.

Det blåste mycket idag. Löven virvlade på oak träden. Jag drog jackan tätare runt mig och började gå nedför gatan. Ur husen kom förväntansfulla barn tillsammans med deras mammor som var nervösa inför deras första skoldag. Som vanligt var det ganska lugnt på min gata, några fåglar kvittrade uppe i träden. En brevbärare cyklade från brevlåda till brevlåda och lämnade post. Jag började närma mig skolan nu och klumpen i magen växte. Jag gick och lyssnade på musik och mitt hjärta höll på att hoppa upp ur halsgropen när jag plötsligt hörde en bil tuta bredvid mig. Jag vände mig snabbt om och såg en mörkblå bil som stannat bredvid mig. Jag kände genast igen bilen och personen som satt bakom ratten. Det var Jason. Han och jag hade känt varandra sedan vi gick i blöjor. Vi har varit vänner så länge jag kan minnas. Jason gick i min klass och han hade varit bortrest under sommarlovet. Hans familj hade köpt ett hus i Kalifornien som dem tillbringade somrarna i. Jason klev ur bilen med ett brett leende på läpparna. Han hade blivit brun under sommaren och han måste ha växt minst en decimeter. ”Hej Ana!”, sa Jason glatt. Han gick fram till mig och kramade om mig hårt samtidigt som han lyfte mig från marken. ”Hej på dig med”, svarade jag och skrattade. När han släppte taget om mig så backade han ett steg och granskade mig från topp till tå. ”Har du suttit inne hela sommaren eller?” Sa han och skrattade. ”Väldigt roligt, du vet att jag inte kan bli brun”, svarade jag och log mot honom. Fast han retade mig så kunde jag inte bli sur. Jag kunde verkligen inte bli sur på Jason. Han var en person som jag verkligen kunde vara mig själv med. Jag kollade upp på honom, han hade fått massor av fräknar och hans ljusa hår hade blivit några nyanser ljusare av solen. Han log tillbaka mot mig. ”Vill du åka med?”, frågade han. ”Ja, varför inte?”, svarade jag och vi båda satte oss i bilen.

Jasons bil var precis som jag mindes den. Lukten av gummi och kill parfym trängde igenom, en lukt som jag var så van vid det här laget. Jason tryckte på gasen och vi började åka mot skolan.”Så vad har du gjort hela sommarlovet då?” Frågade han, utan att titta på mig, hans ögon var koncentrerade på vägen. ”Lite allt möjligt, jag har väl mest umgåtts med Malese och Sarah”, svarade jag. ”Vad har du gjort? Solat och badat?” Frågade jag. ”Nja, det blev inte så mycket sådant, utan jag har mest tränat”, svarade Jason och gjorde en min som förmodligen skulle likna ett leende men det såg mer ut som en grimas. ”Jaha din pappa hoppas fortfarande på att du ska bli bäst i laget?” Sa jag och kollade på honom. Han släppte blicken från vägen och kollade på mig och sa, ”ja, jag antar det” och himlade med ögonen. Sedan lät han åter blicken vila på vägen. Solen hade gått upp bakom bergen nu men det var fortfarande kyligt ute vid den här tiden. Jag kunde se skolan längre fram och folkmassan som hade bildats på skolans parkering gjorde mig kallsvettig. ”Du ser nervös ut”, sa Jason och skrattade lite. ”Jag är inte nervös”, ljög jag. Jason kollade på mig och höjde ena ögonbrynet samtidigt som han log. ”Inte? Isåfall undrar jag varför din hand darrar?” Sa han och gjorde en gest mot min hand som jag höll uppe i luften. Jag kollade på den och började skratta. ”Okej, jag kanske är lite nervös trots allt”, erkände jag. Han skrattade också. Han parkerade på en plats bredvid Sarahs bil och utanför hennes bil stod hon och Malese. När dem såg mig så log båda och vinkade. Jag vände blicken mot Jason och sa, ”tack för skjutsen”. ”Det var så lite så, säg bara till så plockar jag upp dig, du bor ändå på vägen till skolan”, svarade han. Vi båda klev ur bilen. ”Hej Ana!” Sa Malese och Sarah i mun på varandra och båda två började skratta. Dom kramade om mig. ”Hej”, svarade jag. ”Jag lovade Mr Fride att hjälpa honom med en sak innan skolan börjar så jag måste gå nu”, sa Jason. Jag vände mig om. ”Okej, vi ses senare”, svarade jag. Han log snabbt och vände sig sedan om och gick. ”Så är ni redo för ett nytt skolår?” Frågade jag tjejerna. ”Tro mig, jag vill hellre ligga hemma och sova just nu”, sa Malese och gjorde en grimas. ”Jag ser faktiskt fram emot det här skolåret, för jag har en känsla av att det kommer bli så mycket bättre än förra”, sa Sarah och hon lät faktiskt positiv.


Tack för dom värmande komentarerna i förra kapitlet, det fick mig att skriva nästa kapitel på direkten! Jag blir verkligen mer sugen på att skriva då! Kapitlen är rätt så korta men annars blir det för långa inlägg! :)