.

Jag hade svårt att koncentrera mig på lektionerna och det kändes som en befrielse när klockan äntligen ringde och jag började gå hemåt.
Jag hade hunnit gå över halva parkeringen när jag hörde någon ropa mitt namn.
”Ana!”. Jag vände mig om och precis som jag trott så var det Malese. Jag stannade och hon kom små joggandes mot mig.
”Vill du följa med mig hem idag så kan vi åka tillsammans till matchen sedan?”, frågade hon med hetsig röst. Hon hade antagligen sprungit efter mig redan inne i skolan.
”Matchen? Är den idag?”, utbrast jag förvånat. Jag hade helt glömt bort att jag lovat att komma och kolla på killarnas första match för säsongen.
”Ja, hade du glömt bort det?”, frågade Malese och himlade med ögonen. ”Ja”, svarade jag. Hon började skratta. ”Du ska väl med i alla fall?”, frågade hon och log brett, hoppfullt.
”Ja, varför inte. Jag hade bara glömt bort att det var idag”, svarade jag och log. Vi satte oss i hennes bil. ”Sen har du lite att förklara för mig också”, sa Malese och log ännu bredare, hur det nu var möjligt.
”Vad har jag att förklara?”, svarade jag med oskyldig röst. Hon himlade med ögonen, hon log fortfarande.
”Ja vad sägs som att du berättar hur det kom sig att du satt med Eric Roosevelt på lunchen idag?”, sa Malese och betonade hans namn med flit.  Hennes ögon glödde av upprymdhet. Jag skrattade till.
”Hans syster var sjuk idag så han bad mig sitta med honom, han ville inte sitta ensam antar jag”, förklarade jag utan att riktigt kunna dölja min uppriktiga glädje.
”Åh vad snällt av dig att ställa upp mot ensamheten”, sa Malese retsamt och hon kunde inte hålla tillbaka hennes sprudlande skratt längre.
”Väldigt roligt”, sa jag, men jag kunde inte heller låta bli att skratta. ”Så allvarligt, gillar du honom?”, frågade Malese efter att vi slutat skratta.
”Jag känner honom knappt”, svarade jag sabbt. ”Men han verkar intresserad av dig, eller hur”, sa Malese. Det var ingen fråga, snarare ett konstaterande.
”Jag kan bara säga samma sak som jag sa igår, knappast”, protesterade jag och skakade på huvudet. ”Varför tror du inte det?”, frågade Malese utan att titta på mig för hon hade startat motorn och höll på att backa ut från parkeringsplatsen.
”Seriöst Malese, har du blundat varje gång han har varit i närheten?!”, frågade jag och höjde på ögonbrynen.
”Vad menar du?”, frågade Malese förvånat och granskade mitt ansiktsuttryck för en sekund innan hon fäste blicken på vägen.
”Det jag menar är att han ser ut som en sagofigur medans jag bara ser… vanlig ut”, sa jag med sorgsen röst.
”Du ser väl allt annat än vanlig ut, varför skulle annars alla killar tråna efter dig på det sättet dem gör”, sa Malese uppriktigt. ”Det där är jag inte så säker på”, sa jag skeptiskt och rynkade pannan.
”I alla fall, jag tror att han är intresserad av dig”, sa Malese bestämt. ”Nej, all…”, började jag men hon avbröt mig med att säga, ”jo, slutpratat om det du har ändå bara fel”.
Jag skrattade åt hennes bestämda min. Hon parkerade bilen på uppfarten till hennes hus. Jag hade alltid tyckt att det lilla gula huset sett ut som om det vore hämtat ur en saga.
Malese låste upp dörren och vi klev in i hallen. Det luktade alltid gott hemma hos henne, en blandning mellan nybakat och lavendel. I den lilla hallen som hade gröna tapeter satt det tavlor på Malese, hennes lilla syster Emily och hennes mamma Valerie.
Hon levde precis som jag med bara sin mamma och ett syskon. Men till skillnad från min pappa hade hennes pappa lämnat henne och hennes mamma när hon bara var nio år gammal för en ny fru och skaffat en ny familj med henne.
Min pappa var försvunnen sedan jag fyra år tillbaka. Det sved i ögonen av att tänka på honom och jag försökte att inte göra det.
Vi gick upp för trappan till övervåningen och sedan in i Malese’s rum.