.

”Så han övergav oss bara?” frågade jag med trött röst. Eric tittade ängsligt på mig.
”Nej det var inte så. Som jag sa så blev han för insatt i vampyrer och då blev vampyren vid namn Julian rädd att han skulle avslöja vad vi egentligen är. Han hotade med ditt och din brors liv om inte Robert frivilligt gick med på att bli vad han själv var.” Hans ansiktsuttryck var omöjligt att tolka.
En kort stund undrade jag vad han tänkte på, men en annan känsla fyllde mina tankar.
Dom senaste fyra åren hade jag alltid fått höra att min pappa var död, att det inte fanns någon anledning att fortsätta hoppas.
Att jag borde gå vidare med mitt liv, acceptera hans frånvaro. Jag hade alltid protesterat mot det faktum att han antagligen var borta föralltid.
Nu visste jag varför, jag hade alltid varit så säker på att han fortfarande var vid liv. Ibland hade jag till och med kunnat svära på att jag hört hans röst, eller bara känt hans närvaro.
Att nu få veta att han faktiskt levde fick mig att vilja lipa åt alla dumma psykologer som jag pratat med, eller åt skolans kurator, till och med åt mamma. Jag hade haft rätt hela tiden. Eric avbröt mina tankar.
”Vad tänker du på?” Han granskade mitt ansiktsuttryck.
”I alla dessa år har jag klandrat pappa, trott att han övergivit oss. Jag vägrade tro på allt som alla sa till mig, att han antagligen var död. Men nu vet jag” jag pratade fort och otydligt.
Men Eric verkade uppfatta orden jag sa i alla fall. Han gav mig en blick som antydde att han lät mig fortsätta prata.
”Pappa offrade sitt liv för mitt och Aarons” sa jag långsamt med ett lågmält tonfall. Än en gång kunde jag inte hålla tårarna tillbaka och Eric smekte mig över ryggen.
Jag kände mig fånig, att sitta och gråta när jag var med honom. Jag rodnade och gömde mitt ansikte mot hans bröstkorg. Han var kall, jag frös men jag orkade inte bry mig om det.
Då gick det upp för mig, att det inte fanns någon annan människa i världen som jag skulle vilja byta ut mot honom just nu. Det fanns ingen annan jag skulle vilja sitta tätt intill, jag struntade i vad han var.
Det var dumt, det visste jag. Han var farlig, men jag kunde inte låta mig själv lida genom all smärta som skulle orsakas av att vara utan honom igen.
Jag sneglade upp på hans alltför perfekta ansikte och han tittade mig rakt i ögonen. Jag var tvungen att titta ner och jag sänkte huvudet en aning.
Han tog sitt finger under min haka och lyfte upp mitt huvud igen. Han lyfte på ena handen och torkade bort en tår från min kind. Han tittade på mig med en intensiv blick som var omöjlig att väja ifrån.
Han sa ingenting utan lutade sig sakta närmare mig. Mitt hjärta slog så fort att jag var säker på att jag skulle få en hjärtattack. När hans läppar försiktigt nuddade mina så besvarade jag kyssen.
Hans läppar var mjuka men ändå hårda. Hela mina tankar var fyllda med honom. Han tryckte försiktigt min kropp mot hans och jag tvinade in fingrarna i hans hår.
Kyssen var långsam, men den var så mycket bättre än någon annan kyss jag fått. Alltför fort så föste Eric försiktigt bort mig från honom.
Han vände sig bort från mig och ställde sig upp. Han stod där stilla och andades tungt. Jag bet mig i läppen.
”Eric?” viskade jag. Han svarade inte. Jag klev upp ur sängen och gick fram till honom.
”Eric?” frågade jag igen. Jag höjde handen för att vända hans ansikte mot mig men han slog bort den. Jag fick en klump i magen.
”Vad är det?” frågade jag.
”Ana, ge mig lite tid. Jag vill inte att du ska bli rädd för mig” väste han mellan sammanbitna tänder. Jag svalde hårt och lyfte bestämt upp handen igen och den här gången vände han sig istället om helt, bort från mig.
”Eric, du behöver inte dölja vem du är för mig. Nu när jag vet sanningen om vad du verkligen är så lär jag inte bli lika rädd igen” manade jag lugnande.
”Jag skäms över den jag är, jag vill inte att du ska se mig som ett monster” viskade Eric. Men han vände ändå sig sakta mot mig. När han stod rakt mot mig så tittade han sorgset på mig.
Jag kvävde skriket som ville komma ut. Jag kunde inte plåga honom genom att bli rädd för honom igen. Han hade lovat att inte skada mig, och jag trodde på honom.
Hans puppillrar var lika svarta som vems som helst men hans irisar var blodigt röda. Ögonvitorna verkade också ha fått en mörkare färg och under hans stängda läppar stack två långa vassa tänder ut.
Jag kämpade med hela min kraft för att tränga tillbaka rysningen som gick längs ryggraden. Han såg farligare ut än vad något sorts skräckodjur jag kunde komma på.
Jag tvingade mig själv att komma på någonting att säga.
”Du är inget… monster. Du är du och det är så jag vill att du ska vara. Jag vill inte ha dig på något annat sätt.” Meningen lät konstig redan efter jag sagt den.
Han blickade sorgset ner och tog min ena hand i båda sina. Sedan drog han mig till sängen och drog ner mig bredvid honom.
”Menar du det? Är du inte rädd?” viskade han.
”Nej jag är inte rädd” ljög jag. Hans ögon var nu bara lite röda och dom långa tänderna var borta. Jag drog ett djupt andetag.
”Får jag ställa några frågor?” frågade jag försiktigt.
”Ja, jag förstår att du säkert har tusentals frågor” svarade Eric.
”Din mamma berättade att ni endast lever på djurblod, hur fungerar det?”
”Det stämmer. Det var min mamma Isobel som upptäckte att det fungerade att överleva utan att behöva döda människor. Det håller mig levande men det är verkligen inte samma sak som att leva på människoblod.”
”Vad är skillnaden?”
”Människoblod ger oss vår optimala styrka, den styrkan kan vi inte uppnå om vi endast lever på djurblod. Men hittills har det inte varit något problem.”
”Okej. Men är Isobel och Leon dina… riktiga föräldrar?”
”Nej, det är bara vad vi får alla att tro. Vi vill inte dra allt för mycket uppmärksamhet till oss och folk skulle börja undra ifall vi inte var deras barn.” Han gjorde citat tecken när han sa ordet ”barn”.
Jag funderade över detta faktum ett tag. ”Men hur hittade ni varandra då?”
”Isobel och Leon hittade varandra långt innan jag ens var född, någon gång under tidiga artonhundratalet. Jag var den som räddade Dora, hennes historia är lång och den får du höra någon annan gång. Eller i stort sett så vet jag ju bara om en liten bit av hennes liv innan hon blev förvandlad. Bara den lilla tiden som jag träffade henne då hon fortfarande var människa. Alla dom andra tre har sina egna berättelser, detaljer som jag inte känner till. Därför känns det fel att låta dig höra dom av någon annan än dom själva. Det var Leon som räddade mig, jag var svårt misshandlad och låg i en öde skog. Jag var medvetslös och jag hade inte långt kvar.”
Jag kunde se på Eric att han i sina tankar var långt tillbaka i tiden. Jag undrade hur länge. Säkert flera århundraden.
 Han satt tyst och funderade ett tag tills han plötsligt verkade komma ihåg att jag var där och han granskade noga mitt ansikte.
”Jag borde nog inte berätta min historia, den är inte precis en trevlig sådan” sa han tveksamt.
”Jo snälla, jag vill höra den” sa jag och tittade honom djupt i ögonen.
I alla fall så djupt jag kunde utan att drunkna. Han log mot mig en kort stund och harklade sig sedan och blev sedan allvarlig. Han började berätta.