.

Hon hade honungsblont lockigt hår som nådde henne nästan till naveln och ett väldigt slätt ansiktsuttryck. Ansiktsdragen påminde mig om någon, men jag kunde inte komma i underfund med vem.
Hon var väldigt blek, som om hon inte hade varit ute i solen på flera år.
Hennes ögon var lika gröna som bladen på träden utomhus. Och dem gnistrade som diamanter. Hon var ganska kort men hon var jätte smal.
Alla i klassrummet hade slutat prata när dem sett henne gå innanför dörren. Hon såg ut som en modell tagen ur en tidning. Och som hon rörde sig när hon gick, hon när inpå dansade fram. Jag tittade häpet på henne och plötsligt kände jag mig otroligt opassande.
Hennes ansiktsuttryck var roat på något vis, det ryckte i hennes mungipor som om hon höll tillbaka ett leende. Jag undrade vad som roade henne.
Antagligen allas reaktion. Eller hur fåraktiga vi alla måste se ut när vi satt där och bara tittade på henne. Men istället för att bli obekväm med allas ögon på sig så verkade hon gilla uppmärksamheten. Hon gav oss inte ens en blick.
Hon följde Mr Gouven fram till katedern. ”Det här är Dorabella Roosevelt, hon är ny här på skolan tillsammans med sin bror Eric. Men han går inte på spanska”, sa Mr Gouven för att presentera henne för klassen.
Det hördes viskningar i klassrummet. Mitt hjärta gjorde en volt. Nu visste jag vem hon liknade. Hon och Eric var syskon.
Det var så självklart, båda två var lika vackra, dem hade samma perfekta ansiktsdrag. Dorabella, vilket underligt men vackert namn.
Det kändes gammeldags. ”Snälla, kalla mig Dora, sir”, sa Dora och hennes röst lät underbar.
Den hade samma klingande ton som Erics hade. Hon log mot Mr Gouven och jag såg att han fick lov att greppa tag i bordsskivan för att han blev så omtöcknad.
”Ja, givetvis. Här har du dina böcker, du kan sitta på bänken där”, hasplade han ur sig. Dora tog emot böckerna och gick och satte sig på platsen som han anvisat henne till.
Lektionen började, men den vägrade ta slut. Dora satt snett framför mig och klottrade förstrött i hennes anteckningsblock.
Gabrielle viskade saker ibland till mig som, ”vilka är dem där Roosevelt syskonen egentligen?”, ”hur tror du deras föräldrar ser ut ifall dem ser sådär bra ut?”.
Jag visste inte vad jag skulle svara, för jag visste inte själv. Eller rättare sagt, jag förstod inte.
Jag förstod inte hur någon kunde se så bra ut. Först Eric, och nu hon. Lektionen segade sig fram. Det gjorde även lektionen efter det.
Sedan var det lunch och jag gick för att lämna mina böcker i skåpet. När jag kom till skåpen så stod redan Sarah och Malese där och väntade, dem hade antagligen fått gå tidigare från deras lektion. Båda två såg helt uppspelta ut.
”Åh du ska bara veta!”, började Sarah, hennes röst var ivrig. ”Vad har hänt?”, avbröt jag, hennes tonfall gjorde mig nyfiken.
”Det kom en ny kille till vår engelska grupp idag”, Sarah hann inte säga mer för plötsligt avbröts hon av an harkling bakom mig. Jag vände mig om.
När jag såg vem som stod där så fick jag hjärtklappning. Det var Eric.
”Jag är ledsen om jag stör men jag ville bara be om ursäkt för att jag bara försvann förut”, han kollade på mig med en intensiv blick, hans perfekta ljusbruna ögon glödde och jag var tvungen att titta ner.
”Det… alltså det gör inget… jag menar”, sedan kollade jag upp i hans ögon igen och glömde bort vad jag nyss sagt. Jag kände hur mina kinder brändes.
Åh nej, det här var så pinsamt! Jag sneglade på Malese och Sarah, dem sa ingenting. Dem bara stod där och tittade, båda två med öppna munnar.
Jag tvingade mig själv att stamma fram orden ”det är okej”. Eric log ett snabbt leende.
”Jag borde leta reda på min syster, jag antar att hon har gått vilse någonstans i cafeterian”, sa han och skrattade lågt. Jag skrattade lite också.
”Vi ses”, sa Eric och gick sedan iväg. När han var bortom synhåll så slog jag mig själv med matte pärmen i huvudet och suckade tungt.
”Hur känner du..? Jag menar… Känner ni varandra?”, frågade Malese. Både hon och Sarah var fortfarande chockade.
”Vi råkade krocka in i varandra imorse och då presenterade han sig. Men sedan gick han iväg helt plötsligt och…”, sa jag, jag pratade väldigt fort. ”Och förresten, ni kan stänga munnarna nu”, fortsatte jag och skrattade, ett nervöst skratt.
Mitt hjärta bultade fortfarande för fort. ”Han är ju hur snygg som helst ju! Det var han vi menade som har börjat i vår engelska grupp”, sa Sarah.
”Han verkar gilla dig”, sa Malese och log ett brett leende. Då tändes något i Sarahs blick. Något som fick mig att protestera mot vad Malese nyss hade sagt. Hon kollade ner på sina fötter. Jag var nästan helt säker på att det var avundsjuka.
”Nej, det tror jag inte han gör”, protesterade jag. Men inuti mig lyste en liten gnutta av hopp. Jag sköt undan tanken.
”Jo, det tror jag!”, sa Malese bestämt. Jag skakade på huvudet och fnös, ”knappast”, sa jag.
”Ska vi gå och äta?”, det var Sarah som hade avbrutit vårt samtal. ”Ja, jag är vrålhungrig”, instämde Malese och drog med oss båda mot cafeterian.