.

”Hej”, sa Eric med sin änglaröst. Bara ljudet av den fick håret på mina armar att resa sig.
”Jag visste inte att du gillar fotboll?”, frågade jag med ett enligt mig nervöst tonfall. ”Gillar inte alla det?”, frågade han och log.
”Inte jag”, svarade jag bittert. ”Men du är här”, sa han och log fortfarande. ”Jag hade lovat både Jason och Malese att komma och kolla på den här matchen”, svarade jag, med ett fortfarande bittert tonfall.
”Jag antar att det är ungefär samma anledning till att jag är här. Dora tyckte att vi skulle komma ut lite och hitta på något. Men jag gillar faktiskt fotboll”, förklarade han med ett lättsamt tonfall.
Jag kom på mig själv med att greppa hårt om räcket och släppte. Jag svettades fortfarande och inom mig hyperventilerade jag.
Jag sneglade på Eric som bara stod där, han var så lugn och kontrollerad. Antagligen påverkade jag inte honom överhuvudtaget, speciellt inte på samma sätt som han påverkade mig.
Det gjorde mig ledsen att tänka så fast jag visste att den tanken inte ens borde påverka mig. Jag granskade hans ansiktsuttryck, hans käkar var spända.
Jag hann inte säga någonting förrän jag hörde en röst bakom mig.
”Hej”. Jag vände mig om och kände ett sting av sorg när jag granskade personen som stod där. Varför kunde inte jag vara lika vacker?
”Hej”, svarade jag nervöst. ”Jag menar inte att störa men jag ville bara hälsa på dig, Eric har berättat om dig”, sa Dora med vänlig röst. Hon stod nu bara någon meter ifrån mig och hon var till och med ännu vackrare på nära håll.
”Jag är Dorabella, Erics syster, men du får gärna kalla mig Dora”, fortsatte hon för att presentera sig själv. Hon sträckte fram sin smala hand och jag tog den och skakade den.
Den var iskall. Jag rös till, hon verkade märka det. ”Förlåt jag vet att jag är jätte kall, men jag fryser och jag glömde vantarna hemma”, förklarade Dora ursäktande.
”Det gör ingenting… Jag är Ana”, fick jag fram. Jag kom plötsligt på att Eric stod bredvid mig och han hade inte sagt någonting sedan Dora kommit hit.
Jag sneglade på honom och han verkade inte ha rört sig en millimeter. Han stod bara och stirrade på sin syster, blicken var närinpå hatisk.
”Som sagt, jag menade inte att störa så jag ska gå och sätta mig och titta på matchen nu”, sa Dora vänligt och log snabbt. Sedan gick hon sin väg, eller snarare dansade.
Jag vände mig mot Eric som nu verkade ha slappnat av en aning, men han såg fortfarande stel ut.
”Din syster är trevlig”, sa jag för att rensa luften. Han vände sin blick mot mig, den var inte varm som den brukade vara, den var iskall.
”Det är bara som det verkar”, svarade han kyligt. Jag kom inte på någonting att säga, det enda jag kände var chock. Hur kunde han tycka illa om någon som hon?
Jag tänkte fråga vad han menade med det men han började prata innan jag hann säga någonting.
”Jag borde ha lyssnat på Leon, det var dumt av mig att börja prata med dig från första början. Ett misstag”, sa han plötsligt.
”Var det ett misstag… att prata med mig?”, frågade jag, min röst var ledsen och jag kände tårarna trycka i ögonvrån. Jag tvingade tillbaka dem.
”Ja, ett misstag. Det är precis vad det var”, han röst var inte längre kylig, den lät sorgsen. ”Hur kan du säga så?”, frågade jag utan att tänka mig för.
”Du gör verkligen bäst i att strunta i mig, för jag kommer i alla fall strunta i dig”, sa han och tittade ner. Jag orkade inte längre hålla tillbaka mina tårar utan lät dem glida ner för mina kinder.
”Jag förstår inte vad du menar?”, frågade jag, min röst var skrovlig.
”Jag är ledsen att jag ens pratade med dig, glöm att jag finns. Det blir bäst så”, sa han med samlad röst. Jag förstod ingenting, han var så elak.
Han vände sig om och gick med snabba steg mot parkeringsplatsen. Jag bara tittade efter honom. Det dunkade i mitt huvud, samtidigt som jag var arg så var jag också otroligt sårad.
Det hade varit ett misstag att prata med mig, jag var ett misstag.