyllt upp en hel klädaffär.
”Det här är Doras kläder” förklarade Eric, han kastade en blick på mig och skrattade.
”Vad är det som är så roligt?” frågade jag.
”Du ser ut som om du för första gången ser kläder” sa han och skrattade mer.
”Jag har aldrig sett någon som haft såhär mycket kläder” erkände jag.
”Man hinner samla på sig rätt mycket under åren” svarade Eric.
Jag kollade på kläderna, jag såg inget jag tyckte verkade så omodernt. Han visade mig till sin garderob och han hade lika mycket kläder.
Vi hade precis hunnit genom hela huset när Eric vände sig mot mig.
”Isobel ropade att maten var klar” sa han.
”Jag hörde inte att hon ropade? Hon måste ha viskat” sa jag. Eric pekade på sitt ena öra och log brett.
”Jag har superhörsel” påminde han mig stolt. Jag skrattade.
När vi kom in i den enorma matsalen så stod det dukat på bordet med en tallrik. Vid bordet satt hela familjen. Jag satte mig vid platsen där tallriken stod.
”Jag hoppas att det smakar bra. Det var väldigt länge sedan jag lagade den där maträtten åt någon” sa Isobel och log vänligt. Jag tog en tugga av maten, det smakade utsökt.
”Det är fantastiskt. Jag har nog aldrig ätit något som smakar såhär bra” sa jag uppriktigt. Jag tänkte på mammas kotletter som hade varit min favoriträtt sedan jag var liten. Det var ingenting mot det här. Isobel log lyckligt.
”Tack så mycket, då lyckades jag trots allt” sa hon.
Efter ett litet tag hade vi fått igång ett samtal vid bordet och tiden flöt iväg. Så fort jag hade ätit klart middagen så kom Isobel in med en efterrätt.
Jag märkte knappt hur fort tiden gick och jag blev chockad när jag kollade på vägguret. Eric såg det.
”Det kanske är bäst om jag skjutsar hem dig? Du lovade att inte komma hem för sent” frågade han mig artigt.
”Ja det är nog bäst” konstaterade jag.
Jag tackade för maten och allt. Vi gick ut och satte oss i bilen, på hemvägen satt vi och pratade.
Jag skrattade högt när han berättade om byxorna som han tvingats använda under 50-talet för att passa in.
Det kändes som att det inte hade gått mer än två minuter innan han bromsade in vid vägen nedanför mitt hus. Han böjde sig mot mig för att kyssa mig. Jag besvarade kyssen. När han sakta drog bakåt huvudet så log han mot mig.
”God natt, sov gott” sa han förföriskt.
”Ska du inte stanna?” frågade jag besviket.
”Ledsen men jag kan inte. Vi ska åka nu med en gång. Jag och Dora ska till Nebraska” förklara han.
”Vad ska ni göra i Nebraska?” frågade jag förvirrat.
”Du är inte den enda som behöver äta ibland.” Då förstod jag vad han menade. Han och Dora skulle förstås jaga.
”Hur länge blir ni borta?”
”Vi kommer hem på söndag morgon.”
Det knöt sig i magen på mig när jag tänkte på hur min helg skulle se ut utan honom.
”Och ni ska åka nu?” Frågade jag och bet mig i läppen. Eric log mot mig, han kupade sin hand om min haka och såg mig i ögonen.
”Jag kommer sakna dig. Här, ta mitt hemnummer så kan du ringa ifall det skulle vara något. Isobel och Leon ska nog vara hemma” sa Eric och sträckte fram en lapp och en penna ur fickan och skrev snabbt ned några siffror på det sedan sträckte han fram lappen till mig.
 ”Ta hand om dig. Jag kommer hem till dig så fort jag är hemma” viskade Eric samtidigt som han kramade mig. ”Jag är bara halv utan dig så se till att ta väl hand om din halva. Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig” viskade jag tillbaka. Eric pussade mig på kinden och vände sig sedan om och gick mot sin bil.
”Var försiktig” sa jag. Jag hörde honom skratta lågt, han vände sig mot mig.
”Du behöver inte oroa dig för mig. Jag är den minst ömtåliga av oss” sa han.
Jag suckade och himlade med ögonen, men jag log.
”Hejdå” sa han och log mot mig.
”Vi ses.”
”Ja det gör vi, vi ses snart” konstaterade Eric, han öppnade bildörren och satte sig i den. Sedan körde han iväg.
Jag stod där och tittade efter honom tills hans bil inte längre syntes.
Jag vände mig om och släpade fötterna efter mig mot ytterdörren. Det fanns ingen anledning till att stressa.
För imorgon skulle  ändå bli den längsta dagen i mitt liv, i alla fall den tråkigaste.