.

Hennes tapeter var enfärgat bruna och på hennes väggar satt det massvis av affischer på olika band och artister. Hennes rum var litet, men samtidigt väldigt personligt.
Rummet hade nog inte känts så litet ifall det inte vore för att hon hade tre stora garderober som tog upp massor av plats. Malese var galen i kläder, på det sättet var vi totalt olika. Hon fick oftast tvinga med mig på hennes shoppingturer.
Som om hon kunde läsa mina tankar sa hon, ”vad ska du ha på dig ikväll?”, hon lyste av glädje. Och jag antog att hon hoppades på att jag skulle be henne ordna med mitt utseende.
”Jag vet inte, det här antar jag”, sa jag och gjorde en gest med handen ner mot mina kläder.
”Du kan få låna kläder av mig ifall du vill”, föreslog Malese med väldigt vänligt tonfall. Antagligen för att jag inte skulle bli sårad och misstolka det som om hon tyckte att jag hade fula kläder på mig. Jag ville inte göra henne besviken så jag svarade, ”okej bara det inte är något överspejsat”, och flinade mot henne.
Hon tjöt till av glädje och gick genast och rotade i garderoberna. Jag satte mig på sängen och tog upp en tidning som låg på sängen och bläddrade lite i den.
”Den här kan du låna, den passar till dina jeans!”, sa Malese glatt och höll upp en vit blus med några små blåa blommor på. Jag tog på mig blusen och granskade mig själv i spegeln. Den var riktigt snygg, och hon hade rätt, den passade till mina jeans.
”Den ska du ha, du passade i den!”, utbrast Malese förtjust. Jag bara skrattade lite. Det tog ett tag tills Malese var klar och hon höll fortfarande på och velade med hur hon skulle ha sitt hår när Sarah ringde och sa att hon skulle hämta oss om tio minuter.
Efter en stund så tutade en bil utanför och vi sprang nerför trappan och tog på oss jackorna. Det regnade inget alls längre så jag lät min jacka vara öppen.
”Hej”, utbrast Sarah glatt från framsätet när vi satte oss i bilen. Malese satte sig bredvid henne i framsätet och jag satte mig på mittenplatsen i baksätet.
”Hej”, sa både jag och Malese. Medans vi åkte till matchen så pratade dem på i framsätet medans mina tankar var någon annanstans. Jag hade ännu inte kunnat förstå att jag hade suttit tillsammans med Eric på lunchrasten.
Jag var säker på att det inte hade betytt samma sak för honom som det gjorde för mig.
Varför skulle någon som kunde få vilken vem den än ville vara intresserad av någon som jag? Jag drog sorgset ner mungiporna, bara av tanken. Sarah parkerade bilen på en ledig plats.
”Är inte det där Dora Roosevelt?”, frågade Malese plötsligt. Jag tittade åt det hållet som hon pekade åt och log brett när jag såg henne.
Inte för att hon var här, utan för att om hon var här så var säkert Eric det också. Dora stod lutat mot läktaren för åskådare. Hon tittade upp när Malese sa hennes namn, som om hon hade hört vad hon sagt, men det var omöjligt.
Vi satt inne i en bil, minst trettio meter ifrån henne. Så hon kunde omöjligt ha hört oss från ett sådant avstånd.
Hon hade på sig ett par tajta gråa jeans och regnjacka. Hon stod där helt ensam, men det verkade som vanligt inte bekymra henne.
”Jo”, svarade Sarah. ”Jag såg inte henne i skolan idag”, sa Malese med ett fundersamt tonfall. ”Eric sa att hon var sjuk men hon verkar ju må bättre nu i alla fall”, förklarade jag.
”Eric sa...”, mumlade Sarah så tyst att jag nästan inte hörde vad hon sa. Jag förstod att hon härmade mig och jag trodde knappt mina öron. Jag låtsades som ingenting och klev ur bilen.
Dem gjorde likadant. Vi började gå mot läktaren. Ingen sa någonting, ibland sneglade Malese på mig. Jag förstod att hon också hade hört det Sarah hade mumlat.
När vi kom till läktaren så var den redan nästan helt fullsatt. Jag skulle precis gå upp för trappan när någon ropade mitt namn.
”Ana!”. Jag vände mig om. Det var Jason. ”Hej”, svarade jag och log. Han kom joggandes mot mig från planen. ”Du kom trots allt”, sa han glatt och log brett.
”Ja, jag hade ju lovat dig”, sa jag uppriktigt. ”Ja, men jag trodde ändå inte jag skulle få se dig här, jag trodde inte du var så intresserad av sport”, sa han och skrattade lite lätt.
”Tro mig, det är jag inte heller, men jag hade ändå inget bättre för mig”, sa jag och skrattade lite också. ”Tänkte väl det. Jag är med i första laget, pappa är överlycklig”, sa Jason och himlade med ögonbrynen.
”Lycka till med matchen idag då, men var försiktig!”, sa jag och skrattade. ”Ta det lugnt Ana, den här matchen vinner vi lätt”, svarade han självsäkert.
Han log mot mig och vände sedan om och joggade mot klungan som bestod av hans lagkamrater. Jag hade alltid tyckt att dem sett så roliga ut med deras stora skyddsrustning som dem bar under sina kläder.
Jag tittade upp mot läktaren och såg mig runt för att hitta Malese och Sarah och såg dem sitta några rader upp. Dem tittade inte åt mitt håll och Sarah viskade något åt Malese.
Jag följde deras blickar och såg en kille med mörkbrunt hår. Han stod vid sidan av läktaren. Han stirrade rakt på mig. Jag började kallsvettas och det bubblade i min mage.
Han log mot mig och viftade på pekfingret. Jag lydde honom och började tränga mig förbi alla som försökte få en plats att sitta på.
Jag gick med klumpiga steg mot honom. Jag tvingades ett fåtal gånger greppa tag om räcket för att hålla balansen. Men tillslut kom jag fram till honom. Han log fortfarande.