.

Den natten låg jag och tänkte länge innan jag kunde somna. Vinden fick grenarna att piska mot rutan och jag kunde inte slappna av.
Jag tänkte på Eric. Jag tänkte på hans felfria ansikte och hans stela hållning. Jag tänkte på hans syster och hennes roade min.
Jag frös och en skälvning for igenom kroppen, och en till. Jag drog upp knäna mot bröstkorgen för att hålla värmen. Det kändes som att jag låg och frös där i en evighet. Men tillslut somnade jag.
Jag vaknade av det smattrande ljudet av regn som slog emot fönsterrutan.
Jag satte mig upp i sängen, jag var utmattad, som om jag inte hade sovit mer än en timme fast jag hade sovit i alla fall sju timmar.
Jag kollade på min röda väckarklocka som inte visade mer än tjugo över fem på morgonen.
Jag lade mig ner och försökte somna om, men det irriterande ljudet regnet förde med sig gjorde så att jag inte kunde somna om. Jag provade allt, jag drog täcket över huvudet.
När inte det hjälpte så provade jag med kudden. Ingen verkan där heller. Jag satte mig irriterat upp och suckade.
Sedan reste jag mig upp ur sängen och gick fram till fönstret. Regnet öste ner utanför och den dunkla skogen som låg utanför mitt fönster såg lika tyst ut som vanligt.
Jag drog på mig ett par jeans och en tröja och sedan gick jag ned till hallen. Jag tog på mig mina skor och min regnkappa, jag drog luvan över huvudet.
”Patty! Kom så ska vi gå ut”, ropade jag, till Patty som låg och tittade på mig från sin korg i vardagsrummet. 
Patty reste sig glatt upp och kom trippandes mot mig. I det här ljuset såg hans svart-vit fläckiga päls nästan grå ut. Han viftade på svansen.
Jag satte på honom kopplet och gick sedan ut genom dörren. Det var kyligt ute, så jag hade gjort rätt i att ta på mig min tjockaste regnkappa.
Jag bestämde mig för att gå en promenad i skogen. Vi gick in på stigen som leder från min baksida. Inne i skogen så droppade det ifrån löven, det hade troligtvis regnat hela natten. Det var blött ute och regnet upphörde aldrig.
 För någon som var här i Albertville som gäst så skulle det nog komma som en chock hur mycket det faktiskt regnade här.
Det var sällan soligt, inte mer än ungefär 35 dagar om året. Men jag var van, jag hade bott här i hela mitt liv. Regnet var inte något oväntat, det var en slags rutin.
Patty nosade på alla stammar, han var lycklig över att få vara ute och röra på sig. Jag var ovanligt pigg den här morgonen, det hade bara hänt ett fåtal gånger att jag hade gått ut med Patty innan skolan.
Allt i skogen var stilla, det enda som hördes var regnet och mina klafsiga fotsteg. Plötsligt började Patty skälla. Han ryckte i kopplet och försökte springa åt högra hållet.
”Patty, lugn, sluta skäll”, manade jag om och om igen. Han slutade inte. Jag fick en klump i magen.
Och sen sköljde den där obehagliga känslan av att vara iakttagen över mig. Jag tittade mig skärrat runt, självklart var det ingen där. Jag vände om på stigen och drog med mig Patty ut ur skogen.
Vi hade hunnit längre in i skogen än jag trott och jag kände paniken komma krypande. Som tur såg jag tillslut öppningen av skogen en bit fram på stigen.
Jag kunde inte hejda mig själv från att kasta blickar över axeln medans jag med snabba steg gick mot öppningen. När jag kom in genom dörren hemma så slappnade jag äntligen av.
Det här var ju löjligt, vem skulle vara i skogen vid den här tiden?! Det var då det gick upp för mig, jag hade varit i skogen vid den här tiden, varför skulle ingen annan också kunna vara det?
Jag skakade av mig tankarna och torkade av den nu lugna Patty med en handduk. Jag själv var dyngsur och drog av mig jeansen och tröjan och hängde upp dem på torkstället i tvättstugan.
Jag ställde mig i duschen och lät de varma strålarna värma upp mina stela muskler. När jag hade klätt på mig så kollade jag på klockan, jag blev förvånad över att den redan var kvart i åtta, skolan började nio.
Jag bestämde mig för att jag lika gärna skulle kunna vara tidig till skolan. Så jag gick jag nedför trappan och direkt till ytterdörren.
”Ska du inte äta någonting idag?”, frågade mamma från köket.
”Nej, jag är inte hungrig”, svarade jag och tog på mig min jacka.
”Okej, jag såg att du hade varit ute med Patty, tack”, sa mamma och jag kunde höra tacksamheten i hennes röst. Antagligen så var hon stressad till jobbet.
”Så lite så, hejdå”, ropade jag samtidigt som jag gick ut och stängde dörren efter mig. Ute hade regnet upphört lite, det duggade bara nu.
Jag började gå med snabba steg emot skolan.