.

”Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar med allt det här” Otroligt nog ställde min röst upp för mig.
”Jag kan inte berätta” sa han och sänkte huvudet. Jag tvekade med handen i luften men tog ett djupt andetag och bestämde mig för att våga.
Jag sträckte ut handen och tog hans hand i min. Den var iskall och det fick mig att rysa till, men jag låtsades inte om det utan försökte fånga hans blick.
”Eric, du kan lita på mig” sa jag och försökte låta övertygande. Han tittade upp och in i mina ögon med en bottenlös blick. Det gick inte att tyda hans ansiktsuttryck.
”Det är inte det att jag inte litar på dig, det är bara säkrare för dig att inte veta” sa han lågt.
”Berätta för mig” sa jag mjukt. Eric tittade ner på våra sammanlinkade händer och drog ur sin hand ur mitt grepp.
Jag trodde först att han skulle fösa bort min hand men istället så tog han den mellan båda sina och höll den hårt. Jag trivdes otroligt bra i hans närhet och jag kom på att jag för första gången rörde vid hans hud.
Som jag hade drömt om att få göra. Han strök över min handrygg med sin ena tummen. Och han verkade leta efter rätt ord.
”Jag önskar att du visste. För jag vill berätta. Men jag vet inte hur jag ska förklara” han pratade fort och jag var tvungen att anstränga mig för att höra vad han sa.
”Vad är det du inte kan förklara?” frågade jag och rynkade ögonbrynen.
”Det vore enklare om jag inte hade varit så satans självisk” muttrade han lågt.
Jag gav honom en frågande blick och han drog på munnen i ett leende.
”Jag vill inte att du ska bli rädd för mig” förklarade han. Jag tänkte precis fråga vad tusan han menade med det men plötsligt reste han sig upp fort och gick ut på balkongen. ”Eric?” sa jag frågande efter honom. ”Din mamma kommer, men jag lovar att jag hämtar dig imorgon kväll så kan du få se hur jag bor. Sov gott Anabelle” sa han med sin förföriska röst.
”Ana” suckade jag. Jag fick inget svar så jag insåg att jag var ensam. Jag gick fram till balkongräcket och lutade mig försiktigt över det. Ingen var där, allt var stilla. Jag kanske hade drömt trots allt. Jag stapplade in i mitt rum igen och bytte om till pyjamas och kröp ner i sängen. I mina tankar snurrade bara ett endaste ord, ett endaste namn. Eric Eric Eric.

Morgonen därpå när jag vaknade så var det något annorlunda. Jag kunde känna det redan från stunden då jag öppnade ögonen. För det första så sken solen för ovanlighetens skull idag.
Det fick mig att skutta upp ur sängen och ut på balkongen. Jag stod och njöt av dom få strålarna som lyckats sippra igenom alla grenar och löv.
Sedan skuttade jag ned för trappan och in till köket och jag bredde en macka i farten. Jag åt mackan framför teven vilket jag aldrig brukade göra.
När jag hade ätit klart och var på väg upp för trappan så kom mamma in genom ytterdörren med Patty.
”Hej!” sa jag glatt.
”Hej gumman, du sov igår när jag kom hem va?” sa mamma med sin vänliga röst.
”Ja, jag antar att jag var rätt så trött” svarade jag nonchalant. Sedan skuttade jag uppför trappan och på väg till badrummet så kom Aaron ut ur sitt rum. Hans hår var rufsigt och han var antagligen nyvaken.
”Vissa är visst glada och pigga idag” muttrade han för sig själv när jag skuttade förbi. Jag skrattade och sa, ”det är ju sol ute!”.
Jag duschade väldigt noga och länge, jag smörjde till och med in benen med en hudlotion som jag fått av mamma. Den luktade hallon och fick mig att känna mig jätte fräsch.
Jag lade fram kläder som jag skulle ha ikväll och drog på mig ett par joggingbyxor och en t-shirt så länge. Jag lade på lite mascara på ögonfransarna.
Tillslut var jag klar med allt som jag kunde komma på att göra. Då fanns det bara en sak kvar att göra. Jag satte mig ner med historia uppsatsen och den här gången fokuserade jag mycket bättre.
Jag märkte knappt hur tiden gick och jag avslutade belåtet den sista meningen på uppsatsen. Jag klädde på mig mina kläder som jag hade lagt fram. En ljusblå blus och jeans.
”Ana, du har besök!” det var mammas röst, hon ropade på mig nedifrån. Jag gick nedför trappan och in i vardagsrummet. När jag såg vem som stod där frös jag fast i dörröppningen.
”Jag berättade just för din mamma att jag tänkte bjuda över dig på middag hos mig ikväll” sa Eric med artig röst, han log mot mig.
Jag kunde inte komma på någonting att säga utan kastade en blick på mamma. Hon log mot mig. Jag såg direkt på henne att hon gillade Eric och jag suckade lättat.
”När kommer du hem ikväll?” frågade mamma mig med sin vänligaste röst, men jag hörde tydligt undertonen av den. Och på något sätt så förstod jag henne, hon var en mamma.
Hon var bara orolig över att hennes dotter skulle förälska sig i fel sorts pojke och sen råka ut för dumheter.
”Jag vet inte” svarade jag osäkert och sneglade på Eric.
”Oroa dig inte, jag tar hem henne i tid” försäkrade Eric och log mot mamma.
”Så bra då, det var trevligt att träffa dig Eric” sa mamma och log tillbaka.
”Ja det var en ära, Ms Stanley” sa Eric med sin artiga röst.
”Åh, kalla mig Maria!” sa mamma och fnissade. Antagligen för att säkert ingen någonsin hade kallat henne ”Ms” i hela hennes liv.
”Maria” försäkrade Eric och log mot mamma.
Jag hade redan tagit på mig mina skor så jag började fumla med jackan. När jag hade klätt på mig mina kläder så gick jag ut och stängde dörren efter mig.