.

Både jag och Malese tittade på henne. ”Jag kan inte riktigt påstå att jag tycker att det ska bli kul med själva skolan men jag kan hålla med om att det känns som att det här året kommer bli annorlunda”, sa jag.
Plötsligt ringde klockan så alla tre började småspringa mot skolan.
”Min första lektion är engelska, har någon utav er det nu?” Frågade Sarah oss. ”Åh vad bra, jag har också det nu”, svarade Malese lättat.
”Jag har spanska så vi ses på lunchen”, sa jag och log mot dem. Sedan svängde av till en annan korridor. 
Längs korridorens väggar så stod det massor av elever som höll på att ta fram sina böcker ur skåpen. På endel elevers skåp var det flaggor som stod för skollaget.
För våran skola var det mycket viktigt att skolandan höll i sig. Jag hade varit med i skolans cheerleadning lag när jag var yngre men jag hade kommit på rätt snabbt att allt sådant inte riktigt var min grej.
Egentligen hade jag nog aldrig varit intresserad av sport. Det hade mest varit mamma som så gärna velat att jag skulle gå på någon sport. Och eftersom jag och bollar aldrig tyckt särskilt bra om varandra så det hade fått blivit cheerleading.
Jag gick och tittade ner på mitt schema när jag plötsligt gick in i någonting hårt. Jag ryckte till och jag tappade alla mina papper och böcker. Jag tittade upp och såg en kille med mörkbrunt hår som hade perfekta vågor och ljusbruna ögon.
Han var väldigt blek och han hade det mest perfekta ansikte jag någonsin sett. Hans ansiktsdrag var felfria. Jag kom på mig själv med att stirra på honom och han stirrade likadant tillbaka på mig.
”Fö..örlåt”, stammade jag fram. Jag kände att jag rodnade enda upp till öronen och böjde mig ner för att ta upp det jag hade tappat. Men han var snabbare.
”Det gör ingenting, här har du dina böcker”, sa killen och rösten lät som om den kom från en ängel. Han sträckte fram mina böcker utan att släppa min blick och jag tog emot dem. Jag kom på mig själv med att gapa och stängde munnen med en ljudlig smäll.
”Jag är ledsen men jag är född klumpfotad”, sa jag och rodnade ännu mer, hur det nu var möjligt.
”Ingen skada skedd, jag är Eric Roosevelt och du är… Anabelle Stanley?” sa han med sin magnifika röst. Jag blev förvånad över att han visste mitt namn.
”Kalla mig Ana! Förresten, hur visste du mitt namn?” Frågade jag och rynkade på ögonbrynen.
”Det står på dina böcker”, svarade han och nickade mot böckerna i min hand.
”Jaha, ja juste...”, sa jag och tittade ner, när jag tittade upp så log han.
Det var ett stelt leende, men det var i alla fall ett leende. Jag log tillbaka. Plötsligt rynkade han på ögonbrynen.
”Har du gjort illa dig?” Frågade han. ”Jag vet inte, jag tror inte det”, svarade jag.
Jag drog upp ärmen på tröjan och såg att jag fått ett litet sår på armbågen, det var rött och en liten blod droppe kom ur såret. Jag måste fått det av hans penna när vi krockade.
”Oj, men det gör inget, det var litet”, sa jag. ”Jag borde gå till lektionen”, sa Eric stelt och vände sig om och gick iväg med snabba steg. Jag tittade chockat efter honom.
Plötsligt drog någon mig i armen, jag ryckte till. ”Hej Ana, har du spanska nu?” Det var Gabrielle, en tjej i min paralellklass.
Hon var lång men samtidigt ganska välbyggd. Hennes runda ansikte påminde mycket om en dockas. Hon var väldigt söt med hennes rödbruna hår och hennes glugg.
”Ja det har jag, hur är det med dig? Jag har knappt sett dig något i sommar”, sa jag.
”Det är bara bra med mig, jag har gått flera kurser om målning i sommar, så jag har haft fullt upp”, svarade Gabrielle och stoltheten lyste ur ögonen på henne. Om det var något hon var bra på så var det på att rita, och det visste hon mycket väl.  
Gabrielle var en sådan tjej som gjorde allt för att vara populär, ibland undrade jag ifall jag var någon sorts förebild för henne. Inte för att jag någonsin hade förstått hur någon som jag kunde kallas "populär".
Jag var bara en tråkig tjej, det fanns inget märkvärdigt med mig alls. Och helst av allt ville jag inte vara märkvärdig överhuvudtaget, jag ville bara smälta in.
Vi började tillsammans gå mot vår spanska lektion. Allt jag kunde tänka på var Eric, jag var fortfarande förstummad av hans snygghet.
När vi kom in i klassrummet hade det bara hunnit bli halvfullt och jag satte mig på en ledig bänk. Gabrielle satte sig bredvid mig.
”Så.. vem var killen du pratade med nyss?” Frågade hon och jag kunde se nyfikenheten i hennes blick. I mina tankar suckade jag, jag visste att nu skulle frågorna aldrig ta slut.
”Han heter Eric Roosevelt, jag hade aldrig sett honom innan, vi råkade krocka in i varandra”, svarade jag och försökte låta oberörd i ett försök att slippa fler frågor om det.
Men jag visste att hon inte skulle nöja sig med ett så enkelt svar, hon ville ha detaljer.
”Han var ju jätte snygg! Är han ny?”, frågade hon, fortfarande lika nyfiken. ”Jag antar det, jag har i alla fall aldrig sett honom innan”, svarade jag och tänkte på det som hon nyss frågat.
Han måste vara ny här i staden, ett sådant ansikte skulle man inte kunnat undkomma. ”Nej, inte jag heller”, sa Gabrielle. Hon var påväg att säga något mer men blev tyst när Mrs Gouven kom in i klassrummet tillsammans med den vackraste tjejen jag någonsin hade sett.

Jag ändrade lite på sättet att publicera texten. Med lite mera mellanrum. Bättre eller sämre? Det känns iallafall som att det är lättare att läsa texten då! :)