.

Vi åt under tystnad, han tittade på någon fotbollsmatch som var på tv och jag stirrade mest ut genom fönstret. Jag hoppade till när Aaron reste sig och sa ”tack för maten, det var riktigt gott Ana!”.
Jag log mot honom och reste mig sedan upp och dukade av. När det var klart så gick jag upp till mitt rum. Jag tog fram min historia uppsats och bestämde mig för att skriva lite på den.
Men jag hann inte skriva mer än tre meningar innan jag insåg att jag inte kunde koncentrera mig. Jag gick ner och satte mig i soffan och zappade mellan olika kanaler.
Jag bestämde mig för att kolla på någon lam tv serie som handlade om absolut ingenting. Jag försökte koncentrera mig på att komma i underfund med vad serien handlade om.
Efter ett tag tröttnade jag och gick upp på mitt rum. Det var kvavt i mitt rum. Jag gick fram till balkongdörren och öppnade den för att få in lite frisk luft.
Sedan satte jag mig ner på min säng. Jag la mig ner, jag betraktade de lavendel färgade tapeterna och följde mönstret i blomkransen som löpte längs väggen, nästan uppe i taket.
En del blommor var rosa, andra blåa. Jag kom ihåg hur mycket jag hade velat ha blommor där uppe när jag var liten.
Plötsligt hördes en dov duns från balkongen. Jag reste mig hastigt upp och höll på att få en hjärtattack av den chock jag fick.
”Ana”
”Eric”, flämtade jag. Jag trodde knappt mina ögon och var tvungen att blinka några gånger för att vara säker på att jag inte hade somnat och nu drömde.
”Hur… jag menar, hur kom du upp dit?” stammade jag fram och pekade på balkongen. Jag reste mig upp ur sängen och tog ett försiktigt steg mot honom.
”Jag klättrade uppför trädet” svarade han enkelt.
”Nej” sa jag förbryllat. Jag gick nu med snabba steg ut på balkongen och kastade en skeptisk blick ner på trädet.
”Vadå?” frågade han förvånat.
”Det är ju minst två meter till närmsta gren om man står på marken” protesterade jag.
”Jag är bra på att klättra” sa han så tyst att jag knappt uppfattade orden.
Hans panna var rynkad och plötsligt gick det upp för mig att han var på min balkong. Fast han hade ignorerat mig dom senaste veckorna. Jag backade några steg så att jag nu stod inne i mitt rum.
Jag var så förvirrad att jag inte kunde kontrollera mina tankar. Blodet pumpade i mina ådror, jag kände mig yr.
”Ana… jag vet inte vad jag ska säga. Jag trodde jag var stark nog” började Eric.
”Vadå stark nog?” avbröt jag, jag förstod inte vad han pratade om.
”Stark nog att undvika dig” sa han utan att möta min blick, han stirrade på någonting långt långt borta.
”Varför ska du undvika mig?” frågade jag oförstående.
”Jag måste” sa han, fortfarande utan att titta mig i ögonen.
”Nej det måste du inte” Min röst var desperat, jag ville inte att han skulle undvika mig igen.
”Jo, egentligen måste jag det, eller jag borde göra det iallafall” sa han med ett sorgset tonfall.
”Säger vem?” Min röst var hesare nu. Jag förstod fortfarande ingenting.
”Det är bara så det är, om jag var du skulle jag försöka strunta i mig” Hans röst var bitter.
”Men nu är det inte så” sa jag trotsigt.
”Vadå?” frågade han, den här gången var det han som inte förstod.
”Jag är fortfarande jag och du är fortfarande du. Och om det är upp till mig så lär jag inte hålla mig borta från dig särskilt mycket” svarade jag och ångrade mig direkt när jag hade sagt det. Men till min förvåning så brast han ut i skratt.
Jag blängde surt på honom. Det bubblade inuti mig, vem var han som trodde att han kunde dyka upp här hemma hos mig efter att ha total ignorerat mig i tre veckor?
”Jag har nog aldrig träffat någon som är som du” sa han och äntligen mötte han min blick. All den ilska som jag hade fruktat i dessa vackra ögon var som bortblåst.
Jag tappade all den ilska jag någonsin känt mot honom och kunde inte greppa tag i den igen. Den var som bortblåst och jag smälte inombords.
”Du har ignorerat mig” klagade jag och rodnade sedan. Jag kände mig förödmjukad. Han såg mitt ansiktsuttryck och hans leende bleknade.
”Jag vet, men jag trodde att det skulle bli bäst så, men jag hade fel” sa han lågt.
”Det blev inte bättre” Min röst var knappt en viskning. Han suckade sorgset.
”Kan jag få komma in?” frågade han försiktigt.
”Ja visst, kom in” Min röst skar sig.
Han tittade på dörren och klev sedan över tröskeln med ett försiktigt steg. Han stängde dörren tyst bakom sig och gick sedan sakta fram mot mig som stod som fastfrusen.
Jag visste inte vad jag skulle tro, jag funderade fortfarande på om jag drömde eller inte. Jag nöp mig diskret i armen, det gjorde ont.
Han stod nu bara en meter ifrån mig och lyfte försiktigt på ena handen, men ångrade sig och sänkte den igen.
Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag hade miljoner frågor, men jag fick inte fram ett ljud.
”Sätt dig ner, du ser ut att vara chockad” sa han oroligt och drog ner mig på sängen nästan utan att röra mig. Han satte sig bredvid mig och verkade vänta på att jag skulle samla mig.
Jag harklade mig för att vara säker på att rösten skulle hålla. Sedan återvände jag till nuet och frågorna i mina tankar svämmade över.