.

Lektionerna segade förbi, dem vägrade ta slut. Men tillslut blev det lunch. Jag gick mot skåpen och kunde inte riktigt dölja känslan av tusen fjärilar i magen.
Jag visste att jag skulle få se honom i cafeterian. Jag försökte att inte tänka sådana tankar för tillfället. De hjälpte inte direkt mina ben att hålla balansen.
Jag saktade ner och gick saktare för att vara säker på att inte ramla. Jag stoppade in mina böcker i mitt skåp och vände mig sedan om för att titta ifall Malese eller Sarah var på väg hit ifrån deras lektion.
Jag höll på att få en hjärtattack när jag såg att Eric stod bara någon meter bakom mig. Jag flämtade till.
”Förlåt, skrämde jag dig?”, frågade han och rösten lät ängslig men jag såg att det ryckte i hans mungipor.
”Ja, det kan man lugnt säga. Hur lyckas du?”, sa jag med darrig röst. ”Hur jag lyckas med vadå..?”, frågade Eric med ett förvånat ansiktsuttryck.
”Dyka upp från ingenstans, jag borde ha hört dig”, sa jag med en nu stadigare röst. Mitt hjärta hade lugnat ner sig och det gick upp för mig att han var här, bara någon meter ifrån mig.
Jag tvingades titta ner för hans blick gjorde så att jag inte kunde andas. Vad gjorde denna vackra människa här? Hur skulle jag någonsin kunna stå och prata med honom utan att det påverkade mig? Fjärilarna i min mage bildades åter igen.
”Alla är inte lika klumpig som du”, sa han och blinkade med ena ögat. Jag gjorde en grimas.
”Jag sa ju förlåt igår”, mumlade jag och kände att det hettade i mitt ansikte. ”Du är förlåten”, sa Eric och log. Jag visste inte vad jag skulle svara, utan skruvade nervöst på mig.
”Min syster är inte här idag, så jag undrar ifall du har något emot att sitta med mig i cafeterian idag”, frågade han och jag kanske inbillade mig men jag tyckte jag kunde se hoppfullhet lysa i hans vackra ögon.
Jag fick tunghäfta, han ville sitta med mig. Bara det faktumet gjorde mig så glad att jag ville skrika det rakt ut. ”Visst”, fick jag fram. Han gjorde en gest åt mig att vi skulle gå.
Medans vi gick mot cafeterian sida vid sida så stannade folk upp och stirrade på oss. Jag hade aldrig tidigare känt mig så ut stirrad. Men samtidigt hade jag aldrig känt mig så speciell.
Jag kunde se avunden i dem andra tjejernas ansikten. Jag visste exakt vad dem tänkte. Antagligen något i stil med, ”hon och han?!”, eller, ”jag vill vara henne”.
Jag sneglade upp på Erics ansikte, och jag kunde inte låta bli att tänka samma sak, hur kunde någon som jag gå här tillsammans med någon som honom?
Han verkade märka att jag tittade på honom och sneglade på mig och log. Jag kände en desperat lust efter att bara ta i honom, känna på hans perfekta hud.
Jag tittade ner på hans hand som dinglade när han gick, den var inte mer än en decimeter ifrån min. Vi rundade hörnet och gick nu i sista korridoren och i slutet av den ligger cafeterian.
Vi gick under tystnad, det kröp i hela kroppen på mig. När vi kom in i cafeterian så gick jag för att ta mat. Jag tog en bricka och lade på lite olika mat.
Jag sneglade på Eric och såg att han stod mjukt lutat mot väggen bredvid oss.
”Ska du inte äta något?”, frågade jag honom. ”Nej jag är inte hungrig, jag åt mycket frukost”, svarade han och slog med händerna på sin mage.
Jag svarade inte utan tog ett glas mjölk. Jag började gå mot ett ledigt bord och såg Sarah och Malese sitta med minst sex elever till och äta vid ett bord.
Båda vinkade glatt mot mig, jag vinkade först tillbaka men upptäckte sen att deras vinkningar signalerade att dem ville att jag skulle sätta mig vid deras bord.
Då dök Eric upp vid min sida, jag gav dem en menande blick och jag pekade på honom som för att säga, ”jag sitter med honom idag”. Eric log ursäktande mot dem. Båda två fick ett chockartat uttryck i ansiktet.
Vi satte oss vid ett ledigt bord. Ingen sa någonting, så jag bestämde mig för att bryta tystnaden. ”Alla stirrade på oss när vi gick hit”, sa jag och gjorde en grimas mot honom. Han log bara.
”Det var nog mig dem stirrade på, men jag är van”, sa han lugnt. ”Och det stör dig inte att folk glor på dig så mycket att man blir orolig att deras ögon ska hoppa ut?”, frågade jag sarkastiskt.
Han skrattade lågt. ”Som sagt, jag är van”, svarade han. Jag tog en tugga av mitt äpple.
”Vart är din syster idag?”, frågade jag med ett försök till ett nonchalant tonfall men jag hörde tydligt nyfikenheten i min röst och undrade ifall han lagt märke till den.
”Hon är sjuk, vi tror att hon har den där influensan som går”, svarade han, jag kunde inte riktigt läsa hans ansiktsuttryck.
Men jag märkte att hon inte var något han ville prata om så jag sa bara, ”okej”. Plötsligt ringde klockan så vi båda reste oss upp och började gå.
”Jag ska hem till min syster nu, vi ses”, sa han och log vänligt. Jag log tillbaka. ”Vi ses”, sa jag. Jag fortsatte le för mig själv på väg till lektionen.