.

Dem två veckorna efter det var hemska, närinpå olidliga. Första veckan hade varken Eric eller hans syster setts till någonstans, inte i skolan och inte heller utanför skolan.
Jag hade ingen aning om vart dem bodde, men det var nästan tur det för annars hade jag antagligen åkt dit och krävt en förklaring.
Andra veckan så hade Dora varit i skolan, men inte Eric. Hon satt alltid ensam och sa aldrig något till någon. Dem enda undantagen var när en lärare frågade någonting och hon var tvungen att svara.
Jag hade flera gånger övervägt att fråga henne vart Eric var eller om han fortfarande var arg på mig. Men jag hade aldrig rätt tillfälle eller modet på min sida.
Jag var fortfarande sårad av vad Eric hade sagt men jag försökte att inte visa det. Jag hade inte berättat för någon vad han hade sagt, inte ens för Malese.
Sarah var mer belåten än hon borde vara över att Eric inte hade hört av sig till mig på nu mer än två veckor. Men Malese fortsatte hoppas.
Hon frågade ständigt frågor som ”vart är han?”, ”varför har han inte hört av sig?”. Jag orkade egentligen inte höra fler frågor om honom, frågor som jag själv inte ens kunde besvara.
Jag förstod inte vad han menade med att allt hade varit ett misstag. Jag hade flera gånger tänkt igenom stunden som kanske var sista gången jag såg honom.
Jag hade noga gått igenom det vi sagt innan och efter det att Dora hade kommit. Han hade reagerat konstigt när hon kom. Men hon hade bara varit trevlig.
Jag försökte jämt och ständigt att inte tänka på honom, oftast utan resultat. Jag tog en tugga av min macka.
”Eller hur Ana?”, frågade Malese plötsligt och tittade på mig. Dem hade antagligen suttit och pratat länge och trott att jag hade lyssnat.
”Vadå?”, frågade jag förvånat och höjde blicken från min matbricka.
”Vi skulle kunna åka till New Orleans på fredag och först titta lite i affärer och sedan kan vi äta middag?”, föreslog Sarah med glad röst, glad, precis som hon varit dem två senaste veckorna.
Jag försökte att inte tänka negativa tankar, men dem gnagde sig fast i min hjärna, och tvingade mig att tänka på honom.
”Ja det blir toppen! Ska vi ta min eller din bil dit?”, frågade Malese. Hon var uppspelt, antagligen över att äntligen få åka till en storstad.
New Orleans låg bara drygt en och en halv timme med bil härifrån. Jag hade egentligen ingen lust överhuvudtaget. Men jag visste att jag var tvungen att komma mig ut.
Eller i alla fall ifrån Albertville. Jag hade inte heller någon vidare bra ursäkt för att stanna hemma. Så jag svarade motvilligt, ”jag kan nog följa med, jag måste bara höra med mamma först”.
Malese log brett mot mig. ”Jag behöver verkligen ett par nya jeans, kan vi inte besöka den där nya jeans affären ”Dukes Denim”? Jag har hört att dem har ett väldigt stort utbud”, föreslog Malese glatt.
Jag höll tillbaka en suck. När Malese skulle prova byxor så tog det oftast minst två timmar. Allt på byxorna skulle vara perfekt.
”Ja, jag kan nog också behöva nya byxor när jag tänker efter”, svarade Sarah och log. Båda två verkade se fram mot en tjejdag, det hade jag troligen också gjort om det inte vore för att jag hade annat på tankarna.
Jag märkte att cafeterian nästan var folktom och reste mig upp från stolen.
”Jag ska gå till kemin nu, jag ringer dig ikväll när jag har pratat med mamma”, sa jag direkt menat mot Malese eftersom det hade varit hon som kommit med förslaget från början.
”Ja, ring mig”, svarade hon och log.
”Vi ses”, sa Sarah lätt.
”Ja vi ses. Nu måste jag skynda mig”, sa jag med stressat tonfall. Jag skyndade mig till lektionen och hann sätta mig på en ledig bänk innan jag räknades som försenad.
Mr Fride kom in genom dörren och lektionen började. Jag antecknade flitigt allt som han sa i min skrivbok. Jag försökte fokusera på skolarbetet. Men en röst förstörde min koncentration totalt.
”Förlåt att jag är försenad, jag hade några saker jag behövde göra”, rösten hängde kvar i rummet en lång stund efter han hade slutat prata. Jag lyfte huvudet med ett ryck.
”Det gör ingenting Eric, jag började nästan tro att jag aldrig skulle få se dig här igen”, svarade Mr Fride. Eric började röra sig mot sin plats utan att så mycket som snegla på mig.
Jag blängde på honom, det var irriterande hur smidigt han rörde sig. Han satte sig på sin plats och lektionen måste ha fortsatt, för alla antecknade i sina böcker. Alla utom jag. Jag stirrade på Eric.
Han vände sig om snabbt och det var som om han inte hade sett mig förrän nu. Han stirrade tillbaka, först förvånat.
Sedan kom den där ilskan tillbaka till hans ögon, jag tittade förnedrat ner i bänken. Jag sneglade runt i klassrummet, ingen verkade ha märkt den blick han gett mig.
Resten av lektionen var hemsk. Jag satt och tänkte ut minst tio olika anledningar till att lämna klassrummet. Jag skulle kunna skylla på något enkelt, som att jag mådde illa och hade yrsel.
Men jag tvingade mig själv att sitta kvar, men jag brydde mig inte ens om att låtsas som att jag var engagerad i genomgången. När lektionen var slut så nästan sprang jag ut ur klassrummet.
När jag kommit ut ur skolan och bort från allas blickar så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Dem strömmade ner för mina kinder medans jag började gå hemåt.